Kent - Vega, Köpehamn, 120524

Ett inlägg med text och ett med bilder blir bra.

I onsdags efter avklarat arbete så satte jag mig på ett tåg mot Köpenhamn.
Solen sken, det var otroligt fint väder och trots att jag redan var glad, nervös och förväntansfull så blev jag det ännu mer. Strax innan Kastrup så stannade tåget en längre stund. Eller, det kändes länge men var säkert bara tio minuter. Jag kom fram tillslut och jakten på Vega började. Jag hade väl ett hum om hur jag skulle gå, men lokalsinne är inte en av mina medfödda sidor. Jag hittade en buss som jag trodde skulle gå dit och jag frågade en kille som skulle med bussen om han visste. Det visade sig att han skulle åt samma håll så vi hade sällskap. När vi gått av så visade han mig vägen och väl framme så hittade jag Aino och Helena. Det var bara vi tre.

Tiden gick ganska fort och vi la oss att sova runt 23-tiden. Jag sover rätt så lätt, om jag inte är dödstrött, så jag vaknade från och till. I synnerhet när Starlight-bilen kom med kents utrustning.
Runt 6 eller 7 så kunde jag inte somna om. Jag låg och såg den lilla biten som syntes av Köpehamn vakna till liv. Det skulle bli ännu en vacker dag, och inte bara för att det var dagen k.

Efter ett par timmar fick vi ytterligare sällskap och efter nån timme till ännu mer. Det roliga med att köa är att man lär känna så många människor. Sen träffas man nästan bara i kentsammanhang och det gör det hela lite speciellt. Man känner inte varandra så väl men man har ett brinnande intesse och en stor kärlek man är knuten till och man vet precis hur de andra känner. Det kan jag känna är starkare än vissa band man har till bekanta man ser oftare.

Vi började fundera på insläppet. Vi tre hade varit där över natten och ville såklart komma in först och få platserna vi köat till. En bit bort hittade vi en kvinna som var ansvarig för kent i Danmark (hennes ord, var på danska. Men nåt i den stilen) och förklarade läget. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra, men att vakterna (som vi tänkt prata med) inte kom förrän innan insläpp. Detta gav ju blandade känslor men vi hoppades på det bästa.

Flera timmar senare, flera kisspauser senare, en vända till stationen för att lämna saker och ett besök i den lokala Lidl-motsvarigheten så var det dags för insläpp. Vi hade fortfarande inte fått prata med någon vakt och vi tre stod vid den högra dörren och väntade med spänning på vad som skulle hända.

Plötsligt ser vi henne komma gående och hon frågar oss vilka det var som övernattat. Vi svarade att det var vi tre och hon säger "Kom med här!" Det blev en liten chockeffekt för mig, vad hände? Hon ledde oss till en annan ingång där vi fick gå in och få våra biljetter scannade. Något krånglade och tankarna gick direkt till att de öppnat de andra dörrarna samtidigt och alla andra sprang in medan vi stod där. Som tur var så ordnade sig allt och vi blev ledda till scenen av en vakt. Vi tre bara skrattade. Eller grät. Eller både och, jag vet inte. Det var helt otroligt!
Vi bredde ut oss för att hålla plats till våra vänner och snart så kom de också. Alla stod tillslut på första raden och det var trångt men fantastiskt.

Timmen mellan 19-20 gick fort. Kent var på lite sent, 30 minuter, men när de väl kom så var det så mycket adrenalin som pumpade att det fanns liksom inget annat. Lyckan över att de körde igång med 999 var total, det är en perfekt öppningslåt!

Jag log hela tiden. Det var fantastiskt att känna det igen. Det går inte att förklara, på något sätt. Man måste förstå det och uppleva det. Jag antar att det närmsta är knark. Heroin kanske. Man vill bara ha mer och mer och att ruset aldrig ska ta slut.

Men med tiden så tystnade också kent. Mannen i den vita hatten slutade och trots avsaknade av konfetti så var det ändå magiskt. Snart är det dags igen. Och den gången på KB i Malmö. Det kommer bli otroligt.

Jag älskar er.

Alla mot alla

När jag ändå håller på att skriva så kan jag ju uppdatera lite glada saker också.

Kents nya album är fantastiskt bra. Snart är det turné. Tanken på att det kanske är den sista ligger och gnager och jag ser alla tecken som ett avslut. Bok, viner, samarbeten på olika håll, uttalanden på den otippade presskonferensen, vinylsingel osv. Jag vet inte. Rädslan är ju där alltid, men ju mer jag tänker på det desto mer så känner jag att det går att leva med. Kent är viktiga för mig, alltid, men någongång så måste saker försvinna. Vi får väl se. Förhoppningsvis stannar de ett tag till.

Gary. Min fina fina Gary. Det finns inga ord för hur glad jag är. Han är det finaste som finns. Varesig vi gör aktiviteter eller bara sitter i soffan så är det underbart. Han är så förstående, fantastisk, snäll och otrolig på alla vis. Jag är kaos ibland. Men ändå stannar han kvar. Dessutom är han extremt fin att vila ögonen på. Jag är så otroligt lyckligt lottad.

Hjältar och hjältinnor stannar kvar

Jag har insett att även om någon har sårat en djupt och gjort saker som fortfarande gör sig påminda i vissa situationer, så är det faktiskt lättare med tiden.
Innan retade det mig en hel del att folk inte vet om hur han kan vara, och hur långt han är beredd att gå för att få sin vilja igenom, men på senare tid har det lagt sig. Så länge man vet själv, och ens närmsta vet, så blir det alltid bra till slut. Jag hoppas, innerligt, att om han kommer nära en tjej igen.. att hon inte gör samma misstag som jag. Gör, biter ihop och håller käften.