Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi

Farfar.

Igårnatt så slutade till sist ditt gamla hjärta att slå.
Från att vara så frisk och pratglad till att bli tyst och tunn.
Det blev aldrig som förr igen, och nu finns du inte längre här.
Igår var vi och sa farväl till dig en sista gång. De hade gjort det så fint, bäddat ner dig i en randig skjorta och du hade fått en liten bukett blommor. Det såg ut som att du sov, farfar.
Kanske hörde du orden jag viskade i ditt öra, kanske var du redan långt långt borta.
Jag kommer sakna dig. Det kommer vara tomt utan dig.
Jag vet att jag inte besökte dig så mycket sista tiden, men förstår du, jag ville inte se dig så. Jag blev rädd. För tänk om det var allt jag skulle minnas?
Förlåt mig farfar.
Jag hoppas du har det bra där i himlen. När det är min tur så ses vi.

Vem tror du att du är denna gången?

Det händer inte så mycket här.
Jobbar. Bråkar. Sover.

Höjdpunkterna senaste tiden har varit att få vara på jobbet med fina människor, handla på Ikea, köpa onödiga men själbehövliga saker, möblera om, montera upp tavlor och ha världens finaste katt.

Imorgon är jag ledig. En fantastisk ledig dag.
Jag har inte planerat vad jag ska göra än, men antingen sitter jag här hemma och njuter eller så åker jag ner i stan.

Jag ska vara på ett långt, eller 11 dagar, projekt som jag är lite osäker för. Jag tror säkert jag klarar av det och det ska nog inte vara  några större problem. Men det är den här ångesten.
Jag vet att jag klagar mycket på mitt jobb och mitt liv, men jag har inte så mycket att hålla fast vid trots att jag egentligen borde vara tacksam för allt bra jag har.

Det är inte så lätt, alltid.