Saknad kan man lära sig att leva med ibland

Lisa.
Två månader har passerat utan ljudet av dina små klor mot golvet.
Jag tänker på dig varje dag. Speciellt när jag ska sova och du inte ligger där.
Ibland skymtar jag resterna av ditt torrfoder i skafferiet, och på något sätt gör det inte lika ont längre.
Även om jag är ledsen, ibland gråter, så känns det som att jag mer och mer har förstått det.
Eller, det är ju svårt att inte förstå. Ropar jag så kommer du ju inte längre.
Men själva känslan av att du inte är där helt och hållet.
För något är kvar, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag känner av det.
Kanske är det bara mina minnen.
Ibland mår jag bättre av att klappa dig i huvudet. Känna på dina mjukheter med tankarna. 
Då är du nästan här på riktigt.

Hjärta

Jag älskar dig.

Röda ögon glider över gatan

Inte ens musiken kan hindra den krypande känsla av ångest som gömmer sig under min hud.
Även om det mesta går bra just nu så finns det alltid saker jag inte kan göra något åt.
Rastlösheten och rädslan för att ibland inte klara av normala saker.
Att känna en stark fruktan över att få vissa sjukdomar som går nu, i synnerhet den som innebär att man i princip får bo på toaletten. Bara att skriva om det gör att jag ryser i hela kroppen och det känns som att jag går sönder invärtes. Om någon kräks pga för mycket alkohol eller liknande är inte samma sak. Det smittar inte. Magsjuka gör. Jag har svårt att gå på offentliga toaletter, efter nån timme utomhus bland folk så känner jag mig vidrigt skitig och måste tvätta händerna flera gånger. Jag är övertygad om att jag har varit någonstans där en smittad har varit och har skiten på mig.

Jag vet att detta inte är helt...normalt. Men jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag är livrädd.
De senaste gångerna har jag svimmat när jag kräkts, och det har turligt nog inte varit ofta. Jag hade vks förra året och att uppleva det igen känns fruktansvärt. Bara någon säger det blir jag nervös. Bara någon säger något om att vara sjuk. Alltså detta sliter mig i stycken och jag vet inte vad jag ska göra.

Det som skrämmer mig mest är att jag skulle få det på en plats som inte är hemma. Hemma är tryggt.
Men att jag skulle få det på jobbet, eller bland folk. Det är ju inte direkt så heller att man känner av det, utan det kommer ju som en attack. Helvete.

Och jag vill ju verkligen inte heller att detta ska skrämma bort den person som får mig att känna mig som en människa igen. Förlåt. Trösten är väl att detta inte varar föralltid.

Detta är då en av de saker som just nu tar upp mycket av min energi.
Utöver detta är saknaden av honom. Oron över vad som egentligen pågår i min kropp för det händer konstiga saker jag inte riktigt förstår varför. Den oroliga sömnen som inte riktigt får mig att vakna utvilad.

Natuligtvis finns det mycket positivt också. Men just nu är jag inte riktigt på det humöret känner jag.

Mitt hjärta i din hand

Varje dag fylls jag av nya känslor.
Antingen obegränsat lycklig och nästan flyger fram dit jag ska. Eller också nere och glad på samma gång. Det är en underlig känsla, den där sista. Att vara lycklig över samma sak man är ledsen för.
Äh, det är ju inte så svårt att räkna ut kanske. Saknar honom, men är glad för att han finns.

Aldrig har jag känt mig så värdefull. Jag har aldrig känt mig så vacker även när jag ser förjävlig ut.

Jag vill bara höra dina hjärtslag

Saknaden.
Ungefär som att lungorna fylls med så mycket luft att man nästan inte kan andas, samtidigt som hjärtat slår hårt och fjärilarna fladdrar i magen.
Vetskapen om att man snart snart ska ses. Om några dagar.
Att snart få känna hans armar om sig och hans läppar som pussar en precis lagom hårt i pannan.

Rädslan.
Att han ska vakna upp en dag och ändra sig. Att komma på det jag funderar över. Hur han som är så snygg, snäll och fantastisk ens kastar en blick åt någon på min nivå. Inte för att jag själv anser mig vara på botten, men jag trodde alltid att han var utanför mina gränser.

Glädjen.
När han faktiskt säger att jag är det vackraste han någonsin sett. Att jag är härlig. Att han älskar mig.
När hans blick borrar sig fast i min och jag knappt vågar blinka. När hans kyssar är helt perfekta varje gång och vi är så synkroniserade i allt vi gör.

Sorgen.
När man säger hejdå. Sekunderna innan man skiljs och man kysser varandra och man lovar för sig själv att man ska bevara precis det ögonblicket och tänka på det tills det värsta lagt sig.
Men ändå tänker man bara på när man får ses igen. När man ser honom stå på perrongen och tåget åker iväg. Och ser att han är så vacker att det hugger till i hjärtat.

Ensamheten.
När Lisa inte längre är här. När jag hade velat berätta allt allt allt för henne och låta henne spinna tätt intill mig. Att saknaden efter henne ibland slår till med full kraft och jag inte ens kan hindra ögonen från att tåras. Jag vet inte om det är så. Men ibland så inbillar jag mig att allt det goda som hänt sen hon försvann har med henne att göra. Är det dumt? Kanske. Men det får mig inte att sakna henne mindre.

Bara lukten gör mig svag

Han tycker om mig.
Han tycker faktiskt om mig. På riktigt.
Han kysser mig. Han kramar mig. Han stryker handen mot min kind.
Han andas mjukt i mitt öra. Han ler. Han får mig att le tillbaka.
Han lyssnar i en timme på hur jag berättar om kent.
Mitt kenthjärta som antagligen slår för alltid.
Frågar om mina urklipp, frågar om mina skivor. Lyssnar på riktigt.
Jag förstår inte ens vad jag har gjort för att förtjäna det här.
Men jag är så tacksam.

Ansgar & Evelyne

Ibland känns livet bara overkligt.
Just nu är det så.

Jag vågar inte skriva det än av rädsla för att det ska försvinna. Så jag väntar ett litet tag. Men det är bra.