15 augusti 2011

Dom är de dyrbaraste smycken vi har

Jag har upplevt 2005 om och om igen. Jockes röst lugnar mina tankar.
Mitt indiehjärta.

Och när parken ligger tom,
inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut


Jag minns inte så mycket från när mitt hjärta vaknade till liv 2005.
Jag förstår det inte hur hjärnan kan välja att dölja det lyckliga för mig. Jag behöver minnena för att leva. Men, på något sätt är det etsat i mitt hjärta. Det finns där. Jag vet vad jag kände.

Jocke sjunger igenom 400 slag, Den döda vinkeln och Dom andra. Minnet av det stora blå tältet som skyddade alla våra kroppar mot världen utanför. Det kalla staketet mot min då 17-årina kropp. ¨

Och du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
Ska du ta mig härifrån
Nu när vi fyllt alla hålen

Jag minns inte om jag grät. Eller om tårarna bara fanns där inne någonstans.
Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om kent. Vad spelar det för roll. De vet inte.
Det är mellan kent och mig. Mellan kent och alla andra som delar samma känsla.
Känslan av att vara hel.
Jag tror, på allvar, att kent har räddat mitt liv. Inte för att jag vet om jag fysiskt levt eller inte, men själsligt. Hjärtat hade inte slagit för samma sak.

Sjufyrasju. Och det närmar sig slutet. Den smyger sig på. Sakta, sakta fyller den ens blod med en svag pulserande känsla. Kärlek. Hopp. Liv.

Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss, vi rör oss ni står still

Har ni aldrig älskat något så högt att det satt sig inom er och blivit en del av er själ?
Om inte, jag beklagar. Annars så förstår ni precis.