Jag och Gary tog bussen till Göteborg vid 11.20 på lördagen och var inte framme
förrän runt 16 pga en olycka på motorvägen. Eftersom att vi inte skulle köa eller så utan stå längre bak, så bekymrade det oss inte så mycket. Det skulle bli så himla fint att få se kent med honom och jag kände mig glad.
Vi hittade till vandrarhemmet och installerade oss
där, myste lite i sängen medan vi laddade mobilerna och sen packade vi om för konsert. Vi planerade att äta innan, och vi slängde i oss lite korv från en kiosk som låg i anslutning till konsertstället.
Vi träffade Palle, Amanda, Emeli och en vän till dem en bit bak i kön som rörde på sig sakta framåt. vänner
längre bak i kön som vi gick med mot ingången.Vi hakade på dem och sen letade vi upp en mysig plats att stå/sitta på medan vi väntade. Folk började resa sig två timmar innan och det var lagom roligt att stå upp den tiden.
Då detta var min första konsert på sommarturnén så var jag förväntansfull på Ögon/Klåparen. Jag hade lyckats att lyssna på just Ögon några dagar innan den spelades i Helsingfors vilket ju var lite lustigt. När den äntligen började spelas bakom skynket så kände jag hur hjärtat började slå lite snabbare och jag kände tryggt Gary bakom mig.
Jag visste såklart tidigare om "rummet" de spelade i men det var häftigare att få se det irl. Bästa idén!
Var ett tag sen jag fick höra Klåparen live också och jag hade nästan glömt hur bra den är.
De spelade Berg&Dalvana också vilket jag anade då jag hört att den soundcheckats och det gjorde mig glad. Så himla fin låt. Jag drog Garys armar lite hårdare omkring mig och kände värmen från honom i min rygg. Likaså under Utan dina andetag.
Under Mannen i den vita hatten så väntade jag spänt för att se om det kom någon konfetti, det gjorde det inte. Men de nya extraverserna var så himla fina att höra i ord och inte bara läsa i text.
Det var en underbar konsert och Gary tyckte om det också. Mina två viktigaste saker på samma plats vid samma tillfälle, det händer bara en gång.
Visar inlägg med etikett kent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kent. Visa alla inlägg
23 juli 2012
06 juni 2012
Kent - KB Malmö, 120602
Kom till kb redan klockan 17 den 1:a juni. Det var igen annan där såklart.
Tre timmar senare kom även Aino och Helena och stannade en liten stund innan de gick för att duscha osv.
Det blåste och regnade men som förstaplatsare så kunde man sitta under tak. Det fick jag iallafall göra till 21 då det skulle vara ett band som skulle sela och en vakt sa att jag inte fick sitta där mer. Jag flyttade mig och kunde undkomma regnet ändå. En stund senare så kommer Amanda och håller mig sällskap och runt 22 får vi sällskap av Lovisa mfl som kommit med tåget.
Över gatan så ligger där ett nattöppet bageri. Vi hade hunnit bli totalt 7 pers så vi ockuperade stället en stund medan vi väntade på resten av folket. När de hade kommit runt 00 så bestämde vi oss för att försöka sova några timmar inomhus. Jag klarade att sova typ en timme men begav mig tillbaka till kb runt 04. Tiden flöt på rätt snabbt under dagen och med hjälp av sovsäck, foliefilt och sällskap så höll man sig varm under det trista vädret.
Vi hade blivit lovade ett bra insläpp av vakterna, men det gick inte riktigt som planerat utan det blev lite stress och kaos. Vi som hade nattat och som skulle komma på första raden fick göra det iallafall och det var en lättnad!
Redan sekunderna innan kent gick på scenen så visste jag att det skulle bli helt fantastiskt.
Och det blev det. Trots att det var trångt så blev det ändå dans. Det var svettigt och varmt och kent fick kasta vattenflaskor till oss från scenen när inte vakterna gav oss vatten. Illa!
Jocke log mycket under konserten, det kändes som att alla var glada. Fick även hålla Martins hand en kort stund och när våra blickar möttes så fick jag en känsla av igenkännande. Vilket inte skulle vara helt omöjligt, men det skulle vara lite kul om han faktiskt kom ihåg mig. Men det spelar ingen roll, det kändes ändå fint.
Det var nog den bästa spelningen på länge länge. Bättre än Vega. Jag har nog aldrig varit så extremt närvarande som jag var och jag minns fortfarande känslan. Jag har lätt för att glömma annars. Saker som är extremt känslosamma gömmer sig lätt någonstans där jag inte kan hitta det.
Efter konserten så skyndade jag mig att köpa min tygpåse och sen åkte jag med taxi till Lilla Torg för att träffa min fina Gary. Ett par fantastiska dagar och jag tycker att mina kentvänner är himla fina också. Det gör extremt mycket!
Tre timmar senare kom även Aino och Helena och stannade en liten stund innan de gick för att duscha osv.
Det blåste och regnade men som förstaplatsare så kunde man sitta under tak. Det fick jag iallafall göra till 21 då det skulle vara ett band som skulle sela och en vakt sa att jag inte fick sitta där mer. Jag flyttade mig och kunde undkomma regnet ändå. En stund senare så kommer Amanda och håller mig sällskap och runt 22 får vi sällskap av Lovisa mfl som kommit med tåget.
Över gatan så ligger där ett nattöppet bageri. Vi hade hunnit bli totalt 7 pers så vi ockuperade stället en stund medan vi väntade på resten av folket. När de hade kommit runt 00 så bestämde vi oss för att försöka sova några timmar inomhus. Jag klarade att sova typ en timme men begav mig tillbaka till kb runt 04. Tiden flöt på rätt snabbt under dagen och med hjälp av sovsäck, foliefilt och sällskap så höll man sig varm under det trista vädret.
Vi hade blivit lovade ett bra insläpp av vakterna, men det gick inte riktigt som planerat utan det blev lite stress och kaos. Vi som hade nattat och som skulle komma på första raden fick göra det iallafall och det var en lättnad!
Redan sekunderna innan kent gick på scenen så visste jag att det skulle bli helt fantastiskt.
Och det blev det. Trots att det var trångt så blev det ändå dans. Det var svettigt och varmt och kent fick kasta vattenflaskor till oss från scenen när inte vakterna gav oss vatten. Illa!
Jocke log mycket under konserten, det kändes som att alla var glada. Fick även hålla Martins hand en kort stund och när våra blickar möttes så fick jag en känsla av igenkännande. Vilket inte skulle vara helt omöjligt, men det skulle vara lite kul om han faktiskt kom ihåg mig. Men det spelar ingen roll, det kändes ändå fint.
Det var nog den bästa spelningen på länge länge. Bättre än Vega. Jag har nog aldrig varit så extremt närvarande som jag var och jag minns fortfarande känslan. Jag har lätt för att glömma annars. Saker som är extremt känslosamma gömmer sig lätt någonstans där jag inte kan hitta det.
Efter konserten så skyndade jag mig att köpa min tygpåse och sen åkte jag med taxi till Lilla Torg för att träffa min fina Gary. Ett par fantastiska dagar och jag tycker att mina kentvänner är himla fina också. Det gör extremt mycket!
05 juni 2012
25 maj 2012
Kent - Vega, Köpehamn, 120524
Ett inlägg med text och ett med bilder blir bra.
I onsdags efter avklarat arbete så satte jag mig på ett tåg mot Köpenhamn.
Solen sken, det var otroligt fint väder och trots att jag redan var glad, nervös och förväntansfull så blev jag det ännu mer. Strax innan Kastrup så stannade tåget en längre stund. Eller, det kändes länge men var säkert bara tio minuter. Jag kom fram tillslut och jakten på Vega började. Jag hade väl ett hum om hur jag skulle gå, men lokalsinne är inte en av mina medfödda sidor. Jag hittade en buss som jag trodde skulle gå dit och jag frågade en kille som skulle med bussen om han visste. Det visade sig att han skulle åt samma håll så vi hade sällskap. När vi gått av så visade han mig vägen och väl framme så hittade jag Aino och Helena. Det var bara vi tre.
Tiden gick ganska fort och vi la oss att sova runt 23-tiden. Jag sover rätt så lätt, om jag inte är dödstrött, så jag vaknade från och till. I synnerhet när Starlight-bilen kom med kents utrustning.
Runt 6 eller 7 så kunde jag inte somna om. Jag låg och såg den lilla biten som syntes av Köpehamn vakna till liv. Det skulle bli ännu en vacker dag, och inte bara för att det var dagen k.
Efter ett par timmar fick vi ytterligare sällskap och efter nån timme till ännu mer. Det roliga med att köa är att man lär känna så många människor. Sen träffas man nästan bara i kentsammanhang och det gör det hela lite speciellt. Man känner inte varandra så väl men man har ett brinnande intesse och en stor kärlek man är knuten till och man vet precis hur de andra känner. Det kan jag känna är starkare än vissa band man har till bekanta man ser oftare.
Vi började fundera på insläppet. Vi tre hade varit där över natten och ville såklart komma in först och få platserna vi köat till. En bit bort hittade vi en kvinna som var ansvarig för kent i Danmark (hennes ord, var på danska. Men nåt i den stilen) och förklarade läget. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra, men att vakterna (som vi tänkt prata med) inte kom förrän innan insläpp. Detta gav ju blandade känslor men vi hoppades på det bästa.
Flera timmar senare, flera kisspauser senare, en vända till stationen för att lämna saker och ett besök i den lokala Lidl-motsvarigheten så var det dags för insläpp. Vi hade fortfarande inte fått prata med någon vakt och vi tre stod vid den högra dörren och väntade med spänning på vad som skulle hända.
Plötsligt ser vi henne komma gående och hon frågar oss vilka det var som övernattat. Vi svarade att det var vi tre och hon säger "Kom med här!" Det blev en liten chockeffekt för mig, vad hände? Hon ledde oss till en annan ingång där vi fick gå in och få våra biljetter scannade. Något krånglade och tankarna gick direkt till att de öppnat de andra dörrarna samtidigt och alla andra sprang in medan vi stod där. Som tur var så ordnade sig allt och vi blev ledda till scenen av en vakt. Vi tre bara skrattade. Eller grät. Eller både och, jag vet inte. Det var helt otroligt!
Vi bredde ut oss för att hålla plats till våra vänner och snart så kom de också. Alla stod tillslut på första raden och det var trångt men fantastiskt.
Timmen mellan 19-20 gick fort. Kent var på lite sent, 30 minuter, men när de väl kom så var det så mycket adrenalin som pumpade att det fanns liksom inget annat. Lyckan över att de körde igång med 999 var total, det är en perfekt öppningslåt!
Jag log hela tiden. Det var fantastiskt att känna det igen. Det går inte att förklara, på något sätt. Man måste förstå det och uppleva det. Jag antar att det närmsta är knark. Heroin kanske. Man vill bara ha mer och mer och att ruset aldrig ska ta slut.
Men med tiden så tystnade också kent. Mannen i den vita hatten slutade och trots avsaknade av konfetti så var det ändå magiskt. Snart är det dags igen. Och den gången på KB i Malmö. Det kommer bli otroligt.
Jag älskar er.
I onsdags efter avklarat arbete så satte jag mig på ett tåg mot Köpenhamn.
Solen sken, det var otroligt fint väder och trots att jag redan var glad, nervös och förväntansfull så blev jag det ännu mer. Strax innan Kastrup så stannade tåget en längre stund. Eller, det kändes länge men var säkert bara tio minuter. Jag kom fram tillslut och jakten på Vega började. Jag hade väl ett hum om hur jag skulle gå, men lokalsinne är inte en av mina medfödda sidor. Jag hittade en buss som jag trodde skulle gå dit och jag frågade en kille som skulle med bussen om han visste. Det visade sig att han skulle åt samma håll så vi hade sällskap. När vi gått av så visade han mig vägen och väl framme så hittade jag Aino och Helena. Det var bara vi tre.
Tiden gick ganska fort och vi la oss att sova runt 23-tiden. Jag sover rätt så lätt, om jag inte är dödstrött, så jag vaknade från och till. I synnerhet när Starlight-bilen kom med kents utrustning.
Runt 6 eller 7 så kunde jag inte somna om. Jag låg och såg den lilla biten som syntes av Köpehamn vakna till liv. Det skulle bli ännu en vacker dag, och inte bara för att det var dagen k.
Efter ett par timmar fick vi ytterligare sällskap och efter nån timme till ännu mer. Det roliga med att köa är att man lär känna så många människor. Sen träffas man nästan bara i kentsammanhang och det gör det hela lite speciellt. Man känner inte varandra så väl men man har ett brinnande intesse och en stor kärlek man är knuten till och man vet precis hur de andra känner. Det kan jag känna är starkare än vissa band man har till bekanta man ser oftare.
Vi började fundera på insläppet. Vi tre hade varit där över natten och ville såklart komma in först och få platserna vi köat till. En bit bort hittade vi en kvinna som var ansvarig för kent i Danmark (hennes ord, var på danska. Men nåt i den stilen) och förklarade läget. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra, men att vakterna (som vi tänkt prata med) inte kom förrän innan insläpp. Detta gav ju blandade känslor men vi hoppades på det bästa.
Flera timmar senare, flera kisspauser senare, en vända till stationen för att lämna saker och ett besök i den lokala Lidl-motsvarigheten så var det dags för insläpp. Vi hade fortfarande inte fått prata med någon vakt och vi tre stod vid den högra dörren och väntade med spänning på vad som skulle hända.
Plötsligt ser vi henne komma gående och hon frågar oss vilka det var som övernattat. Vi svarade att det var vi tre och hon säger "Kom med här!" Det blev en liten chockeffekt för mig, vad hände? Hon ledde oss till en annan ingång där vi fick gå in och få våra biljetter scannade. Något krånglade och tankarna gick direkt till att de öppnat de andra dörrarna samtidigt och alla andra sprang in medan vi stod där. Som tur var så ordnade sig allt och vi blev ledda till scenen av en vakt. Vi tre bara skrattade. Eller grät. Eller både och, jag vet inte. Det var helt otroligt!
Vi bredde ut oss för att hålla plats till våra vänner och snart så kom de också. Alla stod tillslut på första raden och det var trångt men fantastiskt.
Timmen mellan 19-20 gick fort. Kent var på lite sent, 30 minuter, men när de väl kom så var det så mycket adrenalin som pumpade att det fanns liksom inget annat. Lyckan över att de körde igång med 999 var total, det är en perfekt öppningslåt!
Jag log hela tiden. Det var fantastiskt att känna det igen. Det går inte att förklara, på något sätt. Man måste förstå det och uppleva det. Jag antar att det närmsta är knark. Heroin kanske. Man vill bara ha mer och mer och att ruset aldrig ska ta slut.
Men med tiden så tystnade också kent. Mannen i den vita hatten slutade och trots avsaknade av konfetti så var det ändå magiskt. Snart är det dags igen. Och den gången på KB i Malmö. Det kommer bli otroligt.
Jag älskar er.
26 november 2011
Ni håller oss vid liv
Om och om igen sitter jag och lyssnar på 747. Antingen på youtube eller spotify och det gör mitt hjärta så ont och samtidigt så lyckligt. Hur man kan skriva en så fulländad och perfekt låt är bortom mitt förstånd. Vad hade jag varit om jag inte kunnat fly in till kentvärlden en stund? Jag förstår inte. Det är så lite jag förstår. De vet inte vem man är, men ändå har de nog räddat mitt liv.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.
Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.
Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.
Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.
Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.
Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.
Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.
22 november 2011
Genom hålet i mitt hjärta, kommer räddningen tillslut
Åh finastefinaste.
Någongång under nästa år (gissar jag) kommer kent släppa ny skiva. Älskade älskade kent.
Jag har längtat så mycket. Mitt hjärta slår jättefort och jag kan knappt andas.
Ni är så himla fina. Tacktacktack.
Någongång under nästa år (gissar jag) kommer kent släppa ny skiva. Älskade älskade kent.
Jag har längtat så mycket. Mitt hjärta slår jättefort och jag kan knappt andas.
Ni är så himla fina. Tacktacktack.
22 september 2011
Det är vackert ibland
Mina älskade hjältar. Ni är så vackra. Tack för att ni räddar mitt liv om och om igen.
Om ryktet stämmer att det kommer en ny skiva snart så kanske jag överlever resten av året också.
Om det blir turné snart så kommer jag att följa er så långt jag kan och har råd med.
Om det inte stämmer, så sitter jag här och väntar.
Och när längtan blir svår
Så är jag din, din, din att ta med
Att ta ut, att ta in i någonting nytt
Om ryktet stämmer att det kommer en ny skiva snart så kanske jag överlever resten av året också.
Om det blir turné snart så kommer jag att följa er så långt jag kan och har råd med.
Om det inte stämmer, så sitter jag här och väntar.
Och när längtan blir svår
Så är jag din, din, din att ta med
Att ta ut, att ta in i någonting nytt
15 augusti 2011
Dom är de dyrbaraste smycken vi har
Jag har upplevt 2005 om och om igen. Jockes röst lugnar mina tankar.
Mitt indiehjärta.
Och när parken ligger tom,
inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut
Jag minns inte så mycket från när mitt hjärta vaknade till liv 2005.
Jag förstår det inte hur hjärnan kan välja att dölja det lyckliga för mig. Jag behöver minnena för att leva. Men, på något sätt är det etsat i mitt hjärta. Det finns där. Jag vet vad jag kände.
Jocke sjunger igenom 400 slag, Den döda vinkeln och Dom andra. Minnet av det stora blå tältet som skyddade alla våra kroppar mot världen utanför. Det kalla staketet mot min då 17-årina kropp. ¨
Och du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
Ska du ta mig härifrån
Nu när vi fyllt alla hålen
Jag minns inte om jag grät. Eller om tårarna bara fanns där inne någonstans.
Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om kent. Vad spelar det för roll. De vet inte.
Det är mellan kent och mig. Mellan kent och alla andra som delar samma känsla.
Känslan av att vara hel.
Jag tror, på allvar, att kent har räddat mitt liv. Inte för att jag vet om jag fysiskt levt eller inte, men själsligt. Hjärtat hade inte slagit för samma sak.
Sjufyrasju. Och det närmar sig slutet. Den smyger sig på. Sakta, sakta fyller den ens blod med en svag pulserande känsla. Kärlek. Hopp. Liv.
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss, vi rör oss ni står still
Har ni aldrig älskat något så högt att det satt sig inom er och blivit en del av er själ?
Om inte, jag beklagar. Annars så förstår ni precis.
Mitt indiehjärta.
Och när parken ligger tom,
inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut
Jag minns inte så mycket från när mitt hjärta vaknade till liv 2005.
Jag förstår det inte hur hjärnan kan välja att dölja det lyckliga för mig. Jag behöver minnena för att leva. Men, på något sätt är det etsat i mitt hjärta. Det finns där. Jag vet vad jag kände.
Jocke sjunger igenom 400 slag, Den döda vinkeln och Dom andra. Minnet av det stora blå tältet som skyddade alla våra kroppar mot världen utanför. Det kalla staketet mot min då 17-årina kropp. ¨
Och du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
Ska du ta mig härifrån
Nu när vi fyllt alla hålen
Jag minns inte om jag grät. Eller om tårarna bara fanns där inne någonstans.
Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om kent. Vad spelar det för roll. De vet inte.
Det är mellan kent och mig. Mellan kent och alla andra som delar samma känsla.
Känslan av att vara hel.
Jag tror, på allvar, att kent har räddat mitt liv. Inte för att jag vet om jag fysiskt levt eller inte, men själsligt. Hjärtat hade inte slagit för samma sak.
Sjufyrasju. Och det närmar sig slutet. Den smyger sig på. Sakta, sakta fyller den ens blod med en svag pulserande känsla. Kärlek. Hopp. Liv.
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss, vi rör oss ni står still
Har ni aldrig älskat något så högt att det satt sig inom er och blivit en del av er själ?
Om inte, jag beklagar. Annars så förstår ni precis.
07 maj 2011
Förlåt mig, men ni är allt jag har
Jag ska berätta om något jag älskar.
Kent.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte hur de kan sätta ord på alla känslor. Hur det alltid finns en eller flera låtar som kan lugna en. Joakims röst går rakt in i hjärtat, ut med blodet och i hela kroppen.
De skapar sån magi. Jag förstår inte hur man kan säga att kent är dåliga, att man hatar kent. De förstår inte. Det är som att säga att man hatar livet. Hatar solen. Hatar glädje. Hatar lycka.
Att se kent live är som att få en dos morfin när man har ont. Alla problem rinner av en. Allting känns bra igen. Som att dö nästan. Dö av lycka. Ibland känns det så, som att hjärtat ska gå sönder för att man är så lycklig och glad över att stå där tillsammans med alla andra som känner precis samma sak.
Det är texterna. Det är tonerna som exakt prickar rätt ställen i ens hjärta. Jag är så tacksam att jag upptäckte kent. Att de fick komma in i mitt liv. De har lappat ihop mig inuti.
När man lyssnat på texterna 1 miljon gånger, när man lyssnat på musiken lika många, så börjar man lyssna på orden. Hur Joakim uttalar vissa ord. Har man flera bootlegs och lyssnar på så blir det en skillnad. Visa liveversioner blir bättre än andra. Även de vanliga utgåvorna. Man börjar reta sig på vissa uttal, men älska andra. Det är precis det jag gör. Detta tänker jag på jämt.
När Jocke i Socker sjunger "Varför är det ingen som hör?!" så känner jag ibland hans frustration. Jag älskar hur han uttrycker sig. Älskar hans desperata ton i rösten. Älskar den sorgsna känslan över tex Lilla ego. Gråter nästan ibland. För att det är så jävla vackert. För att de är så jävla vackra allihop.
Ni håller oss vid liv, vi håller er vid liv.
Kent.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte hur de kan sätta ord på alla känslor. Hur det alltid finns en eller flera låtar som kan lugna en. Joakims röst går rakt in i hjärtat, ut med blodet och i hela kroppen.
De skapar sån magi. Jag förstår inte hur man kan säga att kent är dåliga, att man hatar kent. De förstår inte. Det är som att säga att man hatar livet. Hatar solen. Hatar glädje. Hatar lycka.
Att se kent live är som att få en dos morfin när man har ont. Alla problem rinner av en. Allting känns bra igen. Som att dö nästan. Dö av lycka. Ibland känns det så, som att hjärtat ska gå sönder för att man är så lycklig och glad över att stå där tillsammans med alla andra som känner precis samma sak.
Det är texterna. Det är tonerna som exakt prickar rätt ställen i ens hjärta. Jag är så tacksam att jag upptäckte kent. Att de fick komma in i mitt liv. De har lappat ihop mig inuti.
När man lyssnat på texterna 1 miljon gånger, när man lyssnat på musiken lika många, så börjar man lyssna på orden. Hur Joakim uttalar vissa ord. Har man flera bootlegs och lyssnar på så blir det en skillnad. Visa liveversioner blir bättre än andra. Även de vanliga utgåvorna. Man börjar reta sig på vissa uttal, men älska andra. Det är precis det jag gör. Detta tänker jag på jämt.
När Jocke i Socker sjunger "Varför är det ingen som hör?!" så känner jag ibland hans frustration. Jag älskar hur han uttrycker sig. Älskar hans desperata ton i rösten. Älskar den sorgsna känslan över tex Lilla ego. Gråter nästan ibland. För att det är så jävla vackert. För att de är så jävla vackra allihop.
Ni håller oss vid liv, vi håller er vid liv.
05 maj 2011
Gravitation
Min dag.
Jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt...ätit lunch... jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt....
Jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt...ätit lunch... jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt....
07 augusti 2010
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Det finns inga ord
Hemkommen från Sofiero för ett tag sedan. Har hunnit äta lite också.
Efter en lagom rolig dag på jobbet och efter 2 timmars väntande på Tobbe så åkte vi iväg då.
Vi skulle först inom Max och det var ju kul haha. Tobbe var jävligt sur över trafiken och det var väl lite jobbigt men vi kom ju fram till slut.
Hittade Nina och Danne och ställde oss med dem. <3. Då var klockan kanske 17.30-17.45.
Sen var det insläpp då runt 18.30 och jag orkade springa typ hela vägen! Fatta att det är långt alltså haha.
Var skönt iaf, vi kom på andra raden och (jag och Tobbe) stod bakom Jonna, Emma och Matilda. Var nöjd och glad med det!
Förbandet. Herregud. Spelade Doodle Jump istället.
Sen var det fina kent. Älskade kent.
Blev glad för vissa låtar, mindre glad för andra. Men speciellt:
Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Ensamheten
Ismael
Och det absolut bästa. Det bästa bästa bästa som jag längtat.
M.
M. M. M. M.
Nu finns det liksom inte mer. Eller jo. Men nej. Det var väldigt fint.
Fixade mig själv Jockes låtlsita. Eller jag hade liksom lovat mig själv att jag skulle få en låtlista med M på.
Och snällaste Thor var på plats i rätt ögonblick.
Så det var en lite kortfattad summering men det är inte så många fler ord som behövs tror jag.
Ska ladda upp lite bilder senare.
M.
Efter en lagom rolig dag på jobbet och efter 2 timmars väntande på Tobbe så åkte vi iväg då.
Vi skulle först inom Max och det var ju kul haha. Tobbe var jävligt sur över trafiken och det var väl lite jobbigt men vi kom ju fram till slut.
Hittade Nina och Danne och ställde oss med dem. <3. Då var klockan kanske 17.30-17.45.
Sen var det insläpp då runt 18.30 och jag orkade springa typ hela vägen! Fatta att det är långt alltså haha.
Var skönt iaf, vi kom på andra raden och (jag och Tobbe) stod bakom Jonna, Emma och Matilda. Var nöjd och glad med det!
Förbandet. Herregud. Spelade Doodle Jump istället.
Sen var det fina kent. Älskade kent.
Blev glad för vissa låtar, mindre glad för andra. Men speciellt:
Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Ensamheten
Ismael
Och det absolut bästa. Det bästa bästa bästa som jag längtat.
M.
M. M. M. M.
Nu finns det liksom inte mer. Eller jo. Men nej. Det var väldigt fint.
Fixade mig själv Jockes låtlsita. Eller jag hade liksom lovat mig själv att jag skulle få en låtlista med M på.
Och snällaste Thor var på plats i rätt ögonblick.
Så det var en lite kortfattad summering men det är inte så många fler ord som behövs tror jag.
Ska ladda upp lite bilder senare.
M.
05 april 2010
Krossa allt
Bloggen också såklart. En miljon bilder typ. Eller 20.
Ja det ser hemskt ut men orkar inte fixa mer min blogg hatar mig :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)