Saknad kan man lära sig att leva med ibland

Lisa.
Två månader har passerat utan ljudet av dina små klor mot golvet.
Jag tänker på dig varje dag. Speciellt när jag ska sova och du inte ligger där.
Ibland skymtar jag resterna av ditt torrfoder i skafferiet, och på något sätt gör det inte lika ont längre.
Även om jag är ledsen, ibland gråter, så känns det som att jag mer och mer har förstått det.
Eller, det är ju svårt att inte förstå. Ropar jag så kommer du ju inte längre.
Men själva känslan av att du inte är där helt och hållet.
För något är kvar, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag känner av det.
Kanske är det bara mina minnen.
Ibland mår jag bättre av att klappa dig i huvudet. Känna på dina mjukheter med tankarna. 
Då är du nästan här på riktigt.

Hjärta

Jag älskar dig.

Röda ögon glider över gatan

Inte ens musiken kan hindra den krypande känsla av ångest som gömmer sig under min hud.
Även om det mesta går bra just nu så finns det alltid saker jag inte kan göra något åt.
Rastlösheten och rädslan för att ibland inte klara av normala saker.
Att känna en stark fruktan över att få vissa sjukdomar som går nu, i synnerhet den som innebär att man i princip får bo på toaletten. Bara att skriva om det gör att jag ryser i hela kroppen och det känns som att jag går sönder invärtes. Om någon kräks pga för mycket alkohol eller liknande är inte samma sak. Det smittar inte. Magsjuka gör. Jag har svårt att gå på offentliga toaletter, efter nån timme utomhus bland folk så känner jag mig vidrigt skitig och måste tvätta händerna flera gånger. Jag är övertygad om att jag har varit någonstans där en smittad har varit och har skiten på mig.

Jag vet att detta inte är helt...normalt. Men jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag är livrädd.
De senaste gångerna har jag svimmat när jag kräkts, och det har turligt nog inte varit ofta. Jag hade vks förra året och att uppleva det igen känns fruktansvärt. Bara någon säger det blir jag nervös. Bara någon säger något om att vara sjuk. Alltså detta sliter mig i stycken och jag vet inte vad jag ska göra.

Det som skrämmer mig mest är att jag skulle få det på en plats som inte är hemma. Hemma är tryggt.
Men att jag skulle få det på jobbet, eller bland folk. Det är ju inte direkt så heller att man känner av det, utan det kommer ju som en attack. Helvete.

Och jag vill ju verkligen inte heller att detta ska skrämma bort den person som får mig att känna mig som en människa igen. Förlåt. Trösten är väl att detta inte varar föralltid.

Detta är då en av de saker som just nu tar upp mycket av min energi.
Utöver detta är saknaden av honom. Oron över vad som egentligen pågår i min kropp för det händer konstiga saker jag inte riktigt förstår varför. Den oroliga sömnen som inte riktigt får mig att vakna utvilad.

Natuligtvis finns det mycket positivt också. Men just nu är jag inte riktigt på det humöret känner jag.

Mitt hjärta i din hand

Varje dag fylls jag av nya känslor.
Antingen obegränsat lycklig och nästan flyger fram dit jag ska. Eller också nere och glad på samma gång. Det är en underlig känsla, den där sista. Att vara lycklig över samma sak man är ledsen för.
Äh, det är ju inte så svårt att räkna ut kanske. Saknar honom, men är glad för att han finns.

Aldrig har jag känt mig så värdefull. Jag har aldrig känt mig så vacker även när jag ser förjävlig ut.

Jag vill bara höra dina hjärtslag

Saknaden.
Ungefär som att lungorna fylls med så mycket luft att man nästan inte kan andas, samtidigt som hjärtat slår hårt och fjärilarna fladdrar i magen.
Vetskapen om att man snart snart ska ses. Om några dagar.
Att snart få känna hans armar om sig och hans läppar som pussar en precis lagom hårt i pannan.

Rädslan.
Att han ska vakna upp en dag och ändra sig. Att komma på det jag funderar över. Hur han som är så snygg, snäll och fantastisk ens kastar en blick åt någon på min nivå. Inte för att jag själv anser mig vara på botten, men jag trodde alltid att han var utanför mina gränser.

Glädjen.
När han faktiskt säger att jag är det vackraste han någonsin sett. Att jag är härlig. Att han älskar mig.
När hans blick borrar sig fast i min och jag knappt vågar blinka. När hans kyssar är helt perfekta varje gång och vi är så synkroniserade i allt vi gör.

Sorgen.
När man säger hejdå. Sekunderna innan man skiljs och man kysser varandra och man lovar för sig själv att man ska bevara precis det ögonblicket och tänka på det tills det värsta lagt sig.
Men ändå tänker man bara på när man får ses igen. När man ser honom stå på perrongen och tåget åker iväg. Och ser att han är så vacker att det hugger till i hjärtat.

Ensamheten.
När Lisa inte längre är här. När jag hade velat berätta allt allt allt för henne och låta henne spinna tätt intill mig. Att saknaden efter henne ibland slår till med full kraft och jag inte ens kan hindra ögonen från att tåras. Jag vet inte om det är så. Men ibland så inbillar jag mig att allt det goda som hänt sen hon försvann har med henne att göra. Är det dumt? Kanske. Men det får mig inte att sakna henne mindre.

Bara lukten gör mig svag

Han tycker om mig.
Han tycker faktiskt om mig. På riktigt.
Han kysser mig. Han kramar mig. Han stryker handen mot min kind.
Han andas mjukt i mitt öra. Han ler. Han får mig att le tillbaka.
Han lyssnar i en timme på hur jag berättar om kent.
Mitt kenthjärta som antagligen slår för alltid.
Frågar om mina urklipp, frågar om mina skivor. Lyssnar på riktigt.
Jag förstår inte ens vad jag har gjort för att förtjäna det här.
Men jag är så tacksam.

Ansgar & Evelyne

Ibland känns livet bara overkligt.
Just nu är det så.

Jag vågar inte skriva det än av rädsla för att det ska försvinna. Så jag väntar ett litet tag. Men det är bra.

Snälla, kan du hjälpa mig att fly?

Jag kan inte andas. Det är för mycket. Jag känner mig som en hemsk människa och jag är rädd för varje sak jag skriver och säger. Rädd för att det ska bli fel. När jag vill att det ska bli rätt.
Jag är orolig. För mig. För vissa människor. Jag bryr mig kanske för mycket.

Lisa har varit borta en månad. En månad! Jag är ensam. Här i alla fall.
Jag vet inte längre hur jag fungerar. Och det är inte bara pga Lisa, det är så mycket som händer och jag kan inte hantera det. Men jag vill att hon ska vara här. Det skulle vara så mycket lättare att dela alla tankar med någon. Att prata med någon öht.

Jag har så många utkast i bloggen att det nästan är skrattretande. Jag får inte orden att gå som jag vill och jag vågar inte. Jag tänker hela hela hela tiden på saker jag vill ska hända, på saker jag önskar inte hade hänt och på det som är just nu.

Kanske har jag förstört allting. Kanske fanns det inte ens något att förstöra från början. Jag vet inte.

Jag är bara rädd just nu. Jag vet vad jag kan göra och chanserna att jag gör det ökar hela tiden.

Spökstad

Jag vet att jag är feg. Förlåt.

Ni håller oss vid liv

Om och om igen sitter jag och lyssnar på 747. Antingen på youtube eller spotify och det gör mitt hjärta så ont och samtidigt så lyckligt. Hur man kan skriva en så fulländad och perfekt låt är bortom mitt förstånd. Vad hade jag varit om jag inte kunnat fly in till kentvärlden en stund? Jag förstår inte. Det är så lite jag förstår. De vet inte vem man är, men ändå har de nog räddat mitt liv.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.

Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.

Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.

Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.