Snurra min jord igen, radion spelar vår sång

Jag tar ett steg utanför porten och andas in den kalla januariluften. 
Det finns en olustkänsla i min kropp och den känns i varje cell. Jag kan inte förstå varför den är där eller vad den vill mig. Ljuset är obefintligt. Klockan är bara strax efter sju på morgonen och målet är att komma till jobbet utan att somna på vägen. Jag vet, jag får skylla mig själv. Jag skulle lagt mig tidigare igårkväll.
Kanske är olustkänslan trötthet. Eller rent utav osäkerhet inför dagens uppgift på ett nytt ställe, med nya människor och nya saker att klara. Eller inte klara. Hur som helst, det är bara en dag. Ungefär som alla andra.

Alla dagar blir igår

Det har snart gått en hel månad på ett nytt år.
Snart bara 11 månader kvar.

Jag bestämde mig för att detta året skulle bli famtastiskt. Menar, vad kan gå fel?
Jag har inte längre något som håller mig tillbaka.

Det har börjat med en heltidstjänst. Ett kontrakt på året ut och sen får man se vad som händer.
Garantilön. Lön även de dagar jag inte arbetar. Fantastiskt bra. Tack för detta.
Jag vet inte vem jag tackar. Gud? Mig själv? Personen som hjälpte mig få detta jobb?
Jag skriver i alla fall tack, och så får den som känner mig träffad ta emot det.

Kärlek då. Ja. Vad hände där?
Det verkar som att mitt intresse för en viss person krockade lite med att personen eventuellt har känslor för en annan person i kretsen. Vilket rör till det hela lite såklart.
Men jag har valt att lägga det åt sidan och ta allt som det kommer.
Problemet är ju såhär att jag på ett sätt trivs med att vara singel. Själv. Men jag vill inte vara ensam. Skrev detta ungefär nyss. Är väl på det stora hela vad jag känner just nu.

De flesta dagar: Jobba, andas, äta, sova, skratta.
Men så kommer det en annan dag. En mörkare dag.
Denna dagen tänker man. Fryser. Känner tomheten från den andra sidan av sängen.
Man tittar på telefonen, för kanske kommer det plötsligt ett tecken från att man finns även i någon annans värld?

Så jag letar inte. Men det hade varit trevligt.

Klockan är efter två på natten. Till och med katten sover. Jag vet att jag borde göra detsamma.
Men det är så lätt att sitta här just inatt och skriva. Det är som att det inte ens är mina fingrar, utan jag tittar ner på ett par händer som inte är mina egna, men som ändå verkar veta precis vad jag tänker.

Ikväll har varit en bra kväll. På ett tag faktiskt. Eller om man tänker på att det har varit ett mindre existerande sällskap. Jag har spenderat de flesta timmarna i soffan under min Ofelia med en DVD-box och glass. Jag är inte särskilt trött heller.