28 oktober 2010

Tyst, var tyst, hör du, det är nästan som musik

Jag velar mellan stunder av knäpp glädje och stunder av djupa sorgsna funderingar.
Vet inte riktigt var jag ska stå i vissa frågor.

Jag är dock, mer eller mindre, övertygad om att jag har gjort rätt. Det måste vara rätt.
Mina framtidsplaner känns som...eller det känns som att det är möjligt.
Klart jag kan åka till London och plugga till bartender! Klart jag kommer få den familj jag drömmer om!
Det är ungefär så det känns.
Men så är det ensamheten. Den kommer krypandes. Jag har varit väldigt ensam på ett sätt under dessa åren jag har känt mig instängd, men nu är det på ett annat sätt. Det är skrämmande.
Jag har ju som sagt några vänner jag trivs med men vi är inte alltid lediga samtidigt och jag vill verkligen inte tjata på dem heller. Samtidigt kan jag känna att jag inte orkar någonting. Hur ska det gå ihop?

Jag minns hur det var efter att mitt förra förhållande tagit slut. Vi var inte tillsammans i närheten så länge, men jag var ju så vansinnigt kär i honom så det fanns bara inte. Det var så mycket värre. Jag levde men min mamma som jag inte klarade av en minut med innan vi böjade bråka, jag hade det jobbigt i skolan och jag hade inte direkt någon kvar.
Klart att detta är pyttepyttesmå problem i jämförelse med hela världen, men när man är 16 så är livet faktiskt inte så enkelt heller.

Iallafall. Det ordnar sig. En dag i taget. En sekund i taget. Tiden läker alla sår. Osv.

Jag har nog nämnt detta innan. Säkert. Men ibland så känns saker enklare att skriva det igen.
Och jag hoppas att de som vill välja sida, väljer rätt sida. För de som inte vet någonting om honom utan ser den spelade versionen han kör med, kanske väljer hans. Eller ingens.

Nej, nu borde jag sova. Innan detta blir för knäppt.

24 oktober 2010

Bara lukten gör mig svag

Jag har inte så mycket att säga längre.
Allt är svårt just nu.

Jag vet inte vem som läser min blogg, och det gör inte så mycket.
Det är iallafall så att det nu är över för Tobbe och mig.
Det höll inte längre. Vissa vet hur han är vissa inte. Men detta var något jag borde ha gjort för längesen men jag har inte kunnat av olika anledningar.
Vi var tillsammans i 6 år. Det är en lång tid och alla minnen jag har de senaste åren inkluderar honom.
Men när man är i en vardag som är 90% dåligt och 10% bra och man inte vill vara hemma längre för att allt är så jobbigt, då måste man göra nånting.
Jag tänker inte ta upp några detaljer om Tobbe här, men vill man verkligen veta så kan ni fråga.

Det jag saknar mest just nu är sällskapet. Det är så tomt här och jag har ingen att prata med längre. Känner mig otrygg. Men jag vet att detta går över med tiden.

Mina känslor för Tobbe de senaste åren har varit... jag vet inte. Jag skulle inte säga bra nu, men jag har TROTT att de har varit bra. Speciellt med incidenten förra sommaren.

Det är en annan sak jag gärna vill ta upp också, men jag vet inte om jag vågar. Det handlar om en kille. Såklart. Men då jag inte vill riskera nånting (även om sannolikheten att personen i fråga skulle läsa är liten...) så är det bäst att jag låter bli. För jag gillar honom.

Och detta kan ju tyckas vara hastigt och lustigt iomed detta med Tobbe, men det är precis det jag menar med känslorna. Plötsligt vet man vad man en gång har känt, eller INTE känt...


Just det. Jag har hunnit med Italien också. Jag och finaste Martina var där och jobbade för Uniflex och det var roligt. Jag tror jag älskar att flyga. Även om det är lite skrämmande.

Det var väl det jag hade att berätta just nu.
Och jag ÄR ledsen och inte helt känslokall liksom, men med tanke på vad jag har förlorat de senaste åren och med tanke på vad jag kommer att vinna... så kommer det bli bra. Jättebra.

03 oktober 2010

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

Dagarna förvsinner så snabbt att jag inte kan förstå att det är oktober redan.
Har jobbat mycket.

Farfars begravning var fin. Inte för lång, inte för kort.
Vill inte skriva så mycket om det, det är lättare att låta bli känner jag. Kommer sakna honom.

Annars har det hänt mer saker i mitt liv som gör att jag mest bara är förvirrad.
Jag vet innerst inne vad jag vill, men det är så komplicerat runt om att det blir...för svårt.
Det handlar om två helt olika människor, och för mig blir detta en röra.
Vi får se vart det leder, men i slutändan hoppas jag att det ger mig något jag har väntat på.

Det finns något jag skulle vilja berätta för alla. Eller alla som är i kontakt med detta.
Eller, mest berätta för att det skulle vara enklare för alla att förstå varför vissa saker kommer att bli som det blir. Kryptiskt, jag vet. Förlåt.

Något lite roligare.
Igår/natt var vi ute med jobb. Vi spelade Laserdome och det var sjukt kul. Vi var blandade med småungar och de var bra alltså, haha. Snabba och störiga. Men kul ändå.
Sedan åt vi pizza. Kan inte förstå att vi alla kunde enas om ett ställe och att det liksom fungerade. Jättebra.
Efter det gick vi till en ställe på möllan som jag fortfarande inte vet vad det hette. Det var bra där, vi satt länge och jag drack ett par drinkar. Satt med två vänner som betyder mycket för mig, de är fantastiska båda två. Jag tror inte att de vet hur tacksam jag är för deras hjälp med vissa saker.

Efter 00 nångång så gick vi till Debaser. Var lång kö men det var väldigt trevligt.
Tobbe var ganska jobbig, men ja. Han gillar ju sprit så.
Visst, nu var det alkohol inblandat också, men jag får upp ögonen för hur fina människor det faktiskt finns i min närhet. Det är så bra. Tack till er.

Idag har jag spenderat tiden på att sitta vid datorn, äta pasta och kolla på Melrose Place. Spännande.