Kent - Göteborg 120714

Jag och Gary tog bussen till Göteborg vid 11.20 på lördagen och var inte framme förrän runt 16 pga en olycka på motorvägen. Eftersom att vi inte skulle köa eller så utan stå längre bak, så bekymrade det oss inte så mycket. Det skulle bli så himla fint att få se kent med honom och jag kände mig glad.

Vi hittade till vandrarhemmet och installerade oss där, myste lite i sängen medan vi laddade mobilerna och sen packade vi om för konsert. Vi planerade att äta innan, och vi slängde i oss lite korv från en kiosk som låg i anslutning till konsertstället.

Vi träffade Palle, Amanda, Emeli och en vän till dem en bit bak i kön som rörde på sig sakta framåt. vänner längre bak i kön som vi gick med mot ingången.Vi hakade på dem och sen letade vi upp en mysig plats att stå/sitta på medan vi väntade. Folk började resa sig två timmar innan och det var lagom roligt att stå upp den tiden.

Då detta var min första konsert på sommarturnén så var jag förväntansfull på Ögon/Klåparen. Jag hade lyckats att lyssna på just Ögon några dagar innan den spelades i Helsingfors vilket ju var lite lustigt. När den äntligen började spelas bakom skynket så kände jag hur hjärtat började slå lite snabbare och jag kände tryggt Gary bakom mig.

Jag visste såklart tidigare om "rummet" de spelade i men det var häftigare att få se det irl. Bästa idén!
Var ett tag sen jag fick höra Klåparen live också och jag hade nästan glömt hur bra den är.
De spelade Berg&Dalvana också vilket jag anade då jag hört att den soundcheckats och det gjorde mig glad. Så himla fin låt. Jag drog Garys armar lite hårdare omkring mig och kände värmen från honom i min rygg. Likaså under Utan dina andetag.

Under Mannen i den vita hatten så väntade jag spänt för att se om det kom någon konfetti, det gjorde det inte. Men de nya extraverserna var så himla fina att höra i ord och inte bara läsa i text.
Det var en underbar konsert och Gary tyckte om det också. Mina två viktigaste saker på samma plats vid samma tillfälle, det händer bara en gång.

Våra hjärtan slog lika hårda slag

Malmö, KB

Kent - KB Malmö, 120602

Kom till kb redan klockan 17 den 1:a juni. Det var igen annan där såklart.
Tre timmar senare kom även Aino och Helena och stannade en liten stund innan de gick för att duscha osv.

Det blåste och regnade men som förstaplatsare så kunde man sitta under tak. Det fick jag iallafall göra till 21 då det skulle vara ett band som skulle sela och en vakt sa att jag inte fick sitta där mer. Jag flyttade mig och kunde undkomma regnet ändå. En stund senare så kommer Amanda och håller mig sällskap och runt 22 får vi sällskap av Lovisa mfl som kommit med tåget.

Över gatan så ligger där ett nattöppet bageri. Vi hade hunnit bli totalt 7 pers så vi ockuperade stället en stund medan vi väntade på resten av folket. När de hade kommit runt 00 så bestämde vi oss för att försöka sova några timmar inomhus. Jag klarade att sova typ en timme men begav mig tillbaka till kb runt 04. Tiden flöt på rätt snabbt under dagen och med hjälp av sovsäck, foliefilt och sällskap så höll man sig varm under det trista vädret.

Vi hade blivit lovade ett bra insläpp av vakterna, men det gick inte riktigt som planerat utan det blev lite stress och kaos. Vi som hade nattat och som skulle komma på första raden fick göra det iallafall och det var en lättnad!

Redan sekunderna innan kent gick på scenen så visste jag att det skulle bli helt fantastiskt.
Och det blev det. Trots att det var trångt så blev det ändå dans. Det var svettigt och varmt och kent fick kasta vattenflaskor till oss från scenen när inte vakterna gav oss vatten. Illa!

Jocke log mycket under konserten, det kändes som att alla var glada. Fick även hålla Martins hand en kort stund och när våra blickar möttes så fick jag en känsla av igenkännande. Vilket inte skulle vara helt omöjligt, men det skulle vara lite kul om han faktiskt kom ihåg mig. Men det spelar ingen roll, det kändes ändå fint.

Det var nog den bästa spelningen på länge länge. Bättre än Vega. Jag har nog aldrig varit så extremt närvarande som jag var och jag minns fortfarande känslan. Jag har lätt för att glömma annars. Saker som är extremt känslosamma gömmer sig lätt någonstans där jag inte kan hitta det.

Efter konserten så skyndade jag mig att köpa min tygpåse och sen åkte jag med taxi till Lilla Torg för att träffa min fina Gary. Ett par fantastiska dagar och jag tycker att mina kentvänner är himla fina också. Det gör extremt mycket!

Hör du melodierna i natthimlen?

Vega.

 

Kent - Vega, Köpehamn, 120524

Ett inlägg med text och ett med bilder blir bra.

I onsdags efter avklarat arbete så satte jag mig på ett tåg mot Köpenhamn.
Solen sken, det var otroligt fint väder och trots att jag redan var glad, nervös och förväntansfull så blev jag det ännu mer. Strax innan Kastrup så stannade tåget en längre stund. Eller, det kändes länge men var säkert bara tio minuter. Jag kom fram tillslut och jakten på Vega började. Jag hade väl ett hum om hur jag skulle gå, men lokalsinne är inte en av mina medfödda sidor. Jag hittade en buss som jag trodde skulle gå dit och jag frågade en kille som skulle med bussen om han visste. Det visade sig att han skulle åt samma håll så vi hade sällskap. När vi gått av så visade han mig vägen och väl framme så hittade jag Aino och Helena. Det var bara vi tre.

Tiden gick ganska fort och vi la oss att sova runt 23-tiden. Jag sover rätt så lätt, om jag inte är dödstrött, så jag vaknade från och till. I synnerhet när Starlight-bilen kom med kents utrustning.
Runt 6 eller 7 så kunde jag inte somna om. Jag låg och såg den lilla biten som syntes av Köpehamn vakna till liv. Det skulle bli ännu en vacker dag, och inte bara för att det var dagen k.

Efter ett par timmar fick vi ytterligare sällskap och efter nån timme till ännu mer. Det roliga med att köa är att man lär känna så många människor. Sen träffas man nästan bara i kentsammanhang och det gör det hela lite speciellt. Man känner inte varandra så väl men man har ett brinnande intesse och en stor kärlek man är knuten till och man vet precis hur de andra känner. Det kan jag känna är starkare än vissa band man har till bekanta man ser oftare.

Vi började fundera på insläppet. Vi tre hade varit där över natten och ville såklart komma in först och få platserna vi köat till. En bit bort hittade vi en kvinna som var ansvarig för kent i Danmark (hennes ord, var på danska. Men nåt i den stilen) och förklarade läget. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra, men att vakterna (som vi tänkt prata med) inte kom förrän innan insläpp. Detta gav ju blandade känslor men vi hoppades på det bästa.

Flera timmar senare, flera kisspauser senare, en vända till stationen för att lämna saker och ett besök i den lokala Lidl-motsvarigheten så var det dags för insläpp. Vi hade fortfarande inte fått prata med någon vakt och vi tre stod vid den högra dörren och väntade med spänning på vad som skulle hända.

Plötsligt ser vi henne komma gående och hon frågar oss vilka det var som övernattat. Vi svarade att det var vi tre och hon säger "Kom med här!" Det blev en liten chockeffekt för mig, vad hände? Hon ledde oss till en annan ingång där vi fick gå in och få våra biljetter scannade. Något krånglade och tankarna gick direkt till att de öppnat de andra dörrarna samtidigt och alla andra sprang in medan vi stod där. Som tur var så ordnade sig allt och vi blev ledda till scenen av en vakt. Vi tre bara skrattade. Eller grät. Eller både och, jag vet inte. Det var helt otroligt!
Vi bredde ut oss för att hålla plats till våra vänner och snart så kom de också. Alla stod tillslut på första raden och det var trångt men fantastiskt.

Timmen mellan 19-20 gick fort. Kent var på lite sent, 30 minuter, men när de väl kom så var det så mycket adrenalin som pumpade att det fanns liksom inget annat. Lyckan över att de körde igång med 999 var total, det är en perfekt öppningslåt!

Jag log hela tiden. Det var fantastiskt att känna det igen. Det går inte att förklara, på något sätt. Man måste förstå det och uppleva det. Jag antar att det närmsta är knark. Heroin kanske. Man vill bara ha mer och mer och att ruset aldrig ska ta slut.

Men med tiden så tystnade också kent. Mannen i den vita hatten slutade och trots avsaknade av konfetti så var det ändå magiskt. Snart är det dags igen. Och den gången på KB i Malmö. Det kommer bli otroligt.

Jag älskar er.

Alla mot alla

När jag ändå håller på att skriva så kan jag ju uppdatera lite glada saker också.

Kents nya album är fantastiskt bra. Snart är det turné. Tanken på att det kanske är den sista ligger och gnager och jag ser alla tecken som ett avslut. Bok, viner, samarbeten på olika håll, uttalanden på den otippade presskonferensen, vinylsingel osv. Jag vet inte. Rädslan är ju där alltid, men ju mer jag tänker på det desto mer så känner jag att det går att leva med. Kent är viktiga för mig, alltid, men någongång så måste saker försvinna. Vi får väl se. Förhoppningsvis stannar de ett tag till.

Gary. Min fina fina Gary. Det finns inga ord för hur glad jag är. Han är det finaste som finns. Varesig vi gör aktiviteter eller bara sitter i soffan så är det underbart. Han är så förstående, fantastisk, snäll och otrolig på alla vis. Jag är kaos ibland. Men ändå stannar han kvar. Dessutom är han extremt fin att vila ögonen på. Jag är så otroligt lyckligt lottad.

Hjältar och hjältinnor stannar kvar

Jag har insett att även om någon har sårat en djupt och gjort saker som fortfarande gör sig påminda i vissa situationer, så är det faktiskt lättare med tiden.
Innan retade det mig en hel del att folk inte vet om hur han kan vara, och hur långt han är beredd att gå för att få sin vilja igenom, men på senare tid har det lagt sig. Så länge man vet själv, och ens närmsta vet, så blir det alltid bra till slut. Jag hoppas, innerligt, att om han kommer nära en tjej igen.. att hon inte gör samma misstag som jag. Gör, biter ihop och håller käften.

Isis & Bast

Ja det var ett tag sen sist. Förra året faktiskt.
Jag försöker hinna med i livet.
Försöker fånga de minuter som är viktiga och låta resten passera så obemärkt som möjligt.
Livet har blivit lite annorlunda de senaste sex månaderna.
Lisa som är borta, fortfarande saknad, och det faktum att Han finns vid min sida.
I de övriga kategorierna händer det inte så mycket. Förutom på kentfronten. Men dit kommer jag senare.

Lisa har varit död i fyra månader. Död. Nu när jag skrev meningen var också första gången jag tänkte den med de orden. Igår hade jag ett mindre sammanbrott. Tårarna bara vällde ur mig och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen med alla känslor. Jag lät det passera bara men det sorgsna släppte inte riktigt. Jag har aldrig förlorat någon så viktig och nära. En bästa vän på fyra tassar.
Vissa kvällar här hemma är så tysta att jag blir skrämd av småljud.
Jag vet inte när sånt här går över helt men det är nog på rätt väg. Även om det är en bit kvar.

I tre av dessa månader har jag också haft G vid min sida.
Han är fantastisk på alla sätt och jag har aldrig känt såhär. Varje minut utan hans närvaro saknar jag honom och han är konstant i mina tankar. Det är svårt att sätta ord på känslor som jag inte är van vid märker jag. Jag kan inte riktigt få det ur mig. Hur som helst så är varje dag med honom en bra dag. Tiden går för fort. Och jag är samtidigt rädd. Kär, men rädd. Antar att det är normalt.
Jag är ju den jag är men jag känner mig inte direkt som någon som är mer speciell än någon annan.
Låter det begripligt? Vi är alla unika, men det betyder ju inte att man är intressant.
Uppenbarligen finner han något form av intresse i mig och det är jag tacksam för. Varje dag. Jag har också full förståelse för om han skulle försvinna en dag. Men också om han stannar. Jag ser gärna att han stannar. Faktiskt.

Kent. Turné i sommar och ny skiva i april. Det är underbart. Jag saknar kent och lyckan i hjärtat.
Det är inte alls långt kvar nu, kan nästan ta på det. Det kommer bli fint. Väldigt fint. Rubriken till detta inlägg är en av de kommande låtarna. Sägs det iallafall.

2012 kommer bli ett bra år. Även om önskan av att Lisa var här med mig är större än något annat just nu.

Saknad kan man lära sig att leva med ibland

Lisa.
Två månader har passerat utan ljudet av dina små klor mot golvet.
Jag tänker på dig varje dag. Speciellt när jag ska sova och du inte ligger där.
Ibland skymtar jag resterna av ditt torrfoder i skafferiet, och på något sätt gör det inte lika ont längre.
Även om jag är ledsen, ibland gråter, så känns det som att jag mer och mer har förstått det.
Eller, det är ju svårt att inte förstå. Ropar jag så kommer du ju inte längre.
Men själva känslan av att du inte är där helt och hållet.
För något är kvar, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag känner av det.
Kanske är det bara mina minnen.
Ibland mår jag bättre av att klappa dig i huvudet. Känna på dina mjukheter med tankarna. 
Då är du nästan här på riktigt.

Hjärta

Jag älskar dig.