Mitt finaste.
Nu har det gått en vecka. Sju dagar.
Någonstans har jag sakta börjat vänja mig vid tystnaden och de nya rutinerna.
Det har varit svårt idag. Mycket som har gått fel.
Det har värkt i hjärtat av saknad. Jag vet att det går över med tiden. Men ibland kommer det över mig och jag kan inte andas. Jag struntar i människor som inte förstår.
Du var inte bara en katt, du var 15,7 år av mitt liv.
Hjärtat. Linet. Lisa. Du har så många namn. Var rädd om dig, där du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar