Du lät som snöfall

Mitt hjärta.
Du har nu varit borta i tre dygn.
Idag var jag rädd när jag öppnade dörren. Mest för tomheten tror jag.
Att komma hem från jobbet var samma sak alltid, förstår du.
Du stod precis innanför dörren. Jamade. Jag var så rädd att du skulle springa ut, låta din nyfikenhet på världen ta över. Mest rädd för att förlora dig under en bil.
Sedan, när jag lagt av mig mina saker, klappade jag dig. Pratade med dig.
Jag var så glad åt att komma hem till dig. Du fick mig alltid att känna mig välkommen hem.
Har du träffat din mamma än, Lisa? Hon åkte före dig upp. Redan för sex år sedan.
Jag kom att tänka på det idag. Hoppas hon stod och väntade på dig.
Jag lyssnade på Lars Winnerbäck idag. Han sjöng om snö och vinter och  vet du vad jag kom att tänka på?
När det var vitt på marken och i luften och snöflingorna fastnat i din päls. De små tassavtrycken du lämnat bakom dig. Minns du när det var regn och rusk och du kom in genomblöt?
Jag ropade in dig på toaletten och torkade av dig med en handduk. Åh, vad du tyckte om det.
Mitt hjärta, jag saknar dig idag också.

Duett

Älskade lilla Lisa. Min bästa vän.
Hoppas du har det bra där du är. Jag tänker på dig oavbrutet.
Jag tänker på hur din päls kändes under mina fingrar,
och jag är så rädd att jag ska glömma bort det en dag.
Jag känner att du finns kvar här. Du finns kvar i luften och väggarna. I mina kläder.
Jag har foton utskrivna på dig. Så att du ska kunna finnas nära var jag än går.
Någonstans i mitt huvud inbillar jag mig att det blir lättare om jag skriver såhär.
Får ner allting i ord som jag aldrig kan säga till dig. Men som du kanske ändå redan vet.
Hade du varit här nu så hade jag lyft upp dig, hållit dig tätt intill mig, strykt dig över ryggen
och sjungit "Sång till friheten" som jag brukade göra. Lyssnat hur du spann till svar.
Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.

Min kraftreserv den tar snart slut

Jag står inte ut. Lungorna värker som om de var fyllda av krossat glas.
Jag försöker plocka bort dina saker. Medan jag ändå gråter. Fan också. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag skulle ge vad som helst för att du skulle vara tillbaka hos mig, frisk och glad som du alltid varit. Utan smärta. Lägenheten har aldrig känts så stor. Och tyst. Framförallt tyst. Inga små klor mot golvet, inga spontana jamanden, inget krafs i lådan. Inget spinnande. Bara tystnad. Du har bara varit borta i snart 1,5 dygn. Jag förstår inte hur det ska kunna bli enklare med tiden.

*

If I could change one thing in life
I'd make time for us

Älskling, vi ska alla en gång dö

Den 19:e mars 1996 föddes det en liten grå figur. Vi döpte henne till Lisa.
Hennes svans var mycket mörkare än henne och jag minns att det såg lite lustigt ut.
Hon var så liten och pep. Kärlek vid första ögonkastet. Jag minns när hon öppnade ögonen, det var lite i taget. De var små och blå.
Jag har några foton av henne någonstans när hon är så liten så liten. Det finns ett där hon står ute på gräsmattan, med ena tassen på en sten. Det finns ett blött litet tassavtryck på stenen efter hennes tass som hon sen flyttade en liten bit. Den bilden har jag tittat på mycket och den finns i mitt huvud även om jag inte vet var fotot är.

Lisa har alltid varit min katt. Sovit hos mig. Retat mig. Krafsat på mina tidningar. Stulit mitt hjärta.
För ungefär 6,5 år sen flyttade jag hemmifrån. Lisa bodde hos mamma i två år och sen flyttade hon in med mig (och Tobbe på den tiden). Hon accepterade att bli innekatt och hon har varit lugn och fin. Lisa har alltid funnits där när man kom hem, funnits där när jag har gråtit och trängt sig ner i soffan när jag sett på tv. Hon har vunnit många hjärtan som varit här på besök. Tittat med de stora gula ögonen och blinkat lite för att säga "titta vad söt jag är, tyck om mig!". Och ja, det har ju fungerat kan man säga.
Jag har på skoj skällt lite på henne för att hon skulle ha gourmetmat. Ingen friskas för 28.90 här inte. Men det var okej, det bästa förtjänar det bästa.
Men räkor. Det gick alltid hem. Ända sedan hon var liten har räkor haft en stor plats i hennes lilla hjärta och mage. Jag förstår henne.

I torsdagskväll, den 27:e oktober, ungefär 17.20. Så ser jag att Lisas öga ser konstigt ut. Grått. Hon verkar inte ha ont, men hon var lite dämpad. Jag tittade lite på det och klappade henne. Jag var precis på väg ut för att gå och träna och jag gick iväg. Jag har funderat på om jag borde känna skuld över det, men den timmen hade inte gjort till eller ifrån med någonting.
Så fort jag kom hem så försökte jag få tag i någon som kunde hjälpa mig. Jag fick tips på Facebook om var jag kunde ringa och tillslut så ringde jag en veterinär som hade öppet till 24. Han sa att jag borde åka in med henne innan helgen men att det inte behövde vara på sekunden. Så jag bestämde mig för att ringa så fort de öppnade på fredagsmorgonen.

Runt 9 på fredagen fick jag en tag i en tid klockan 14.30 på djursjukhuset i Malmö. Det var jobbigt att tänka på det, tårarna kom flera gånger och jag (normalt eller inte) funderade på hur jag skulle kunna sköta mitt arbete när jag inte kunde behärska mig. Jag försökte vara positiv, tänka att det skulle ordna sig.

Det blev dags. Åkte hem och packade in henne i buren och ringde en taxi. Hon hade inte varit på lådan det senaste dygnet och hon kissade ner dynan och sig själv i buren. Detta märkte jag först när jag skulle gå in i taxin och det fanns inget jag kunde göra då. I taxin jamade hon hela tiden. Jag klappade henne på nosen genom gallret och sa till henne att allt skulle bli bra. Att doktorn skulle titta på hennes öga och att hon kunde vara lugn.
Så fort jag kommit fram till sjukhuset och registrerat mig i receptionen så gick jag till shopen och köpte en ny dyna. Den skulle jag lägga in i buren medan veterinären tittade på henne, det var min tanke.

Vi satte oss och väntade. Efter en stund kom det ut en ung tjej och ropade på Lisa. Vår tur.
När vi installerat oss i rummet och fått ut Lisa ur buren så tittade veterinären på henne. Hon gick iväg för att leta efter ett instrument hon behövde och någonstans där så insåg jag någonting. Jag skulle kanske få åka hem med en tom bur. Hon kom tillbaka efter en lång stund utan att ha hittat vad hon letade efter och klämde och kände lite på Lisas ansikte.
Hon förklarade för mig att hon hade ett enormt tryck på ögat och att det som fanns att göra var att lägga in henne och operera henne. Detta var inte säkert att det skulle hjälpa då hon var så gammal och det med största sannolikhet var något annat som låg bakom, som tex en tumör eller en blödning.
Detta skulle ju betyda att hon ändå skulle lida i slutändan. Och detta skulle kosta runt 15.000.

Jag insåg. Även om hon inte sa det direkt så insåg jag. Jag frågade henne om hon hade ont.
"Ja. Väldigt ont. Tänk dig att du har en enorm huvudvärk som inte går över".
Då brast det. Jag kunde inte låta henne lida. Det fanns liksom inte i min värld att det vackraste jag vet skulle behöva ha så ont. "Det mest bamhärtiga är att avliva henne".
Veterinären gick ut ett tag och jag ringde några samtal. Jag behövde bara känna någons närvaro även om personen inte kunde vara där fysiskt. Bara att någon var med mig i tanken. Det kändes bättre.

Efter ett tag kom sköterskan in med en spruta. Hon gjorde vad hon skulle med den och gick sedan ut.
Lisa låg på bordet och skakade lite. Hon blundande. Jag klappade henne hela tiden och lutade mitt huvud lätt mot hennes rygg och andades in hennes doft. Så många gånger jag har legat likadat och gråtit, skrattat och myst med hennes päls. Jag viskade i hennes öra att allt ska bli bra. Att hon inte kommer ha ont mer och att jag älskar henne. Att hon har varit världens bästa vän.
Jag klappade alla ställen som var så typiska Lisa. Den extremt mjuka pälsen bakom öronen, det lilla väldigt randiga området på hennes framtass, hennes svans, området mellan ögat och örat som hon älskade när man kliade på och den mjuka pälsen längs hela hennes sida. Tog farväl av så många centimetrar av henne som möjligt. De sista 10 minutrarna så stod jag bara och klappade henne. Tittade på henne när hon föll ner i sömnen (som är som en vanlig nedsövning fast starkare och tillslut dödlig) och hon slappnade av. Det låter kanske knäppt men jag tror jag kände när hon slutade känna smärtan. När det liksom blev lättare igen.

Sköterskan kom igen igen och konstaterade att hennes hjärta fortfarande slog. Men hon sov. Var inte där längre. Jag kände då att det var dags för mig att lämna. Jag hade sagt farväl, varit med henne hela tiden och hoppades på att hon visste att jag älskade henne nästan mer än mitt eget liv.

Men mest av allt på att hon varit lycklig. För det har jag varit. Jag älskar dig Lisa. För alltid.

960319-111028.

En störning genom ljuset

Ilskna regndroppar studsar mot våra jackor.
Försöker ta sig innanför. Värma sig mot vår hud.
Det är kallt runt omkring oss. Utanför.
Han ser på mig under täta ögonfransar.
Jag ser tillbaka. Utforskar varje millimeter av hans vackra ansikte.
Han har unga drag, men hans blick är erfaren. Full av liv.
Vi vet båda vad som snart ska hända, det behövs inga tillstånd. Bara Mod.
Han frågar mig om jag är nervös. Jag nickar.
Ett svagt leende. En perfekt tresekunderskyss. Synkroniserad puls.
Plötsligt är jag lugn. Och jag ler.

I paniken när du vaknar, hör du klockorna som går

Stressen.
Den ligger inom mig och bara växer.
Jag göder den inte ens medvetet men ändå så känner jag hur den nästan tar över mitt inre.

Att vakna på morgonen. Hinna. Vad ska jag ha på mig? Ser det okej ut? Nej. Byt. Bort. Spegeln. Fan också. Måste shoppa. Detta får duga.
Frukost. Snabbt snabbt. Hinner jag med bussen? Vad är klockan?
Cykla. Mörkt. Kallt. Cykla snabbt för att inte frysa.
Bussen. Jag orkar inte stå. På tidigt för sittplats. Check.
Jobbet. Fått några mail? Nej. Vad ska göras? Massor.
Allt ska helst vara klart direkt. Det är ändå okej. Låta arbetet ockupera mina tankar.
Hem från jobbet. Träna. Städa. Diska. Laga mat. Handla.
Klappa katten. Sitta vid datorn. Film. Läsa. Andas.
Livet. Stressen. Familj. Barn. Pojkvän. Förlova sig. Gifta sig. När blir det min tur?

Bara något så litet som att ut och dansa.
Dra hem till någon. Få någon slags rus av bekräftelse på att man duger.
Att man existerar i någons tanke.
Få en blick som säger att man är någon.
Tom lägenhet. Tystnad
Sova.

Glasäpplen

Söndagen börjar lida mot sitt slut.
Jag har verkligen inte gjort något vettigt idag, sov till 11, låg och läste ut min bok, utförde det som stod i inlägget nedan och gjorde det fram tills jag skulle tvätta. Min syster hörde av sig och frågade om jag ville hänga på till Italia och först så sa jag nej men sen ångrade jag mig och hakade på. Det var gott och kändes skönt med sällskap. Få tankarna på annat.
Nu har jag sansat mig lite och insett saker. Det känns bra.
Det är inget personligt.

Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå

Går rastlös fram och tillbaka i min lägenhet och lyssnar på Abba.
Kan inte koncentrera mig. Tänker hela tiden på helgen.
Fantastiska Stockholm. Festen hos en vän som nyligen flyttat dit och människorna där.
Jag vet inte hur det egentligen hände men det slutade rätt så bra faktiskt.


Frågorna i mitt huvud är så många och jag vet inte var jag ska göra av dem.
Jag blir så känslosam i saker. Verkligen när jag inte borde. Ska inte förvänta mig någonting alls men jag kan inte släppa det.
Det funkar inte det här. Måste släppa det. Måste måste måste.

Vi håller andan

Är så himla förvirrad.
Eller jag är alltid förvirrad.
Lite extra förvirrad.

Jag står inte ut med vissa tankar i mitt huvud som bara trasslar in sig.
Ena sekunden fylls jag med sådan glädje att jag nästan kan spricka, och nästa så sjunker det igen och det är mer en grop än en berg.
Lite som att vara tonåring igen. Halleluja.

Jag har inte tid.
Måste sluta med mina idéer och fantasier om att saker är på ett sätt som de inte är.

Lilla Sverige ändrar form

Efter lite Lars Winnerbäck och städning för att koppla bort så kändes allt bättre.
Film och tända ljus gjorde också sin del.

Nu är det sent, lördagen är snart slut och det är söndag igen. Ny vecka väntar och jag känner mig lite stressad. Puh, det ska nog gå bra.

Här kommer rädslan nu igen

Fullständigt kaos inom mig.
Ångesten smög sig på när jag satt på Espresso House och den ville inte ge med sig. Gick in på H&M, köpte en tröja jag inte hade råd med, för tillfredställelsen, gick ut. När jag gick på bussen så var den nästan tom. Ändå satte sig en äldre gubbe bredvid mig, nästan rakt på min väska som att han inte ens brydde sig om att den var där, och jag kände svag panik. Jag funderade på att flytta mig och sätta mig på något av alla de lediga platserna men jag vet inte varför. Kunde inte förmå mig till det. Vill han tvunget sitta där så är det okej men idag var det för mycket.

Gick av på Värnhem, in och handlade, kände mer panik och rädsla och ville bara handla något och åka hem. Köpte mat, som jag inte ens är sugen på, betalade och tvingade mig själv av göra en ansats och springa till bussen som stod inne.
När jag hoppade av bussen kände jag hur tårarna började bränna och jag fick svårt att andas.
Idag önskade jag mer än någonting att jag kunde ringa någon. Försökte, men antingen fick jag inget svar eller så blev jag avtryckt. Var längesen jag kände mig så ensam.
Misstolka mig inte, jag anklagar inte någon (mer än möjligtvis mig själv för att jag är så labil).

Jag letar efter den där tryggheten. Hittar den ingenstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte på träningen. Hemma känner jag mig ändå mer säker än någon annanstans men ibland blir det så ensam att jag känner hur allt snörs ihop och allt tomrum som finns här blir för mycket. Jag kan nästan bli illamående. Speciellt om här är lite stökigt. Känner mig så smutsig och orolig.

Ja förlåt, var kanske inte meningen att bli såhär öppen men jag måste måste måste få det ur mig.

Jag måste lära mig att klara sånt här själv, jag kan inte sitta och längta efter att någon ska hålla om mig en liten stund varje gång. Jag har också insett att man inte kan lita på människor. Jag hoppas att jag är en god vän, jag hoppas att människor uppskattar mig för den jag är och tänker på mig ibland som en snäll människa. Och jag menar inte att jag är helt ensam, det finns människor där ute som bryr sig. Jag menar bara att de vänner man ibland tror sig ha lite närmre kanske inte alltid är på den nivån man själv tror att de är. Eller var.

Det finns ingen här, det är bara jag. Just nu.

Stå ut med mig

Känner verkligen att jag skulle behöva en kram. En såndär lång, varm kram som får en att känna sig trygg och varm en liten stund. Det blir så ensamt ibland.

Oktober, och jag håller din hand för hårt

Denna veckan har varit hektisk. Har jobbat över 50 timmar, spenderat onsdag och torsdagskvällarna med att städa lägenheten och förbereda för förfest. I fredags (ja, igår alltså) kom det hit fina människor och det var så trevligt allting. Inget konstigt hände och inget gick sönder, haha.
Efter det så åkte vi till stan och efter lite velande satte vi oss på en pub ett tag. Sen gick vi vidare till Etage och dansade och släkte törsten lite mer.

Hade en så bra kväll. Brukar bli bra med dessa människor. Det är folket som gör en stor del av jobbmiljön tycker jag. Man blir glad av att gå dit när man tänker på att man ska få träffa folk man tycker om.

Idag har jag inte gjort så mycket, en vän sov över här från igår och det hann bli lunch innan man hade vaknat till liv ordentligt. Städade undan resterna av gårdagen och det ser nästan ut som nytt här.
Handlade lite mat. Cyklade hem. Sov. Tvättade. Åt.

Ska snart se film iallafall. Äta lite godis.

Fin lördag.