Lisa.
Två månader har passerat utan ljudet av dina små klor mot golvet.
Jag tänker på dig varje dag. Speciellt när jag ska sova och du inte ligger där.
Ibland skymtar jag resterna av ditt torrfoder i skafferiet, och på något sätt gör det inte lika ont längre.
Även om jag är ledsen, ibland gråter, så känns det som att jag mer och mer har förstått det.
Eller, det är ju svårt att inte förstå. Ropar jag så kommer du ju inte längre.
Men själva känslan av att du inte är där helt och hållet.
För något är kvar, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag känner av det.
Kanske är det bara mina minnen.
Ibland mår jag bättre av att klappa dig i huvudet. Känna på dina mjukheter med tankarna.
Då är du nästan här på riktigt.
29 december 2011
26 december 2011
Röda ögon glider över gatan
Inte ens musiken kan hindra den krypande känsla av ångest som gömmer sig under min hud.
Även om det mesta går bra just nu så finns det alltid saker jag inte kan göra något åt.
Rastlösheten och rädslan för att ibland inte klara av normala saker.
Att känna en stark fruktan över att få vissa sjukdomar som går nu, i synnerhet den som innebär att man i princip får bo på toaletten. Bara att skriva om det gör att jag ryser i hela kroppen och det känns som att jag går sönder invärtes. Om någon kräks pga för mycket alkohol eller liknande är inte samma sak. Det smittar inte. Magsjuka gör. Jag har svårt att gå på offentliga toaletter, efter nån timme utomhus bland folk så känner jag mig vidrigt skitig och måste tvätta händerna flera gånger. Jag är övertygad om att jag har varit någonstans där en smittad har varit och har skiten på mig.
Jag vet att detta inte är helt...normalt. Men jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag är livrädd.
De senaste gångerna har jag svimmat när jag kräkts, och det har turligt nog inte varit ofta. Jag hade vks förra året och att uppleva det igen känns fruktansvärt. Bara någon säger det blir jag nervös. Bara någon säger något om att vara sjuk. Alltså detta sliter mig i stycken och jag vet inte vad jag ska göra.
Det som skrämmer mig mest är att jag skulle få det på en plats som inte är hemma. Hemma är tryggt.
Men att jag skulle få det på jobbet, eller bland folk. Det är ju inte direkt så heller att man känner av det, utan det kommer ju som en attack. Helvete.
Och jag vill ju verkligen inte heller att detta ska skrämma bort den person som får mig att känna mig som en människa igen. Förlåt. Trösten är väl att detta inte varar föralltid.
Detta är då en av de saker som just nu tar upp mycket av min energi.
Utöver detta är saknaden av honom. Oron över vad som egentligen pågår i min kropp för det händer konstiga saker jag inte riktigt förstår varför. Den oroliga sömnen som inte riktigt får mig att vakna utvilad.
Natuligtvis finns det mycket positivt också. Men just nu är jag inte riktigt på det humöret känner jag.
Även om det mesta går bra just nu så finns det alltid saker jag inte kan göra något åt.
Rastlösheten och rädslan för att ibland inte klara av normala saker.
Att känna en stark fruktan över att få vissa sjukdomar som går nu, i synnerhet den som innebär att man i princip får bo på toaletten. Bara att skriva om det gör att jag ryser i hela kroppen och det känns som att jag går sönder invärtes. Om någon kräks pga för mycket alkohol eller liknande är inte samma sak. Det smittar inte. Magsjuka gör. Jag har svårt att gå på offentliga toaletter, efter nån timme utomhus bland folk så känner jag mig vidrigt skitig och måste tvätta händerna flera gånger. Jag är övertygad om att jag har varit någonstans där en smittad har varit och har skiten på mig.
Jag vet att detta inte är helt...normalt. Men jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag är livrädd.
De senaste gångerna har jag svimmat när jag kräkts, och det har turligt nog inte varit ofta. Jag hade vks förra året och att uppleva det igen känns fruktansvärt. Bara någon säger det blir jag nervös. Bara någon säger något om att vara sjuk. Alltså detta sliter mig i stycken och jag vet inte vad jag ska göra.
Det som skrämmer mig mest är att jag skulle få det på en plats som inte är hemma. Hemma är tryggt.
Men att jag skulle få det på jobbet, eller bland folk. Det är ju inte direkt så heller att man känner av det, utan det kommer ju som en attack. Helvete.
Och jag vill ju verkligen inte heller att detta ska skrämma bort den person som får mig att känna mig som en människa igen. Förlåt. Trösten är väl att detta inte varar föralltid.
Detta är då en av de saker som just nu tar upp mycket av min energi.
Utöver detta är saknaden av honom. Oron över vad som egentligen pågår i min kropp för det händer konstiga saker jag inte riktigt förstår varför. Den oroliga sömnen som inte riktigt får mig att vakna utvilad.
Natuligtvis finns det mycket positivt också. Men just nu är jag inte riktigt på det humöret känner jag.
25 december 2011
Mitt hjärta i din hand
Varje dag fylls jag av nya känslor.
Antingen obegränsat lycklig och nästan flyger fram dit jag ska. Eller också nere och glad på samma gång. Det är en underlig känsla, den där sista. Att vara lycklig över samma sak man är ledsen för.
Äh, det är ju inte så svårt att räkna ut kanske. Saknar honom, men är glad för att han finns.
Aldrig har jag känt mig så värdefull. Jag har aldrig känt mig så vacker även när jag ser förjävlig ut.
Antingen obegränsat lycklig och nästan flyger fram dit jag ska. Eller också nere och glad på samma gång. Det är en underlig känsla, den där sista. Att vara lycklig över samma sak man är ledsen för.
Äh, det är ju inte så svårt att räkna ut kanske. Saknar honom, men är glad för att han finns.
Aldrig har jag känt mig så värdefull. Jag har aldrig känt mig så vacker även när jag ser förjävlig ut.
19 december 2011
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Saknaden.
Ungefär som att lungorna fylls med så mycket luft att man nästan inte kan andas, samtidigt som hjärtat slår hårt och fjärilarna fladdrar i magen.
Vetskapen om att man snart snart ska ses. Om några dagar.
Att snart få känna hans armar om sig och hans läppar som pussar en precis lagom hårt i pannan.
Rädslan.
Att han ska vakna upp en dag och ändra sig. Att komma på det jag funderar över. Hur han som är så snygg, snäll och fantastisk ens kastar en blick åt någon på min nivå. Inte för att jag själv anser mig vara på botten, men jag trodde alltid att han var utanför mina gränser.
Glädjen.
När han faktiskt säger att jag är det vackraste han någonsin sett. Att jag är härlig. Att han älskar mig.
När hans blick borrar sig fast i min och jag knappt vågar blinka. När hans kyssar är helt perfekta varje gång och vi är så synkroniserade i allt vi gör.
Sorgen.
När man säger hejdå. Sekunderna innan man skiljs och man kysser varandra och man lovar för sig själv att man ska bevara precis det ögonblicket och tänka på det tills det värsta lagt sig.
Men ändå tänker man bara på när man får ses igen. När man ser honom stå på perrongen och tåget åker iväg. Och ser att han är så vacker att det hugger till i hjärtat.
Ensamheten.
När Lisa inte längre är här. När jag hade velat berätta allt allt allt för henne och låta henne spinna tätt intill mig. Att saknaden efter henne ibland slår till med full kraft och jag inte ens kan hindra ögonen från att tåras. Jag vet inte om det är så. Men ibland så inbillar jag mig att allt det goda som hänt sen hon försvann har med henne att göra. Är det dumt? Kanske. Men det får mig inte att sakna henne mindre.
Ungefär som att lungorna fylls med så mycket luft att man nästan inte kan andas, samtidigt som hjärtat slår hårt och fjärilarna fladdrar i magen.
Vetskapen om att man snart snart ska ses. Om några dagar.
Att snart få känna hans armar om sig och hans läppar som pussar en precis lagom hårt i pannan.
Rädslan.
Att han ska vakna upp en dag och ändra sig. Att komma på det jag funderar över. Hur han som är så snygg, snäll och fantastisk ens kastar en blick åt någon på min nivå. Inte för att jag själv anser mig vara på botten, men jag trodde alltid att han var utanför mina gränser.
Glädjen.
När han faktiskt säger att jag är det vackraste han någonsin sett. Att jag är härlig. Att han älskar mig.
När hans blick borrar sig fast i min och jag knappt vågar blinka. När hans kyssar är helt perfekta varje gång och vi är så synkroniserade i allt vi gör.
Sorgen.
När man säger hejdå. Sekunderna innan man skiljs och man kysser varandra och man lovar för sig själv att man ska bevara precis det ögonblicket och tänka på det tills det värsta lagt sig.
Men ändå tänker man bara på när man får ses igen. När man ser honom stå på perrongen och tåget åker iväg. Och ser att han är så vacker att det hugger till i hjärtat.
Ensamheten.
När Lisa inte längre är här. När jag hade velat berätta allt allt allt för henne och låta henne spinna tätt intill mig. Att saknaden efter henne ibland slår till med full kraft och jag inte ens kan hindra ögonen från att tåras. Jag vet inte om det är så. Men ibland så inbillar jag mig att allt det goda som hänt sen hon försvann har med henne att göra. Är det dumt? Kanske. Men det får mig inte att sakna henne mindre.
12 december 2011
Bara lukten gör mig svag
Han tycker om mig.
Han tycker faktiskt om mig. På riktigt.
Han kysser mig. Han kramar mig. Han stryker handen mot min kind.
Han andas mjukt i mitt öra. Han ler. Han får mig att le tillbaka.
Han lyssnar i en timme på hur jag berättar om kent.
Mitt kenthjärta som antagligen slår för alltid.
Frågar om mina urklipp, frågar om mina skivor. Lyssnar på riktigt.
Jag förstår inte ens vad jag har gjort för att förtjäna det här.
Men jag är så tacksam.
Han tycker faktiskt om mig. På riktigt.
Han kysser mig. Han kramar mig. Han stryker handen mot min kind.
Han andas mjukt i mitt öra. Han ler. Han får mig att le tillbaka.
Han lyssnar i en timme på hur jag berättar om kent.
Mitt kenthjärta som antagligen slår för alltid.
Frågar om mina urklipp, frågar om mina skivor. Lyssnar på riktigt.
Jag förstår inte ens vad jag har gjort för att förtjäna det här.
Men jag är så tacksam.
05 december 2011
Ansgar & Evelyne
Ibland känns livet bara overkligt.
Just nu är det så.
Jag vågar inte skriva det än av rädsla för att det ska försvinna. Så jag väntar ett litet tag. Men det är bra.
Just nu är det så.
Jag vågar inte skriva det än av rädsla för att det ska försvinna. Så jag väntar ett litet tag. Men det är bra.
28 november 2011
Snälla, kan du hjälpa mig att fly?
Jag kan inte andas. Det är för mycket. Jag känner mig som en hemsk människa och jag är rädd för varje sak jag skriver och säger. Rädd för att det ska bli fel. När jag vill att det ska bli rätt.
Jag är orolig. För mig. För vissa människor. Jag bryr mig kanske för mycket.
Lisa har varit borta en månad. En månad! Jag är ensam. Här i alla fall.
Jag vet inte längre hur jag fungerar. Och det är inte bara pga Lisa, det är så mycket som händer och jag kan inte hantera det. Men jag vill att hon ska vara här. Det skulle vara så mycket lättare att dela alla tankar med någon. Att prata med någon öht.
Jag har så många utkast i bloggen att det nästan är skrattretande. Jag får inte orden att gå som jag vill och jag vågar inte. Jag tänker hela hela hela tiden på saker jag vill ska hända, på saker jag önskar inte hade hänt och på det som är just nu.
Kanske har jag förstört allting. Kanske fanns det inte ens något att förstöra från början. Jag vet inte.
Jag är bara rädd just nu. Jag vet vad jag kan göra och chanserna att jag gör det ökar hela tiden.
Jag är orolig. För mig. För vissa människor. Jag bryr mig kanske för mycket.
Lisa har varit borta en månad. En månad! Jag är ensam. Här i alla fall.
Jag vet inte längre hur jag fungerar. Och det är inte bara pga Lisa, det är så mycket som händer och jag kan inte hantera det. Men jag vill att hon ska vara här. Det skulle vara så mycket lättare att dela alla tankar med någon. Att prata med någon öht.
Jag har så många utkast i bloggen att det nästan är skrattretande. Jag får inte orden att gå som jag vill och jag vågar inte. Jag tänker hela hela hela tiden på saker jag vill ska hända, på saker jag önskar inte hade hänt och på det som är just nu.
Kanske har jag förstört allting. Kanske fanns det inte ens något att förstöra från början. Jag vet inte.
Jag är bara rädd just nu. Jag vet vad jag kan göra och chanserna att jag gör det ökar hela tiden.
26 november 2011
Ni håller oss vid liv
Om och om igen sitter jag och lyssnar på 747. Antingen på youtube eller spotify och det gör mitt hjärta så ont och samtidigt så lyckligt. Hur man kan skriva en så fulländad och perfekt låt är bortom mitt förstånd. Vad hade jag varit om jag inte kunnat fly in till kentvärlden en stund? Jag förstår inte. Det är så lite jag förstår. De vet inte vem man är, men ändå har de nog räddat mitt liv.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.
Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.
Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.
Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.
Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.
Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.
Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.
24 november 2011
22 november 2011
Genom hålet i mitt hjärta, kommer räddningen tillslut
Åh finastefinaste.
Någongång under nästa år (gissar jag) kommer kent släppa ny skiva. Älskade älskade kent.
Jag har längtat så mycket. Mitt hjärta slår jättefort och jag kan knappt andas.
Ni är så himla fina. Tacktacktack.
Någongång under nästa år (gissar jag) kommer kent släppa ny skiva. Älskade älskade kent.
Jag har längtat så mycket. Mitt hjärta slår jättefort och jag kan knappt andas.
Ni är så himla fina. Tacktacktack.
21 november 2011
20 november 2011
Det enda som rört sig här är tiden
Det är snart ett nytt år.
Som vanligt så går månaderna från juni till december så snabbt att man knappt vet ordet av.
Jag har börjat skriva på någon slags... livshistoria. Det är inte så intressant för andra skulle jag tro.
Men för mig kanske. Som någon slags terapi. Vad vet jag?
Helgen. Som inte riktigt blev av.
Jag har mått så konstigt de senaste dagarna. Känslomässigt och fysiskt.
Känns hela tiden som att jag ska svimma, jag är yr och kraftlös. Spänningar i huvudet. En slags konstig smärta i magen. Men inte illamående.
Jag vet inte. Det går säkert över.
Det är så mycket jag saknar nu. Vissa saker går att ordna andra inte.
Saknade min pappa så mycket en dag, så jag ringde honom. Vi pratade en stund och det kändes bättre.
Lilla pappa. Den enda pappa jag har, som jag inte hade förut. Är rädd att förlora honom igen.
Är rädd att förlora mamma också och resten av min familj såklart.
Att förlora Lisa var oerhört svårt. Jag vill inte ens tänka mig den dagen då min blodsfamilj är borta också. Jag vet att det är dumt att tänka på det, men det är ju oundvikligt. Jag borde hälsa på mamma oftare. Jag ska göra det.
Har börjat lyssna på Beatles också.
Som vanligt så går månaderna från juni till december så snabbt att man knappt vet ordet av.
Jag har börjat skriva på någon slags... livshistoria. Det är inte så intressant för andra skulle jag tro.
Men för mig kanske. Som någon slags terapi. Vad vet jag?
Helgen. Som inte riktigt blev av.
Jag har mått så konstigt de senaste dagarna. Känslomässigt och fysiskt.
Känns hela tiden som att jag ska svimma, jag är yr och kraftlös. Spänningar i huvudet. En slags konstig smärta i magen. Men inte illamående.
Jag vet inte. Det går säkert över.
Det är så mycket jag saknar nu. Vissa saker går att ordna andra inte.
Saknade min pappa så mycket en dag, så jag ringde honom. Vi pratade en stund och det kändes bättre.
Lilla pappa. Den enda pappa jag har, som jag inte hade förut. Är rädd att förlora honom igen.
Är rädd att förlora mamma också och resten av min familj såklart.
Att förlora Lisa var oerhört svårt. Jag vill inte ens tänka mig den dagen då min blodsfamilj är borta också. Jag vet att det är dumt att tänka på det, men det är ju oundvikligt. Jag borde hälsa på mamma oftare. Jag ska göra det.
Har börjat lyssna på Beatles också.
14 november 2011
Kanske har jag ett skal
Åh Lisa om du ändå var här.
Jag skulle berätta alla hemligheter mot din päls och fråga dig om svar.
Du skulle spinna lite och kanske ge mig ett litet slick på handen. Inte mycket.
Men det skulle ändå vara någonting. Jag förstår inte. Förstår jag inte?
Jag skulle berätta alla hemligheter mot din päls och fråga dig om svar.
Du skulle spinna lite och kanske ge mig ett litet slick på handen. Inte mycket.
Men det skulle ändå vara någonting. Jag förstår inte. Förstår jag inte?
Livrädd för att leva
Det är något som finns inuti mig. Det leker med mig.
Forsränner i mitt blod och trummar på mitt hjärta. Får allting att gå i otakt.
Pulsen är inte alls där den ska.
Vad gör du? Vet du ens vad du gör?
Det kittlar. Fast på insidan. Jag kan inte låta bli att skratta. Känner för att dansa. Som att jag har fullt med energi och liv i mig. Var kommer allt ifrån?
Känner du det?
Jag håller fast din blick. Jag förstår inte att jag kan det.
Annars är jag så blyg vid dig. Vill säga hur fint ditt leende är. Men jag vågar inte.
Forsränner i mitt blod och trummar på mitt hjärta. Får allting att gå i otakt.
Pulsen är inte alls där den ska.
Vad gör du? Vet du ens vad du gör?
Det kittlar. Fast på insidan. Jag kan inte låta bli att skratta. Känner för att dansa. Som att jag har fullt med energi och liv i mig. Var kommer allt ifrån?
Känner du det?
Jag håller fast din blick. Jag förstår inte att jag kan det.
Annars är jag så blyg vid dig. Vill säga hur fint ditt leende är. Men jag vågar inte.
Jag kommer aldrig närmre än så
Måndag avklarad.
De går ganska snabbt nuförtiden. Jag vet inte varför.
Mitt humör idag har varit blandat med tankfullhet (okej, mer trans), pirr, nervositet, glädje, mycket glädje, och lite lite sorg. Eller det är nog mer rädsla. Lite koncentration (måste ju arbeta) och en gnutta galenhet. That's it I think.
De går ganska snabbt nuförtiden. Jag vet inte varför.
Mitt humör idag har varit blandat med tankfullhet (okej, mer trans), pirr, nervositet, glädje, mycket glädje, och lite lite sorg. Eller det är nog mer rädsla. Lite koncentration (måste ju arbeta) och en gnutta galenhet. That's it I think.
13 november 2011
11 november 2011
We ran out of time, leave it all behind
Två veckor.
Jag kan inte bestämma mig för hur långt det känns.
Det känns som två långa veckor lika mycket som att du försvann igår.
I natt, innan jag somnade, så tänkte jag på att det kändes naturligt att ligga där ensam i sängen utan dig. Jag kanske har vant mig. Du brukade vilja ligga på den högra sidan av sängen, men jag lyfte oftast över dig till den vänstra. Ändå du gick tillbaka och skulle ligga där, vare sig du fick plats eller inte. Envis var du. Sen låg du där tillslut som en grå och spinnande kudde. Ibland flyttade jag mig så att mitt huvud låg tätt tätt intill dig. Var lustigt att lägga örat mot din mage när du spann, det lät som en liten sågfabrik där inne.
Nu är det bara jag och två kuddar som inte låter något alls. De är inte lika mjuka som du.
Ibland skrattar jag till av ett minne. Som när du tog sats och hoppade från fåtöljen upp i klätterträdet och trädet välte! Vad paff du blev. Jag ställde upp trädet igen och lade tillbaka din lilla säng, lyfte upp dig dit och visade för dig att det var en trygg plats. Precis som förut.
Du är inte här. Men du är här. Alltid. Varje sekund.
Jag kan inte bestämma mig för hur långt det känns.
Det känns som två långa veckor lika mycket som att du försvann igår.
I natt, innan jag somnade, så tänkte jag på att det kändes naturligt att ligga där ensam i sängen utan dig. Jag kanske har vant mig. Du brukade vilja ligga på den högra sidan av sängen, men jag lyfte oftast över dig till den vänstra. Ändå du gick tillbaka och skulle ligga där, vare sig du fick plats eller inte. Envis var du. Sen låg du där tillslut som en grå och spinnande kudde. Ibland flyttade jag mig så att mitt huvud låg tätt tätt intill dig. Var lustigt att lägga örat mot din mage när du spann, det lät som en liten sågfabrik där inne.
Nu är det bara jag och två kuddar som inte låter något alls. De är inte lika mjuka som du.
Ibland skrattar jag till av ett minne. Som när du tog sats och hoppade från fåtöljen upp i klätterträdet och trädet välte! Vad paff du blev. Jag ställde upp trädet igen och lade tillbaka din lilla säng, lyfte upp dig dit och visade för dig att det var en trygg plats. Precis som förut.
Du är inte här. Men du är här. Alltid. Varje sekund.
08 november 2011
Vågar du vara rädd?
Trots att det bara gått ett par dagar så kändes det som en vecka sen jag skrev senast.
Jag har hittat någon slags kraft. Jag vet inte var den kommer ifrån.
Kanske var det en fantastiska kvällen i lördags som gjorde det. Jag vet inte.
Jag saknar fortfarande henne något fruktansvärt. Varje minut.
Men någonstans så hittar jag ändå andetag igen. Hittar ett leende. Ett skratt.
Går till träningen. Fokuserar på det. Ger allt jag har.
Om jag inte tänker på att hon är borta, alltså just på själva faktan, så gör det inte lika ont.
Men så fort jag snuddar vid tanken så kommer det direkt. Alla minnen från djursjukhuset, alla bra minnen av hennes spinnande och tillgivenhet. Att skriva om det såhär är såklart jobbigt. Men jag tror det är bra. Som att rengöra ett sår med asolsprit ungefär. Svider, men det håller bakterierna borta.
I övrigt fortsätter jag att oroa mig för min framtid. Mitt jobb.
Jag vet inte hur det går och istället för att koppla av och ta en dag i taget, som jag borde göra, så känner jag stressen. Den påverkar mig så mycket och jag känner ingen trygghet just nu.
Ja, det ordnar sig säkert. Kanske.
Jag har hittat någon slags kraft. Jag vet inte var den kommer ifrån.
Kanske var det en fantastiska kvällen i lördags som gjorde det. Jag vet inte.
Jag saknar fortfarande henne något fruktansvärt. Varje minut.
Men någonstans så hittar jag ändå andetag igen. Hittar ett leende. Ett skratt.
Går till träningen. Fokuserar på det. Ger allt jag har.
Om jag inte tänker på att hon är borta, alltså just på själva faktan, så gör det inte lika ont.
Men så fort jag snuddar vid tanken så kommer det direkt. Alla minnen från djursjukhuset, alla bra minnen av hennes spinnande och tillgivenhet. Att skriva om det såhär är såklart jobbigt. Men jag tror det är bra. Som att rengöra ett sår med asolsprit ungefär. Svider, men det håller bakterierna borta.
I övrigt fortsätter jag att oroa mig för min framtid. Mitt jobb.
Jag vet inte hur det går och istället för att koppla av och ta en dag i taget, som jag borde göra, så känner jag stressen. Den påverkar mig så mycket och jag känner ingen trygghet just nu.
Ja, det ordnar sig säkert. Kanske.
06 november 2011
Genom hålet i mitt hjärta
Idag är jag trött och har ont i hjärtat.
Jag saknar Lisa.
Jag känner mig ensam. Frusen. Tom. Orolig.
Mitt problem är att jag har så lätt att inbilla mig att saker finns som inte finns.
Sen när det går upp för mig så blir det fel.
Det är så himla tyst.
Jag saknar Lisa.
Jag känner mig ensam. Frusen. Tom. Orolig.
Mitt problem är att jag har så lätt att inbilla mig att saker finns som inte finns.
Sen när det går upp för mig så blir det fel.
Det är så himla tyst.
04 november 2011
Du, du, du gör mig hel
Mitt finaste.
Nu har det gått en vecka. Sju dagar.
Någonstans har jag sakta börjat vänja mig vid tystnaden och de nya rutinerna.
Det har varit svårt idag. Mycket som har gått fel.
Det har värkt i hjärtat av saknad. Jag vet att det går över med tiden. Men ibland kommer det över mig och jag kan inte andas. Jag struntar i människor som inte förstår.
Du var inte bara en katt, du var 15,7 år av mitt liv.
Hjärtat. Linet. Lisa. Du har så många namn. Var rädd om dig, där du är.
Nu har det gått en vecka. Sju dagar.
Någonstans har jag sakta börjat vänja mig vid tystnaden och de nya rutinerna.
Det har varit svårt idag. Mycket som har gått fel.
Det har värkt i hjärtat av saknad. Jag vet att det går över med tiden. Men ibland kommer det över mig och jag kan inte andas. Jag struntar i människor som inte förstår.
Du var inte bara en katt, du var 15,7 år av mitt liv.
Hjärtat. Linet. Lisa. Du har så många namn. Var rädd om dig, där du är.
03 november 2011
Sjung sånger för mig
Lisalin. Nu är det dag sex.
Trots att det är november är det varmt. Vinden tar i lite extra ibland, men det är väl så det är.
Idag var det inte tomt när jag kom hem. Det var en bror och en brorsdotter på besök och lägenheten var full av liv igen. Och så kommer det vara några dagar.
Jag har haft en stressig dag. En sån dag som hade avslutats perfekt med ditt spinnande i mitt öra.
Jag får tänka på det och minnas det.
Sov så gott min ängel.
Trots att det är november är det varmt. Vinden tar i lite extra ibland, men det är väl så det är.
Idag var det inte tomt när jag kom hem. Det var en bror och en brorsdotter på besök och lägenheten var full av liv igen. Och så kommer det vara några dagar.
Jag har haft en stressig dag. En sån dag som hade avslutats perfekt med ditt spinnande i mitt öra.
Jag får tänka på det och minnas det.
Sov så gott min ängel.
02 november 2011
01 november 2011
Jag vill inte vara rädd
Lisa.
Himlen är grå av hösten och jag hoppas att det är sol där du är.
November har börjat, även om du inte är hos mig.
Jag vaknade imorse och du var inte där och sa god morgon. Det kom som en käftsmäll. Du kom alltid när klockan ringde. Men inte längre.
Det är så orättvist, Lisa. Varför lever ni så kort? Du var så vacker med dina långa morrhår och kritvita haka. Det är hemskt att något så perfekt ska brännas och bli en hög med aska. Det gör mig arg och förtvivlad. Förlåt.
Jag försöker vara glad. För dig. För att din smärta släppt och du kan röra dig fritt bland gräset.
Jag ska försöka mer.
Fyra dagar.
Himlen är grå av hösten och jag hoppas att det är sol där du är.
November har börjat, även om du inte är hos mig.
Jag vaknade imorse och du var inte där och sa god morgon. Det kom som en käftsmäll. Du kom alltid när klockan ringde. Men inte längre.
Det är så orättvist, Lisa. Varför lever ni så kort? Du var så vacker med dina långa morrhår och kritvita haka. Det är hemskt att något så perfekt ska brännas och bli en hög med aska. Det gör mig arg och förtvivlad. Förlåt.
Jag försöker vara glad. För dig. För att din smärta släppt och du kan röra dig fritt bland gräset.
Jag ska försöka mer.
Fyra dagar.
31 oktober 2011
Du lät som snöfall
Mitt hjärta.
Du har nu varit borta i tre dygn.
Idag var jag rädd när jag öppnade dörren. Mest för tomheten tror jag.
Att komma hem från jobbet var samma sak alltid, förstår du.
Du stod precis innanför dörren. Jamade. Jag var så rädd att du skulle springa ut, låta din nyfikenhet på världen ta över. Mest rädd för att förlora dig under en bil.
Sedan, när jag lagt av mig mina saker, klappade jag dig. Pratade med dig.
Jag var så glad åt att komma hem till dig. Du fick mig alltid att känna mig välkommen hem.
Har du träffat din mamma än, Lisa? Hon åkte före dig upp. Redan för sex år sedan.
Jag kom att tänka på det idag. Hoppas hon stod och väntade på dig.
Jag lyssnade på Lars Winnerbäck idag. Han sjöng om snö och vinter och vet du vad jag kom att tänka på?
När det var vitt på marken och i luften och snöflingorna fastnat i din päls. De små tassavtrycken du lämnat bakom dig. Minns du när det var regn och rusk och du kom in genomblöt?
Jag ropade in dig på toaletten och torkade av dig med en handduk. Åh, vad du tyckte om det.
Mitt hjärta, jag saknar dig idag också.
Du har nu varit borta i tre dygn.
Idag var jag rädd när jag öppnade dörren. Mest för tomheten tror jag.
Att komma hem från jobbet var samma sak alltid, förstår du.
Du stod precis innanför dörren. Jamade. Jag var så rädd att du skulle springa ut, låta din nyfikenhet på världen ta över. Mest rädd för att förlora dig under en bil.
Sedan, när jag lagt av mig mina saker, klappade jag dig. Pratade med dig.
Jag var så glad åt att komma hem till dig. Du fick mig alltid att känna mig välkommen hem.
Har du träffat din mamma än, Lisa? Hon åkte före dig upp. Redan för sex år sedan.
Jag kom att tänka på det idag. Hoppas hon stod och väntade på dig.
Jag lyssnade på Lars Winnerbäck idag. Han sjöng om snö och vinter och vet du vad jag kom att tänka på?
När det var vitt på marken och i luften och snöflingorna fastnat i din päls. De små tassavtrycken du lämnat bakom dig. Minns du när det var regn och rusk och du kom in genomblöt?
Jag ropade in dig på toaletten och torkade av dig med en handduk. Åh, vad du tyckte om det.
Mitt hjärta, jag saknar dig idag också.
30 oktober 2011
Duett
Älskade lilla Lisa. Min bästa vän.
Hoppas du har det bra där du är. Jag tänker på dig oavbrutet.
Jag tänker på hur din päls kändes under mina fingrar,
och jag är så rädd att jag ska glömma bort det en dag.
Jag känner att du finns kvar här. Du finns kvar i luften och väggarna. I mina kläder.
Jag har foton utskrivna på dig. Så att du ska kunna finnas nära var jag än går.
Någonstans i mitt huvud inbillar jag mig att det blir lättare om jag skriver såhär.
Får ner allting i ord som jag aldrig kan säga till dig. Men som du kanske ändå redan vet.
Hade du varit här nu så hade jag lyft upp dig, hållit dig tätt intill mig, strykt dig över ryggen
och sjungit "Sång till friheten" som jag brukade göra. Lyssnat hur du spann till svar.
Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Hoppas du har det bra där du är. Jag tänker på dig oavbrutet.
Jag tänker på hur din päls kändes under mina fingrar,
och jag är så rädd att jag ska glömma bort det en dag.
Jag känner att du finns kvar här. Du finns kvar i luften och väggarna. I mina kläder.
Jag har foton utskrivna på dig. Så att du ska kunna finnas nära var jag än går.
Någonstans i mitt huvud inbillar jag mig att det blir lättare om jag skriver såhär.
Får ner allting i ord som jag aldrig kan säga till dig. Men som du kanske ändå redan vet.
Hade du varit här nu så hade jag lyft upp dig, hållit dig tätt intill mig, strykt dig över ryggen
och sjungit "Sång till friheten" som jag brukade göra. Lyssnat hur du spann till svar.
Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Min kraftreserv den tar snart slut
Jag står inte ut. Lungorna värker som om de var fyllda av krossat glas.
Jag försöker plocka bort dina saker. Medan jag ändå gråter. Fan också. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag skulle ge vad som helst för att du skulle vara tillbaka hos mig, frisk och glad som du alltid varit. Utan smärta. Lägenheten har aldrig känts så stor. Och tyst. Framförallt tyst. Inga små klor mot golvet, inga spontana jamanden, inget krafs i lådan. Inget spinnande. Bara tystnad. Du har bara varit borta i snart 1,5 dygn. Jag förstår inte hur det ska kunna bli enklare med tiden.
Jag försöker plocka bort dina saker. Medan jag ändå gråter. Fan också. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag skulle ge vad som helst för att du skulle vara tillbaka hos mig, frisk och glad som du alltid varit. Utan smärta. Lägenheten har aldrig känts så stor. Och tyst. Framförallt tyst. Inga små klor mot golvet, inga spontana jamanden, inget krafs i lådan. Inget spinnande. Bara tystnad. Du har bara varit borta i snart 1,5 dygn. Jag förstår inte hur det ska kunna bli enklare med tiden.
*
If I could change one thing in life
I'd make time for us
I'd make time for us
29 oktober 2011
Älskling, vi ska alla en gång dö
Den 19:e mars 1996 föddes det en liten grå figur. Vi döpte henne till Lisa.
Hennes svans var mycket mörkare än henne och jag minns att det såg lite lustigt ut.
Hon var så liten och pep. Kärlek vid första ögonkastet. Jag minns när hon öppnade ögonen, det var lite i taget. De var små och blå.
Jag har några foton av henne någonstans när hon är så liten så liten. Det finns ett där hon står ute på gräsmattan, med ena tassen på en sten. Det finns ett blött litet tassavtryck på stenen efter hennes tass som hon sen flyttade en liten bit. Den bilden har jag tittat på mycket och den finns i mitt huvud även om jag inte vet var fotot är.
Lisa har alltid varit min katt. Sovit hos mig. Retat mig. Krafsat på mina tidningar. Stulit mitt hjärta.
För ungefär 6,5 år sen flyttade jag hemmifrån. Lisa bodde hos mamma i två år och sen flyttade hon in med mig (och Tobbe på den tiden). Hon accepterade att bli innekatt och hon har varit lugn och fin. Lisa har alltid funnits där när man kom hem, funnits där när jag har gråtit och trängt sig ner i soffan när jag sett på tv. Hon har vunnit många hjärtan som varit här på besök. Tittat med de stora gula ögonen och blinkat lite för att säga "titta vad söt jag är, tyck om mig!". Och ja, det har ju fungerat kan man säga.
Jag har på skoj skällt lite på henne för att hon skulle ha gourmetmat. Ingen friskas för 28.90 här inte. Men det var okej, det bästa förtjänar det bästa.
Men räkor. Det gick alltid hem. Ända sedan hon var liten har räkor haft en stor plats i hennes lilla hjärta och mage. Jag förstår henne.
I torsdagskväll, den 27:e oktober, ungefär 17.20. Så ser jag att Lisas öga ser konstigt ut. Grått. Hon verkar inte ha ont, men hon var lite dämpad. Jag tittade lite på det och klappade henne. Jag var precis på väg ut för att gå och träna och jag gick iväg. Jag har funderat på om jag borde känna skuld över det, men den timmen hade inte gjort till eller ifrån med någonting.
Så fort jag kom hem så försökte jag få tag i någon som kunde hjälpa mig. Jag fick tips på Facebook om var jag kunde ringa och tillslut så ringde jag en veterinär som hade öppet till 24. Han sa att jag borde åka in med henne innan helgen men att det inte behövde vara på sekunden. Så jag bestämde mig för att ringa så fort de öppnade på fredagsmorgonen.
Runt 9 på fredagen fick jag en tag i en tid klockan 14.30 på djursjukhuset i Malmö. Det var jobbigt att tänka på det, tårarna kom flera gånger och jag (normalt eller inte) funderade på hur jag skulle kunna sköta mitt arbete när jag inte kunde behärska mig. Jag försökte vara positiv, tänka att det skulle ordna sig.
Det blev dags. Åkte hem och packade in henne i buren och ringde en taxi. Hon hade inte varit på lådan det senaste dygnet och hon kissade ner dynan och sig själv i buren. Detta märkte jag först när jag skulle gå in i taxin och det fanns inget jag kunde göra då. I taxin jamade hon hela tiden. Jag klappade henne på nosen genom gallret och sa till henne att allt skulle bli bra. Att doktorn skulle titta på hennes öga och att hon kunde vara lugn.
Så fort jag kommit fram till sjukhuset och registrerat mig i receptionen så gick jag till shopen och köpte en ny dyna. Den skulle jag lägga in i buren medan veterinären tittade på henne, det var min tanke.
Vi satte oss och väntade. Efter en stund kom det ut en ung tjej och ropade på Lisa. Vår tur.
När vi installerat oss i rummet och fått ut Lisa ur buren så tittade veterinären på henne. Hon gick iväg för att leta efter ett instrument hon behövde och någonstans där så insåg jag någonting. Jag skulle kanske få åka hem med en tom bur. Hon kom tillbaka efter en lång stund utan att ha hittat vad hon letade efter och klämde och kände lite på Lisas ansikte.
Hon förklarade för mig att hon hade ett enormt tryck på ögat och att det som fanns att göra var att lägga in henne och operera henne. Detta var inte säkert att det skulle hjälpa då hon var så gammal och det med största sannolikhet var något annat som låg bakom, som tex en tumör eller en blödning.
Detta skulle ju betyda att hon ändå skulle lida i slutändan. Och detta skulle kosta runt 15.000.
Jag insåg. Även om hon inte sa det direkt så insåg jag. Jag frågade henne om hon hade ont.
"Ja. Väldigt ont. Tänk dig att du har en enorm huvudvärk som inte går över".
Då brast det. Jag kunde inte låta henne lida. Det fanns liksom inte i min värld att det vackraste jag vet skulle behöva ha så ont. "Det mest bamhärtiga är att avliva henne".
Veterinären gick ut ett tag och jag ringde några samtal. Jag behövde bara känna någons närvaro även om personen inte kunde vara där fysiskt. Bara att någon var med mig i tanken. Det kändes bättre.
Efter ett tag kom sköterskan in med en spruta. Hon gjorde vad hon skulle med den och gick sedan ut.
Lisa låg på bordet och skakade lite. Hon blundande. Jag klappade henne hela tiden och lutade mitt huvud lätt mot hennes rygg och andades in hennes doft. Så många gånger jag har legat likadat och gråtit, skrattat och myst med hennes päls. Jag viskade i hennes öra att allt ska bli bra. Att hon inte kommer ha ont mer och att jag älskar henne. Att hon har varit världens bästa vän.
Jag klappade alla ställen som var så typiska Lisa. Den extremt mjuka pälsen bakom öronen, det lilla väldigt randiga området på hennes framtass, hennes svans, området mellan ögat och örat som hon älskade när man kliade på och den mjuka pälsen längs hela hennes sida. Tog farväl av så många centimetrar av henne som möjligt. De sista 10 minutrarna så stod jag bara och klappade henne. Tittade på henne när hon föll ner i sömnen (som är som en vanlig nedsövning fast starkare och tillslut dödlig) och hon slappnade av. Det låter kanske knäppt men jag tror jag kände när hon slutade känna smärtan. När det liksom blev lättare igen.
Sköterskan kom igen igen och konstaterade att hennes hjärta fortfarande slog. Men hon sov. Var inte där längre. Jag kände då att det var dags för mig att lämna. Jag hade sagt farväl, varit med henne hela tiden och hoppades på att hon visste att jag älskade henne nästan mer än mitt eget liv.
Men mest av allt på att hon varit lycklig. För det har jag varit. Jag älskar dig Lisa. För alltid.
Hennes svans var mycket mörkare än henne och jag minns att det såg lite lustigt ut.
Hon var så liten och pep. Kärlek vid första ögonkastet. Jag minns när hon öppnade ögonen, det var lite i taget. De var små och blå.
Jag har några foton av henne någonstans när hon är så liten så liten. Det finns ett där hon står ute på gräsmattan, med ena tassen på en sten. Det finns ett blött litet tassavtryck på stenen efter hennes tass som hon sen flyttade en liten bit. Den bilden har jag tittat på mycket och den finns i mitt huvud även om jag inte vet var fotot är.
Lisa har alltid varit min katt. Sovit hos mig. Retat mig. Krafsat på mina tidningar. Stulit mitt hjärta.
För ungefär 6,5 år sen flyttade jag hemmifrån. Lisa bodde hos mamma i två år och sen flyttade hon in med mig (och Tobbe på den tiden). Hon accepterade att bli innekatt och hon har varit lugn och fin. Lisa har alltid funnits där när man kom hem, funnits där när jag har gråtit och trängt sig ner i soffan när jag sett på tv. Hon har vunnit många hjärtan som varit här på besök. Tittat med de stora gula ögonen och blinkat lite för att säga "titta vad söt jag är, tyck om mig!". Och ja, det har ju fungerat kan man säga.
Jag har på skoj skällt lite på henne för att hon skulle ha gourmetmat. Ingen friskas för 28.90 här inte. Men det var okej, det bästa förtjänar det bästa.
Men räkor. Det gick alltid hem. Ända sedan hon var liten har räkor haft en stor plats i hennes lilla hjärta och mage. Jag förstår henne.
I torsdagskväll, den 27:e oktober, ungefär 17.20. Så ser jag att Lisas öga ser konstigt ut. Grått. Hon verkar inte ha ont, men hon var lite dämpad. Jag tittade lite på det och klappade henne. Jag var precis på väg ut för att gå och träna och jag gick iväg. Jag har funderat på om jag borde känna skuld över det, men den timmen hade inte gjort till eller ifrån med någonting.
Så fort jag kom hem så försökte jag få tag i någon som kunde hjälpa mig. Jag fick tips på Facebook om var jag kunde ringa och tillslut så ringde jag en veterinär som hade öppet till 24. Han sa att jag borde åka in med henne innan helgen men att det inte behövde vara på sekunden. Så jag bestämde mig för att ringa så fort de öppnade på fredagsmorgonen.
Runt 9 på fredagen fick jag en tag i en tid klockan 14.30 på djursjukhuset i Malmö. Det var jobbigt att tänka på det, tårarna kom flera gånger och jag (normalt eller inte) funderade på hur jag skulle kunna sköta mitt arbete när jag inte kunde behärska mig. Jag försökte vara positiv, tänka att det skulle ordna sig.
Det blev dags. Åkte hem och packade in henne i buren och ringde en taxi. Hon hade inte varit på lådan det senaste dygnet och hon kissade ner dynan och sig själv i buren. Detta märkte jag först när jag skulle gå in i taxin och det fanns inget jag kunde göra då. I taxin jamade hon hela tiden. Jag klappade henne på nosen genom gallret och sa till henne att allt skulle bli bra. Att doktorn skulle titta på hennes öga och att hon kunde vara lugn.
Så fort jag kommit fram till sjukhuset och registrerat mig i receptionen så gick jag till shopen och köpte en ny dyna. Den skulle jag lägga in i buren medan veterinären tittade på henne, det var min tanke.
Vi satte oss och väntade. Efter en stund kom det ut en ung tjej och ropade på Lisa. Vår tur.
När vi installerat oss i rummet och fått ut Lisa ur buren så tittade veterinären på henne. Hon gick iväg för att leta efter ett instrument hon behövde och någonstans där så insåg jag någonting. Jag skulle kanske få åka hem med en tom bur. Hon kom tillbaka efter en lång stund utan att ha hittat vad hon letade efter och klämde och kände lite på Lisas ansikte.
Hon förklarade för mig att hon hade ett enormt tryck på ögat och att det som fanns att göra var att lägga in henne och operera henne. Detta var inte säkert att det skulle hjälpa då hon var så gammal och det med största sannolikhet var något annat som låg bakom, som tex en tumör eller en blödning.
Detta skulle ju betyda att hon ändå skulle lida i slutändan. Och detta skulle kosta runt 15.000.
Jag insåg. Även om hon inte sa det direkt så insåg jag. Jag frågade henne om hon hade ont.
"Ja. Väldigt ont. Tänk dig att du har en enorm huvudvärk som inte går över".
Då brast det. Jag kunde inte låta henne lida. Det fanns liksom inte i min värld att det vackraste jag vet skulle behöva ha så ont. "Det mest bamhärtiga är att avliva henne".
Veterinären gick ut ett tag och jag ringde några samtal. Jag behövde bara känna någons närvaro även om personen inte kunde vara där fysiskt. Bara att någon var med mig i tanken. Det kändes bättre.
Efter ett tag kom sköterskan in med en spruta. Hon gjorde vad hon skulle med den och gick sedan ut.
Lisa låg på bordet och skakade lite. Hon blundande. Jag klappade henne hela tiden och lutade mitt huvud lätt mot hennes rygg och andades in hennes doft. Så många gånger jag har legat likadat och gråtit, skrattat och myst med hennes päls. Jag viskade i hennes öra att allt ska bli bra. Att hon inte kommer ha ont mer och att jag älskar henne. Att hon har varit världens bästa vän.
Jag klappade alla ställen som var så typiska Lisa. Den extremt mjuka pälsen bakom öronen, det lilla väldigt randiga området på hennes framtass, hennes svans, området mellan ögat och örat som hon älskade när man kliade på och den mjuka pälsen längs hela hennes sida. Tog farväl av så många centimetrar av henne som möjligt. De sista 10 minutrarna så stod jag bara och klappade henne. Tittade på henne när hon föll ner i sömnen (som är som en vanlig nedsövning fast starkare och tillslut dödlig) och hon slappnade av. Det låter kanske knäppt men jag tror jag kände när hon slutade känna smärtan. När det liksom blev lättare igen.
Sköterskan kom igen igen och konstaterade att hennes hjärta fortfarande slog. Men hon sov. Var inte där längre. Jag kände då att det var dags för mig att lämna. Jag hade sagt farväl, varit med henne hela tiden och hoppades på att hon visste att jag älskade henne nästan mer än mitt eget liv.
Men mest av allt på att hon varit lycklig. För det har jag varit. Jag älskar dig Lisa. För alltid.
960319-111028.
26 oktober 2011
En störning genom ljuset
Ilskna regndroppar studsar mot våra jackor.
Försöker ta sig innanför. Värma sig mot vår hud.
Det är kallt runt omkring oss. Utanför.
Han ser på mig under täta ögonfransar.
Jag ser tillbaka. Utforskar varje millimeter av hans vackra ansikte.
Han har unga drag, men hans blick är erfaren. Full av liv.
Vi vet båda vad som snart ska hända, det behövs inga tillstånd. Bara Mod.
Han frågar mig om jag är nervös. Jag nickar.
Ett svagt leende. En perfekt tresekunderskyss. Synkroniserad puls.
Plötsligt är jag lugn. Och jag ler.
Försöker ta sig innanför. Värma sig mot vår hud.
Det är kallt runt omkring oss. Utanför.
Han ser på mig under täta ögonfransar.
Jag ser tillbaka. Utforskar varje millimeter av hans vackra ansikte.
Han har unga drag, men hans blick är erfaren. Full av liv.
Vi vet båda vad som snart ska hända, det behövs inga tillstånd. Bara Mod.
Han frågar mig om jag är nervös. Jag nickar.
Ett svagt leende. En perfekt tresekunderskyss. Synkroniserad puls.
Plötsligt är jag lugn. Och jag ler.
24 oktober 2011
I paniken när du vaknar, hör du klockorna som går
Stressen.
Den ligger inom mig och bara växer.
Jag göder den inte ens medvetet men ändå så känner jag hur den nästan tar över mitt inre.
Att vakna på morgonen. Hinna. Vad ska jag ha på mig? Ser det okej ut? Nej. Byt. Bort. Spegeln. Fan också. Måste shoppa. Detta får duga.
Frukost. Snabbt snabbt. Hinner jag med bussen? Vad är klockan?
Cykla. Mörkt. Kallt. Cykla snabbt för att inte frysa.
Bussen. Jag orkar inte stå. På tidigt för sittplats. Check.
Jobbet. Fått några mail? Nej. Vad ska göras? Massor.
Allt ska helst vara klart direkt. Det är ändå okej. Låta arbetet ockupera mina tankar.
Hem från jobbet. Träna. Städa. Diska. Laga mat. Handla.
Klappa katten. Sitta vid datorn. Film. Läsa. Andas.
Livet. Stressen. Familj. Barn. Pojkvän. Förlova sig. Gifta sig. När blir det min tur?
Bara något så litet som att ut och dansa.
Dra hem till någon. Få någon slags rus av bekräftelse på att man duger.
Att man existerar i någons tanke.
Få en blick som säger att man är någon.
Tom lägenhet. Tystnad
Sova.
Den ligger inom mig och bara växer.
Jag göder den inte ens medvetet men ändå så känner jag hur den nästan tar över mitt inre.
Att vakna på morgonen. Hinna. Vad ska jag ha på mig? Ser det okej ut? Nej. Byt. Bort. Spegeln. Fan också. Måste shoppa. Detta får duga.
Frukost. Snabbt snabbt. Hinner jag med bussen? Vad är klockan?
Cykla. Mörkt. Kallt. Cykla snabbt för att inte frysa.
Bussen. Jag orkar inte stå. På tidigt för sittplats. Check.
Jobbet. Fått några mail? Nej. Vad ska göras? Massor.
Allt ska helst vara klart direkt. Det är ändå okej. Låta arbetet ockupera mina tankar.
Hem från jobbet. Träna. Städa. Diska. Laga mat. Handla.
Klappa katten. Sitta vid datorn. Film. Läsa. Andas.
Livet. Stressen. Familj. Barn. Pojkvän. Förlova sig. Gifta sig. När blir det min tur?
Bara något så litet som att ut och dansa.
Dra hem till någon. Få någon slags rus av bekräftelse på att man duger.
Att man existerar i någons tanke.
Få en blick som säger att man är någon.
Tom lägenhet. Tystnad
Sova.
23 oktober 2011
Glasäpplen
Söndagen börjar lida mot sitt slut.
Jag har verkligen inte gjort något vettigt idag, sov till 11, låg och läste ut min bok, utförde det som stod i inlägget nedan och gjorde det fram tills jag skulle tvätta. Min syster hörde av sig och frågade om jag ville hänga på till Italia och först så sa jag nej men sen ångrade jag mig och hakade på. Det var gott och kändes skönt med sällskap. Få tankarna på annat.
Nu har jag sansat mig lite och insett saker. Det känns bra.
Det är inget personligt.
Jag har verkligen inte gjort något vettigt idag, sov till 11, låg och läste ut min bok, utförde det som stod i inlägget nedan och gjorde det fram tills jag skulle tvätta. Min syster hörde av sig och frågade om jag ville hänga på till Italia och först så sa jag nej men sen ångrade jag mig och hakade på. Det var gott och kändes skönt med sällskap. Få tankarna på annat.
Nu har jag sansat mig lite och insett saker. Det känns bra.
Det är inget personligt.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå
Går rastlös fram och tillbaka i min lägenhet och lyssnar på Abba.
Kan inte koncentrera mig. Tänker hela tiden på helgen.
Fantastiska Stockholm. Festen hos en vän som nyligen flyttat dit och människorna där.
Jag vet inte hur det egentligen hände men det slutade rätt så bra faktiskt.
Frågorna i mitt huvud är så många och jag vet inte var jag ska göra av dem.
Jag blir så känslosam i saker. Verkligen när jag inte borde. Ska inte förvänta mig någonting alls men jag kan inte släppa det.
Det funkar inte det här. Måste släppa det. Måste måste måste.
Kan inte koncentrera mig. Tänker hela tiden på helgen.
Fantastiska Stockholm. Festen hos en vän som nyligen flyttat dit och människorna där.
Jag vet inte hur det egentligen hände men det slutade rätt så bra faktiskt.
Frågorna i mitt huvud är så många och jag vet inte var jag ska göra av dem.
Jag blir så känslosam i saker. Verkligen när jag inte borde. Ska inte förvänta mig någonting alls men jag kan inte släppa det.
Det funkar inte det här. Måste släppa det. Måste måste måste.
13 oktober 2011
Vi håller andan
Är så himla förvirrad.
Eller jag är alltid förvirrad.
Lite extra förvirrad.
Jag står inte ut med vissa tankar i mitt huvud som bara trasslar in sig.
Ena sekunden fylls jag med sådan glädje att jag nästan kan spricka, och nästa så sjunker det igen och det är mer en grop än en berg.
Lite som att vara tonåring igen. Halleluja.
Jag har inte tid.
Måste sluta med mina idéer och fantasier om att saker är på ett sätt som de inte är.
Eller jag är alltid förvirrad.
Lite extra förvirrad.
Jag står inte ut med vissa tankar i mitt huvud som bara trasslar in sig.
Ena sekunden fylls jag med sådan glädje att jag nästan kan spricka, och nästa så sjunker det igen och det är mer en grop än en berg.
Lite som att vara tonåring igen. Halleluja.
Jag har inte tid.
Måste sluta med mina idéer och fantasier om att saker är på ett sätt som de inte är.
08 oktober 2011
Lilla Sverige ändrar form
Efter lite Lars Winnerbäck och städning för att koppla bort så kändes allt bättre.
Film och tända ljus gjorde också sin del.
Nu är det sent, lördagen är snart slut och det är söndag igen. Ny vecka väntar och jag känner mig lite stressad. Puh, det ska nog gå bra.
Film och tända ljus gjorde också sin del.
Nu är det sent, lördagen är snart slut och det är söndag igen. Ny vecka väntar och jag känner mig lite stressad. Puh, det ska nog gå bra.
Här kommer rädslan nu igen
Fullständigt kaos inom mig.
Ångesten smög sig på när jag satt på Espresso House och den ville inte ge med sig. Gick in på H&M, köpte en tröja jag inte hade råd med, för tillfredställelsen, gick ut. När jag gick på bussen så var den nästan tom. Ändå satte sig en äldre gubbe bredvid mig, nästan rakt på min väska som att han inte ens brydde sig om att den var där, och jag kände svag panik. Jag funderade på att flytta mig och sätta mig på något av alla de lediga platserna men jag vet inte varför. Kunde inte förmå mig till det. Vill han tvunget sitta där så är det okej men idag var det för mycket.
Gick av på Värnhem, in och handlade, kände mer panik och rädsla och ville bara handla något och åka hem. Köpte mat, som jag inte ens är sugen på, betalade och tvingade mig själv av göra en ansats och springa till bussen som stod inne.
När jag hoppade av bussen kände jag hur tårarna började bränna och jag fick svårt att andas.
Idag önskade jag mer än någonting att jag kunde ringa någon. Försökte, men antingen fick jag inget svar eller så blev jag avtryckt. Var längesen jag kände mig så ensam.
Misstolka mig inte, jag anklagar inte någon (mer än möjligtvis mig själv för att jag är så labil).
Jag letar efter den där tryggheten. Hittar den ingenstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte på träningen. Hemma känner jag mig ändå mer säker än någon annanstans men ibland blir det så ensam att jag känner hur allt snörs ihop och allt tomrum som finns här blir för mycket. Jag kan nästan bli illamående. Speciellt om här är lite stökigt. Känner mig så smutsig och orolig.
Ja förlåt, var kanske inte meningen att bli såhär öppen men jag måste måste måste få det ur mig.
Jag måste lära mig att klara sånt här själv, jag kan inte sitta och längta efter att någon ska hålla om mig en liten stund varje gång. Jag har också insett att man inte kan lita på människor. Jag hoppas att jag är en god vän, jag hoppas att människor uppskattar mig för den jag är och tänker på mig ibland som en snäll människa. Och jag menar inte att jag är helt ensam, det finns människor där ute som bryr sig. Jag menar bara att de vänner man ibland tror sig ha lite närmre kanske inte alltid är på den nivån man själv tror att de är. Eller var.
Det finns ingen här, det är bara jag. Just nu.
Ångesten smög sig på när jag satt på Espresso House och den ville inte ge med sig. Gick in på H&M, köpte en tröja jag inte hade råd med, för tillfredställelsen, gick ut. När jag gick på bussen så var den nästan tom. Ändå satte sig en äldre gubbe bredvid mig, nästan rakt på min väska som att han inte ens brydde sig om att den var där, och jag kände svag panik. Jag funderade på att flytta mig och sätta mig på något av alla de lediga platserna men jag vet inte varför. Kunde inte förmå mig till det. Vill han tvunget sitta där så är det okej men idag var det för mycket.
Gick av på Värnhem, in och handlade, kände mer panik och rädsla och ville bara handla något och åka hem. Köpte mat, som jag inte ens är sugen på, betalade och tvingade mig själv av göra en ansats och springa till bussen som stod inne.
När jag hoppade av bussen kände jag hur tårarna började bränna och jag fick svårt att andas.
Idag önskade jag mer än någonting att jag kunde ringa någon. Försökte, men antingen fick jag inget svar eller så blev jag avtryckt. Var längesen jag kände mig så ensam.
Misstolka mig inte, jag anklagar inte någon (mer än möjligtvis mig själv för att jag är så labil).
Jag letar efter den där tryggheten. Hittar den ingenstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte på träningen. Hemma känner jag mig ändå mer säker än någon annanstans men ibland blir det så ensam att jag känner hur allt snörs ihop och allt tomrum som finns här blir för mycket. Jag kan nästan bli illamående. Speciellt om här är lite stökigt. Känner mig så smutsig och orolig.
Ja förlåt, var kanske inte meningen att bli såhär öppen men jag måste måste måste få det ur mig.
Jag måste lära mig att klara sånt här själv, jag kan inte sitta och längta efter att någon ska hålla om mig en liten stund varje gång. Jag har också insett att man inte kan lita på människor. Jag hoppas att jag är en god vän, jag hoppas att människor uppskattar mig för den jag är och tänker på mig ibland som en snäll människa. Och jag menar inte att jag är helt ensam, det finns människor där ute som bryr sig. Jag menar bara att de vänner man ibland tror sig ha lite närmre kanske inte alltid är på den nivån man själv tror att de är. Eller var.
Det finns ingen här, det är bara jag. Just nu.
02 oktober 2011
Stå ut med mig
Känner verkligen att jag skulle behöva en kram. En såndär lång, varm kram som får en att känna sig trygg och varm en liten stund. Det blir så ensamt ibland.
01 oktober 2011
Oktober, och jag håller din hand för hårt
Denna veckan har varit hektisk. Har jobbat över 50 timmar, spenderat onsdag och torsdagskvällarna med att städa lägenheten och förbereda för förfest. I fredags (ja, igår alltså) kom det hit fina människor och det var så trevligt allting. Inget konstigt hände och inget gick sönder, haha.
Efter det så åkte vi till stan och efter lite velande satte vi oss på en pub ett tag. Sen gick vi vidare till Etage och dansade och släkte törsten lite mer.
Hade en så bra kväll. Brukar bli bra med dessa människor. Det är folket som gör en stor del av jobbmiljön tycker jag. Man blir glad av att gå dit när man tänker på att man ska få träffa folk man tycker om.
Idag har jag inte gjort så mycket, en vän sov över här från igår och det hann bli lunch innan man hade vaknat till liv ordentligt. Städade undan resterna av gårdagen och det ser nästan ut som nytt här.
Handlade lite mat. Cyklade hem. Sov. Tvättade. Åt.
Ska snart se film iallafall. Äta lite godis.
Fin lördag.
Efter det så åkte vi till stan och efter lite velande satte vi oss på en pub ett tag. Sen gick vi vidare till Etage och dansade och släkte törsten lite mer.
Hade en så bra kväll. Brukar bli bra med dessa människor. Det är folket som gör en stor del av jobbmiljön tycker jag. Man blir glad av att gå dit när man tänker på att man ska få träffa folk man tycker om.
Idag har jag inte gjort så mycket, en vän sov över här från igår och det hann bli lunch innan man hade vaknat till liv ordentligt. Städade undan resterna av gårdagen och det ser nästan ut som nytt här.
Handlade lite mat. Cyklade hem. Sov. Tvättade. Åt.
Ska snart se film iallafall. Äta lite godis.
Fin lördag.
26 september 2011
25 september 2011
Jag har pratat med Elvis och rört vid hans hår
Den 25:e dagen i september har snart passerat. Både igår och idag har det varit fint väder, blå himmel och lagom varmt. Imorgon börjar en lång vecka, ska jobba en hel del. Skönt på sätt och vis.
Har för mycket i huvudet just nu, att sitta hemma och grubbla över det känns inte så lockande.
Jag vet inte vad det är med mig ibland. Jag är inte den som lätt fattar intresse för någon, men å andra sidan har jag haft ett förhållande under de åren av mitt liv som man kanske lättast blir kär. Generellt sett. Jag har haft intresse för personer som jag idag inte längre har det alls. Kanske har man ett intresse och sen svalnar det naturligt när det inte blir besvarat. Kanske?
Jag måste dock sluta att bara blogga om känslor. Jag vill inte att det är den bilden som folk ska få av mig, hon som blir kär i alla. Haha. Fast så är det ju såklart inte, överdrev lite.
Men kär och intresserad är ju två skilda saker. Intresserad är man ju när man är nyfiken och vill veta mer. Man känner att det finns något där. Sen om det senare utvecklas till kärlek eller vänskap, det är ju en annan sak. Det är iallafall så att det nu är ett intresse för någon. Om det inte redan har framstått.
Den här helgen har varit lugn och skön. Har haft lagom med saker att göra och jag har dessutom hunnit städa. Det är skönt att komma hem till en ren lägenhet.
Jag har dock ätit som en häst. Fyfan vilken matångest jag har nu alltså. Sen vet jag ju att jag inte ska hoppa över måltider som "straff", men ikväll vet jag verkligen inte vad jag ska äta. Köpte ett paket nudlar, och det är ju inte så himla nyttigt. Dock inte jätteonyttigt heller. Har inte så mycket hemma.
Äh, detta var rätt meningslöst inlägg egentligen men alltså. What to do. Insåg precis att jag knappt har pratat med någon (med min röst) på hela dagen. Bra...
Har för mycket i huvudet just nu, att sitta hemma och grubbla över det känns inte så lockande.
Jag vet inte vad det är med mig ibland. Jag är inte den som lätt fattar intresse för någon, men å andra sidan har jag haft ett förhållande under de åren av mitt liv som man kanske lättast blir kär. Generellt sett. Jag har haft intresse för personer som jag idag inte längre har det alls. Kanske har man ett intresse och sen svalnar det naturligt när det inte blir besvarat. Kanske?
Jag måste dock sluta att bara blogga om känslor. Jag vill inte att det är den bilden som folk ska få av mig, hon som blir kär i alla. Haha. Fast så är det ju såklart inte, överdrev lite.
Men kär och intresserad är ju två skilda saker. Intresserad är man ju när man är nyfiken och vill veta mer. Man känner att det finns något där. Sen om det senare utvecklas till kärlek eller vänskap, det är ju en annan sak. Det är iallafall så att det nu är ett intresse för någon. Om det inte redan har framstått.
Den här helgen har varit lugn och skön. Har haft lagom med saker att göra och jag har dessutom hunnit städa. Det är skönt att komma hem till en ren lägenhet.
Jag har dock ätit som en häst. Fyfan vilken matångest jag har nu alltså. Sen vet jag ju att jag inte ska hoppa över måltider som "straff", men ikväll vet jag verkligen inte vad jag ska äta. Köpte ett paket nudlar, och det är ju inte så himla nyttigt. Dock inte jätteonyttigt heller. Har inte så mycket hemma.
Äh, detta var rätt meningslöst inlägg egentligen men alltså. What to do. Insåg precis att jag knappt har pratat med någon (med min röst) på hela dagen. Bra...
23 september 2011
Mitt hjärta i din hand
Har nu avverkat den sista av årets inplanerade konserter. Det har blivit en del, men det kunde inte varit finare än att Lars Winnerbäck avslutar det hela. Så fantastiskt fint.
Att sitta längst fram i en enorm lokal med flera hundra platser, nästan i mitten framför scenen, är en sån fantastisk känsla. Det var flera flera gånger som han såg mig rakt i ögonen. Jag tror inte att han gjorde det av någon speciell anledning, men det betydde så mycket. Där var jag och han såg det och någonstans var han tacksam över att få se mig (som en del av en stor publik) le från öra till öra. Så tänker jag.
Han spelade så många fina låtar och det var så lugnt men ändå energiskt. Både och.
Som alltid när jag känner något extra starkt, nervositet, glädje, rädsla, oro, pirr i magen... så flyttade sig mina händer upp till halsbandet som det står "Beskyddaren" på. Kent, The Ark och Lars Winnerbäck ger mig alla olika känslor av lycka. På olika sätt. Lasse är liksom som honung, Om man skulle beskriva det som mat.
Och idag så gav han allt kände jag. Och han var märkbart berörd av den stora publiken.
Låt efter låt spelades och de två timmarna försvann direkt.
När han drog igång "Om du lämnade mig nu" högg det till i mitt hjärta. Den låten är så vacker, speciellt med Miss Li.
När jag cyklade hem var jag så glad och lättad. Som att ha genomgått nån slags läkning. Tror jag behövde detta. Tack Lasse.
Att sitta längst fram i en enorm lokal med flera hundra platser, nästan i mitten framför scenen, är en sån fantastisk känsla. Det var flera flera gånger som han såg mig rakt i ögonen. Jag tror inte att han gjorde det av någon speciell anledning, men det betydde så mycket. Där var jag och han såg det och någonstans var han tacksam över att få se mig (som en del av en stor publik) le från öra till öra. Så tänker jag.
Han spelade så många fina låtar och det var så lugnt men ändå energiskt. Både och.
Som alltid när jag känner något extra starkt, nervositet, glädje, rädsla, oro, pirr i magen... så flyttade sig mina händer upp till halsbandet som det står "Beskyddaren" på. Kent, The Ark och Lars Winnerbäck ger mig alla olika känslor av lycka. På olika sätt. Lasse är liksom som honung, Om man skulle beskriva det som mat.
Och idag så gav han allt kände jag. Och han var märkbart berörd av den stora publiken.
Låt efter låt spelades och de två timmarna försvann direkt.
När han drog igång "Om du lämnade mig nu" högg det till i mitt hjärta. Den låten är så vacker, speciellt med Miss Li.
När jag cyklade hem var jag så glad och lättad. Som att ha genomgått nån slags läkning. Tror jag behövde detta. Tack Lasse.
I min värld hinner ingen läsa längre
Den här dagen har pendlat i humörnivå.
Men nu när jag kom hem så upptäckte jag något som gjorde mig glad. Det var bara en liten sak men jag vill så gärna tro på det.
Fy fan vad fin.
Men nu när jag kom hem så upptäckte jag något som gjorde mig glad. Det var bara en liten sak men jag vill så gärna tro på det.
Fy fan vad fin.
22 september 2011
Det är vackert ibland
Mina älskade hjältar. Ni är så vackra. Tack för att ni räddar mitt liv om och om igen.
Om ryktet stämmer att det kommer en ny skiva snart så kanske jag överlever resten av året också.
Om det blir turné snart så kommer jag att följa er så långt jag kan och har råd med.
Om det inte stämmer, så sitter jag här och väntar.
Och när längtan blir svår
Så är jag din, din, din att ta med
Att ta ut, att ta in i någonting nytt
Om ryktet stämmer att det kommer en ny skiva snart så kanske jag överlever resten av året också.
Om det blir turné snart så kommer jag att följa er så långt jag kan och har råd med.
Om det inte stämmer, så sitter jag här och väntar.
Och när längtan blir svår
Så är jag din, din, din att ta med
Att ta ut, att ta in i någonting nytt
21 september 2011
Du och jag håller andan
Lyssnar massor på Broder Daniel och försöker att hitta nånting.
Jag tänker och tänker och jag vet inte var jag ska göra av alla tankarna någonstans.
Jag lever i en drömvärld, jag är medveten om det.
Det är så enkelt där inne. Man förstår allting. Inget är komplicerat. Pojken älskar flickan och de lever lyckliga. Ibland måste saker vara svåra men come on.
Får stressångest av allt det här. Sluta sluta sluta.
Jobb imorgon. Torsdag.
Jag är rädd för att ge upp allting. Släppa det jag har byggt upp och bara tappa orken helt. Jag vet inte var jag ska hitta styrkan. Var finns den?
Emoblogg.
Jag tänker och tänker och jag vet inte var jag ska göra av alla tankarna någonstans.
Jag lever i en drömvärld, jag är medveten om det.
Det är så enkelt där inne. Man förstår allting. Inget är komplicerat. Pojken älskar flickan och de lever lyckliga. Ibland måste saker vara svåra men come on.
Får stressångest av allt det här. Sluta sluta sluta.
Jobb imorgon. Torsdag.
Jag är rädd för att ge upp allting. Släppa det jag har byggt upp och bara tappa orken helt. Jag vet inte var jag ska hitta styrkan. Var finns den?
Emoblogg.
19 september 2011
Josh Groban - Köpenhamn
Året var 2001. På tv n därhemma var det en reklam som fångade mitt intresse.
Josh Groban. De gjorde reklam för hans självbetitlade album och eftersom att jag
inte kunde köpa skivor då så blev jag glad varje gång reklamen kom. Jag tror att
jag hade en liten crush. Minns speciellt att jag tyckte han var så fin i sitt krulliga hår. Gillar när det är lite lockigt.
När det blev klart tidigare i år att han skulle komma till Sverige och till Köpenhamn så visste jag direkt att jag ville gå. Men pengar. Jag gav upp tanken. Plötsligt nån vecka senare, så fick jag för mig att gå in och se om det fanns biljetter kvar och det gjorde det. Fick ett bidrag av min syster som gjorde att jag faktiskt kunde gå. Jag var överlycklig. Den åttonde maj hade jag biljetten i min hand.
Igår var det den 18.e september. Det hade gått fyra månader och 10 dagar och det var äntligen dags.
Jag tänkte att det har gått tio år. Och det är kanske min enda gång jag får uppleva det live.
Så var jag på väg.
Upptäckte i alla fall att det inte var så lätt att hitta. Åkte till Nørreport, en ruskig station. Mörk och trång. Det satt dessutom en full dansk gubbe och vrålade saker. Visste nte om min biljett gällde eller inte och fick fråga om hjälp. Den verkade göra det. Letade mig fram till metron och hoppade på ett tåg i rätt riktning, efter en viss förvirring med linjer och håll. Det är bara två linjer, men det går tåg och fyra riktningar. Lagom rörigt.
Tycker det är helt fascinerande hur man kan se spåren framför sig, eftersom att de inte har nån förare. Har sett det förut men tycker ändå att det är häftigt. Som i en sån simulator, fast på riktigt. ¨
Väl framme på Fredriksbergs Station efter två hållplatser visste jag inte var jag skulle gå. Alls. Frågade en äldre dam som pratade jättebra engelska! Blev förvånad faktiskt. Är ju ofta så att de äldre har lite svårt för det.
Kom tillslut fram till hotellet (konserten hölls på Radison) och ställde mig för att vänta. Gick ner på toaletten och det var ett enormt utrymme med få dörrar. Två gick till toaletterna. Var ännu ett stort utrymme för endast tre toaletter inne på damtoan. Haha. Ja, tyckte det var kul iallafall.
Sen var det bara att vänta den sista kvarten innan insläpp.
När jag stod och skulle visa min väska så säger vakten att kameran inte är tillåten. Men tog inte den? Bra för mig! Tänkte ju inte precis låta bli att ta bilder...
Ställde mig vid merchandisen och skulle köpa en tygpåse. (Som luktar kokos!) Det fanns också en tävling där man kunde få sin fråga besvarad av honom och man skulle skriva den på en lapp. Töntig som jag är så frågade jag om han hört talas om Kent, haha. Men ville fråga nåt udda. Bryr mig inte om vad han äter till frukost eller om han älskar Sverige på samma sätt som jag hade velat veta om han hört talas om Kent. Faktiskt! Fast nu i efterhand fanns det säkert massor av andra frågor, men just då kändes det som det bästa.
När vi väl kom in i hallen så insåg jag hur bra plats jag hade och jag blev glad. Han kom på precis 20.00 och det var massa stråkar och blås och grejer. Sjukt fint.
Han var himla rolig också! Skämtade mellan låtarna och sa roliga saker. Det var en fantastisk konsert. Jag filmade lite såklart.
Av de som tävlat med frågorna så svarade han på tre. En av dem var en tjej som vile sjunga med honom och hon fick det! De sjöng The Prayer (som han sjunger med Charlotte Church egentligen) och hon var nog nervös men det var okej ändå. Lite svajigt. Men alltså jag hade inte brytt mig ett skit om det låtit illa, bara att få ha stått där med honom hade ju varit sjukt. Lätt avis!
Lite senare drog han upp ett par och två singlar som fick sitta i två soffor och dricka vin. Haha.
Han berättade att nästa sång han skulle sjunga handlade om otrohet men om man inte lyssnade på texten så var det en bra låt att hångla till.
Hela konserten var helt fantasten. Underbart. Älskar hans röst både som sång och prat. Han är rolig. Allt. Marry me?
Prater också med en kille som han träffat dagen innan. Killen hade bjudit honom på en Heineken och visat sin tatuering som var ett minne av hans döda pappa typ. Som jag förstod det så hade han tatuerat in en textrad från en låt. Så josh gick upp till hans plats och pratade med honom och sen sjöng han den sången som killen tatuerat in.
Förresten, varje gång josh lämnade se en och sprang i gångarna så följde hans livvakt med typ haha. En stor kille. Såg kul ut faktiskt.
Konserten närmade sig slutet och han sjöng You raise me up. Så himla fint. Alltså, kan inte fatta att jag hört den live och har den på video. Så fintfintfint.
Sen försvann han och konserten var slut.
Jag satt alltså på en läktare högt upp. Där någonstans beslutade jag mig för att jag ville ha en låtlista. Så jag gick ner, tryckte mig igenom folkmassan som ville upp och frågade ett par personer lite snällt om jag kunde få en. Lite motsträviga men jodå. Den ligger här hemma nu.
Efter konserten skulle jag alltså hem. Att åka Metro var ju kul. Köpte en biljett jag inte behövde och irrade omkring på Nørrreport. Fick åka med tåget till Köpenhamns C och sen hände det knäppaste på hela kvällen.
Hade två minuter på mig att hinna springa av tåget, upp för trapporna, springa bort till biljettatuomaten, köpa en biljett, springa tillbaka ner för trapporna och hinna med tåget. Jag satsade. När jag var nere vid dörrarna så höll de på att stängas med jag typ trycker mig mellan dem och de öppnas! Trodde ett tag att jag skulle åka mellan dörrarna till nästa hållplats. Men grejen är att jag var inte ens rädd, vilket jag borde varit, men jag var så jävla övertygad om att jag inte ska sitta och vänta på nästa tåg. Jag kollade inte ens om det var rätt tåg jag hamnat på, hoppades och det var det haha.
Väl på en sittplats så stängde jag åter igen in mig i kentvärlden för att kunna andas igen. Ventilera.
En fantastisk kväll. Även om jag var själv.
Finaste Josh.
När det blev klart tidigare i år att han skulle komma till Sverige och till Köpenhamn så visste jag direkt att jag ville gå. Men pengar. Jag gav upp tanken. Plötsligt nån vecka senare, så fick jag för mig att gå in och se om det fanns biljetter kvar och det gjorde det. Fick ett bidrag av min syster som gjorde att jag faktiskt kunde gå. Jag var överlycklig. Den åttonde maj hade jag biljetten i min hand.
Igår var det den 18.e september. Det hade gått fyra månader och 10 dagar och det var äntligen dags.
Jag tänkte att det har gått tio år. Och det är kanske min enda gång jag får uppleva det live.
Så var jag på väg.
Upptäckte i alla fall att det inte var så lätt att hitta. Åkte till Nørreport, en ruskig station. Mörk och trång. Det satt dessutom en full dansk gubbe och vrålade saker. Visste nte om min biljett gällde eller inte och fick fråga om hjälp. Den verkade göra det. Letade mig fram till metron och hoppade på ett tåg i rätt riktning, efter en viss förvirring med linjer och håll. Det är bara två linjer, men det går tåg och fyra riktningar. Lagom rörigt.
Tycker det är helt fascinerande hur man kan se spåren framför sig, eftersom att de inte har nån förare. Har sett det förut men tycker ändå att det är häftigt. Som i en sån simulator, fast på riktigt. ¨
Väl framme på Fredriksbergs Station efter två hållplatser visste jag inte var jag skulle gå. Alls. Frågade en äldre dam som pratade jättebra engelska! Blev förvånad faktiskt. Är ju ofta så att de äldre har lite svårt för det.
Kom tillslut fram till hotellet (konserten hölls på Radison) och ställde mig för att vänta. Gick ner på toaletten och det var ett enormt utrymme med få dörrar. Två gick till toaletterna. Var ännu ett stort utrymme för endast tre toaletter inne på damtoan. Haha. Ja, tyckte det var kul iallafall.
Sen var det bara att vänta den sista kvarten innan insläpp.
När jag stod och skulle visa min väska så säger vakten att kameran inte är tillåten. Men tog inte den? Bra för mig! Tänkte ju inte precis låta bli att ta bilder...
Ställde mig vid merchandisen och skulle köpa en tygpåse. (Som luktar kokos!) Det fanns också en tävling där man kunde få sin fråga besvarad av honom och man skulle skriva den på en lapp. Töntig som jag är så frågade jag om han hört talas om Kent, haha. Men ville fråga nåt udda. Bryr mig inte om vad han äter till frukost eller om han älskar Sverige på samma sätt som jag hade velat veta om han hört talas om Kent. Faktiskt! Fast nu i efterhand fanns det säkert massor av andra frågor, men just då kändes det som det bästa.
När vi väl kom in i hallen så insåg jag hur bra plats jag hade och jag blev glad. Han kom på precis 20.00 och det var massa stråkar och blås och grejer. Sjukt fint.
Han var himla rolig också! Skämtade mellan låtarna och sa roliga saker. Det var en fantastisk konsert. Jag filmade lite såklart.
Av de som tävlat med frågorna så svarade han på tre. En av dem var en tjej som vile sjunga med honom och hon fick det! De sjöng The Prayer (som han sjunger med Charlotte Church egentligen) och hon var nog nervös men det var okej ändå. Lite svajigt. Men alltså jag hade inte brytt mig ett skit om det låtit illa, bara att få ha stått där med honom hade ju varit sjukt. Lätt avis!
Lite senare drog han upp ett par och två singlar som fick sitta i två soffor och dricka vin. Haha.
Han berättade att nästa sång han skulle sjunga handlade om otrohet men om man inte lyssnade på texten så var det en bra låt att hångla till.
Hela konserten var helt fantasten. Underbart. Älskar hans röst både som sång och prat. Han är rolig. Allt. Marry me?
Prater också med en kille som han träffat dagen innan. Killen hade bjudit honom på en Heineken och visat sin tatuering som var ett minne av hans döda pappa typ. Som jag förstod det så hade han tatuerat in en textrad från en låt. Så josh gick upp till hans plats och pratade med honom och sen sjöng han den sången som killen tatuerat in.
Förresten, varje gång josh lämnade se en och sprang i gångarna så följde hans livvakt med typ haha. En stor kille. Såg kul ut faktiskt.
Konserten närmade sig slutet och han sjöng You raise me up. Så himla fint. Alltså, kan inte fatta att jag hört den live och har den på video. Så fintfintfint.
Sen försvann han och konserten var slut.
Jag satt alltså på en läktare högt upp. Där någonstans beslutade jag mig för att jag ville ha en låtlista. Så jag gick ner, tryckte mig igenom folkmassan som ville upp och frågade ett par personer lite snällt om jag kunde få en. Lite motsträviga men jodå. Den ligger här hemma nu.
Efter konserten skulle jag alltså hem. Att åka Metro var ju kul. Köpte en biljett jag inte behövde och irrade omkring på Nørrreport. Fick åka med tåget till Köpenhamns C och sen hände det knäppaste på hela kvällen.
Hade två minuter på mig att hinna springa av tåget, upp för trapporna, springa bort till biljettatuomaten, köpa en biljett, springa tillbaka ner för trapporna och hinna med tåget. Jag satsade. När jag var nere vid dörrarna så höll de på att stängas med jag typ trycker mig mellan dem och de öppnas! Trodde ett tag att jag skulle åka mellan dörrarna till nästa hållplats. Men grejen är att jag var inte ens rädd, vilket jag borde varit, men jag var så jävla övertygad om att jag inte ska sitta och vänta på nästa tåg. Jag kollade inte ens om det var rätt tåg jag hamnat på, hoppades och det var det haha.
Väl på en sittplats så stängde jag åter igen in mig i kentvärlden för att kunna andas igen. Ventilera.
En fantastisk kväll. Även om jag var själv.
Finaste Josh.
17 september 2011
Hårt mot Hårt.
Jag kan inte tänka riktigt.
Det kommer massa känslor i efterhand och jag vet inte hur jag ska hantera allting.
Rädslan för vad som kan komma.
Att kent skulle lägga ner. Jag vet, onödigt att tänka så redan nu, men det kommer ju att hända.
Hur ska man klara av det? Hur ska man ta sig igenom det?
Jag vill gå ut och ta en promenad, men orkar inte. Det är mörkt. Otryggt. Men det skulle vara skönt att fylla lungorna med frisk luft. Kanske inbillar jag mig att allt försvinner då.
Tågresan hem från Stockholm. Jag hade de tre-fyra sista timmarna av resan hem för mig själv på två säten. Jag kurade ihop mig, höll om mig själv och stängde in mig i en kentvärld. Slumrade kanske till, jag vet inte. Försökte tänka att det skulle bli trevligt att äta glass med några vänner.
Det var ändå svårt.
Ångesten inför måndag känns också. Jag ska vara på ett nytt ställe med mitt jobb. Och jag orkar liksom inte. Jag är trött. Vill nästan bara sluta där och göra nåt helt annat. Saker känns inte okej.
Och det är inte bara måndag. Det är liksom något som nöter och irriterar.
Och ensamheten. Den jävla ensamheten. Jag får inte klaga. Jag får inte känna. Men jag GÖR det. Trots att jag vill klara mig själv. Vill inte känna nån jävla ensamhet.
Det kommer massa känslor i efterhand och jag vet inte hur jag ska hantera allting.
Rädslan för vad som kan komma.
Att kent skulle lägga ner. Jag vet, onödigt att tänka så redan nu, men det kommer ju att hända.
Hur ska man klara av det? Hur ska man ta sig igenom det?
Jag vill gå ut och ta en promenad, men orkar inte. Det är mörkt. Otryggt. Men det skulle vara skönt att fylla lungorna med frisk luft. Kanske inbillar jag mig att allt försvinner då.
Tågresan hem från Stockholm. Jag hade de tre-fyra sista timmarna av resan hem för mig själv på två säten. Jag kurade ihop mig, höll om mig själv och stängde in mig i en kentvärld. Slumrade kanske till, jag vet inte. Försökte tänka att det skulle bli trevligt att äta glass med några vänner.
Det var ändå svårt.
Ångesten inför måndag känns också. Jag ska vara på ett nytt ställe med mitt jobb. Och jag orkar liksom inte. Jag är trött. Vill nästan bara sluta där och göra nåt helt annat. Saker känns inte okej.
Och det är inte bara måndag. Det är liksom något som nöter och irriterar.
Och ensamheten. Den jävla ensamheten. Jag får inte klaga. Jag får inte känna. Men jag GÖR det. Trots att jag vill klara mig själv. Vill inte känna nån jävla ensamhet.
The Ark - Gröna Lund. Vi mot världen
Nu är det slut.
De sista tonerna har försvunnit ut i rymden nånstans. En stund efter att bandet lämnat scenen och publiken hade försvunnit så singlade fortfarande konfettin ner på marken. Stilla som ett snöfall.
Det enda man hörde var gråten. Och det var det som kändes. Sorgen. Jag själv var i nåt slags tillstånd. Som en känslomässig förlamning.
Olas smink hade runnit längs hans kinder. Jag är inte förvånad. Men det var så vackert. Han stod där och gav allting. Efter Calleth you, så kom de ut ytterligare en gång. Olas ansikte glömmer jag nog aldrig. Det var så känslosamt. Det var nog jobbigt för dem också. Såklart.
Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om det.
Men det var så fint. Sorgligt. Kärleksfullt.
Idag är det lite tungt. Jag försöker att inte tänka så mycket på att det är slut. Mer att de kommer tillbaka någongång. Fast det är nog inte något som kommer att hända, men det känns ju iallafall bättre så.
Nu är jag på väg hem. Tåget har sedan en stund lämnat Stockholm för den här gången. Lämnat Stockholm och The Ark.
Som Ola säger. What we have will live forever. Forever.
De sista tonerna har försvunnit ut i rymden nånstans. En stund efter att bandet lämnat scenen och publiken hade försvunnit så singlade fortfarande konfettin ner på marken. Stilla som ett snöfall.
Det enda man hörde var gråten. Och det var det som kändes. Sorgen. Jag själv var i nåt slags tillstånd. Som en känslomässig förlamning.
Olas smink hade runnit längs hans kinder. Jag är inte förvånad. Men det var så vackert. Han stod där och gav allting. Efter Calleth you, så kom de ut ytterligare en gång. Olas ansikte glömmer jag nog aldrig. Det var så känslosamt. Det var nog jobbigt för dem också. Såklart.
Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om det.
Men det var så fint. Sorgligt. Kärleksfullt.
Idag är det lite tungt. Jag försöker att inte tänka så mycket på att det är slut. Mer att de kommer tillbaka någongång. Fast det är nog inte något som kommer att hända, men det känns ju iallafall bättre så.
Nu är jag på väg hem. Tåget har sedan en stund lämnat Stockholm för den här gången. Lämnat Stockholm och The Ark.
Som Ola säger. What we have will live forever. Forever.
16 september 2011
Vi ska alla en gång dö
Någonstans börjar det gå upp för mig att jag ska se The Ark idag för sista gången någonsin. Ever. Jag känner en slags kramp kring hjärtat som inte riktigt känns bra. Sorg.
Jag har klätt mig i svart. Som om det vore en begravning. Fast det är det ju. På sitt sätt.
Jag har nog inte skrivit så mycket om The Ark här i min blogg. Men jag tyckte om dem, som många andra, när It takes a fool kom.
2003 kickade kärleken igång på allvar. Dels för att jag träffade en pojkvän då som betydde mycket för mig och dels för att jag det året såg min första konsert med The Ark.
Iomed de här två kärlekarna så uppkom också kärleken till en viss låt. The most radical thing to do.
Jag har en speciell relation till den här låten och jag önskar att de skulle spela den ikväll.
Jag tror dock att chansen är liten. Men jag hoppas iallafall. Det skulle vara ett fantastiskt avslut.
Jag tror att jag sett The Ark 10-11 gånger sedan 2003. Det är inte så mycket, men de har också betytt något även om de varit få. Och idag är det en viktig kväll.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Jag tittar ut mot den blåa himlen, känner skakningarna från tåget och njuter av att bara kunna slappna av ett tag. Ja, nästan.
Det kommer att bli så vackert ikväll. Jag skulle dock använt vattenfast makeup.
Jag har klätt mig i svart. Som om det vore en begravning. Fast det är det ju. På sitt sätt.
Jag har nog inte skrivit så mycket om The Ark här i min blogg. Men jag tyckte om dem, som många andra, när It takes a fool kom.
2003 kickade kärleken igång på allvar. Dels för att jag träffade en pojkvän då som betydde mycket för mig och dels för att jag det året såg min första konsert med The Ark.
Iomed de här två kärlekarna så uppkom också kärleken till en viss låt. The most radical thing to do.
Jag har en speciell relation till den här låten och jag önskar att de skulle spela den ikväll.
Jag tror dock att chansen är liten. Men jag hoppas iallafall. Det skulle vara ett fantastiskt avslut.
Jag tror att jag sett The Ark 10-11 gånger sedan 2003. Det är inte så mycket, men de har också betytt något även om de varit få. Och idag är det en viktig kväll.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Jag tittar ut mot den blåa himlen, känner skakningarna från tåget och njuter av att bara kunna slappna av ett tag. Ja, nästan.
Det kommer att bli så vackert ikväll. Jag skulle dock använt vattenfast makeup.
10 september 2011
Kom gör ett hål i min kevlarsjäl
Jag är i en situation.
Det finns något i mitt liv jag måste glömma bort och lägga bakom mig, men jag börjar inse att det är lite svårare än vad jag trodde. Men varför haka fast vid något som aldrig kommer att fullföljas?
Det blir inte så och det vet jag. Men det ska likväl vara så svårt att släppa det. Skärp dig Mica, skärp dig.
Det finns något i mitt liv jag måste glömma bort och lägga bakom mig, men jag börjar inse att det är lite svårare än vad jag trodde. Men varför haka fast vid något som aldrig kommer att fullföljas?
Det blir inte så och det vet jag. Men det ska likväl vara så svårt att släppa det. Skärp dig Mica, skärp dig.
15 augusti 2011
Dom är de dyrbaraste smycken vi har
Jag har upplevt 2005 om och om igen. Jockes röst lugnar mina tankar.
Mitt indiehjärta.
Och när parken ligger tom,
inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut
Jag minns inte så mycket från när mitt hjärta vaknade till liv 2005.
Jag förstår det inte hur hjärnan kan välja att dölja det lyckliga för mig. Jag behöver minnena för att leva. Men, på något sätt är det etsat i mitt hjärta. Det finns där. Jag vet vad jag kände.
Jocke sjunger igenom 400 slag, Den döda vinkeln och Dom andra. Minnet av det stora blå tältet som skyddade alla våra kroppar mot världen utanför. Det kalla staketet mot min då 17-årina kropp. ¨
Och du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
Ska du ta mig härifrån
Nu när vi fyllt alla hålen
Jag minns inte om jag grät. Eller om tårarna bara fanns där inne någonstans.
Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om kent. Vad spelar det för roll. De vet inte.
Det är mellan kent och mig. Mellan kent och alla andra som delar samma känsla.
Känslan av att vara hel.
Jag tror, på allvar, att kent har räddat mitt liv. Inte för att jag vet om jag fysiskt levt eller inte, men själsligt. Hjärtat hade inte slagit för samma sak.
Sjufyrasju. Och det närmar sig slutet. Den smyger sig på. Sakta, sakta fyller den ens blod med en svag pulserande känsla. Kärlek. Hopp. Liv.
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss, vi rör oss ni står still
Har ni aldrig älskat något så högt att det satt sig inom er och blivit en del av er själ?
Om inte, jag beklagar. Annars så förstår ni precis.
Mitt indiehjärta.
Och när parken ligger tom,
inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut
Jag minns inte så mycket från när mitt hjärta vaknade till liv 2005.
Jag förstår det inte hur hjärnan kan välja att dölja det lyckliga för mig. Jag behöver minnena för att leva. Men, på något sätt är det etsat i mitt hjärta. Det finns där. Jag vet vad jag kände.
Jocke sjunger igenom 400 slag, Den döda vinkeln och Dom andra. Minnet av det stora blå tältet som skyddade alla våra kroppar mot världen utanför. Det kalla staketet mot min då 17-årina kropp. ¨
Och du ska ta mig härifrån
Nu när det blåser på månen
Ska du ta mig härifrån
Nu när vi fyllt alla hålen
Jag minns inte om jag grät. Eller om tårarna bara fanns där inne någonstans.
Jag bryr mig inte om vad alla andra säger om kent. Vad spelar det för roll. De vet inte.
Det är mellan kent och mig. Mellan kent och alla andra som delar samma känsla.
Känslan av att vara hel.
Jag tror, på allvar, att kent har räddat mitt liv. Inte för att jag vet om jag fysiskt levt eller inte, men själsligt. Hjärtat hade inte slagit för samma sak.
Sjufyrasju. Och det närmar sig slutet. Den smyger sig på. Sakta, sakta fyller den ens blod med en svag pulserande känsla. Kärlek. Hopp. Liv.
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss, vi rör oss ni står still
Har ni aldrig älskat något så högt att det satt sig inom er och blivit en del av er själ?
Om inte, jag beklagar. Annars så förstår ni precis.
26 juni 2011
Lämnar
Jag tänkte att det var längesedan sen sist men det var ju mindre än en vecka.
Det har i alla fall inte hänt så mycket. Jag har jobbat.
Bon Jovi var grymt. Bra. Var trött på måndagen men det var värt det.
Jag sitter och tänker en massa på mitt liv, såklart. Som vanligt..
Although it sometimes seems so
I'm not depressed
I'm not even bitter
But some nights, even some days
I just want to feel a pulse
that beats in the same pace as mine
Det har i alla fall inte hänt så mycket. Jag har jobbat.
Bon Jovi var grymt. Bra. Var trött på måndagen men det var värt det.
Jag sitter och tänker en massa på mitt liv, såklart. Som vanligt..
Although it sometimes seems so
I'm not depressed
I'm not even bitter
But some nights, even some days
I just want to feel a pulse
that beats in the same pace as mine
19 juni 2011
We need to eat
God söndsgsmorgon.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre. Jag vill egentligen inte gnälla så mycket som jag gör här men det blir så ändå. Jag försöker hålla modet uppe men ibland är det inte så lätt faktiskt.
Just nu är jag inne i en väldigt känslig fas. Det är massa gullande överallt och jag vill så gärna känna närhet från någon igen. Inte på dett sjukt desperat sätt men det vore ju trevligt?
Jag har inte varit på en date på länge, jag vet inte riktigt hur man gör. Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig inför människor man är intresserad av. Konstigt va? Det är ju inte så svårt egentligen att bara vara sig själv.
Vi får väl se. Jag tror säkert att allting ordnar sig med tiden men jag vill att det ska gå lite fortare.
Idag ska jag och en vän iväg till Jylland på konsert. Bon Jovi. Det ska bli häftigt men jag kommer inte hem förrän imorgon efter jobbet så det kommer bli en intressant dag imorgon.
Well. Bye for now.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre. Jag vill egentligen inte gnälla så mycket som jag gör här men det blir så ändå. Jag försöker hålla modet uppe men ibland är det inte så lätt faktiskt.
Just nu är jag inne i en väldigt känslig fas. Det är massa gullande överallt och jag vill så gärna känna närhet från någon igen. Inte på dett sjukt desperat sätt men det vore ju trevligt?
Jag har inte varit på en date på länge, jag vet inte riktigt hur man gör. Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig inför människor man är intresserad av. Konstigt va? Det är ju inte så svårt egentligen att bara vara sig själv.
Vi får väl se. Jag tror säkert att allting ordnar sig med tiden men jag vill att det ska gå lite fortare.
Idag ska jag och en vän iväg till Jylland på konsert. Bon Jovi. Det ska bli häftigt men jag kommer inte hem förrän imorgon efter jobbet så det kommer bli en intressant dag imorgon.
Well. Bye for now.
03 juni 2011
Lägg dig damm
Halv två. Jag sitter uppe och skriver.
På vad?
Ja det är nog lite hemligt tror jag. Vi får se.
Jag är ganska ensam om dagarna. Träffar inte så mycket folk, vilket ger mig massor med tid att tänka.
Tänka och bara koppla av. Det är väldigt skönt på sätt och vis, men det är inte så roligt att vara ensam heller. Idag ska jag träffa några vänner, ser mycket fram emot detta.
Men så tänker jag att okej, jag får kanske göra nåt åt det. Men jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag har inte så många så pass nära vänner som inte redan är upptagna eller utomlands. Jaha.
Nej men man måste ju inte umgås alltid heller.
Jag sitter nu och velar hurvida jag ska lägga mig eller inte. Jag kom på att de ju KAN ringa imorgon med jobb men inte säkert. Tror inte de gör det dock.
Jaja, ska sluta nu. Godnatt.
På vad?
Ja det är nog lite hemligt tror jag. Vi får se.
Jag är ganska ensam om dagarna. Träffar inte så mycket folk, vilket ger mig massor med tid att tänka.
Tänka och bara koppla av. Det är väldigt skönt på sätt och vis, men det är inte så roligt att vara ensam heller. Idag ska jag träffa några vänner, ser mycket fram emot detta.
Men så tänker jag att okej, jag får kanske göra nåt åt det. Men jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag har inte så många så pass nära vänner som inte redan är upptagna eller utomlands. Jaha.
Nej men man måste ju inte umgås alltid heller.
Jag sitter nu och velar hurvida jag ska lägga mig eller inte. Jag kom på att de ju KAN ringa imorgon med jobb men inte säkert. Tror inte de gör det dock.
Jaja, ska sluta nu. Godnatt.
30 maj 2011
Noll
Måndag.
Jag vantrivs. Det funkar inte. Jag kan inte gå och må dåligt över mitt jobb.
Hade ett par ljusa stunder idag. Det gjorde mig glad. Båda två var på icke-arbetstid, dvs rast. Ni vet inte om det men jag är glad att ni finns.
Ångest inför morgondagen. Alltså jag vet inte. Jag vill inte. ÅÅÅÅÅHHHHH!
Jag vantrivs. Det funkar inte. Jag kan inte gå och må dåligt över mitt jobb.
Hade ett par ljusa stunder idag. Det gjorde mig glad. Båda två var på icke-arbetstid, dvs rast. Ni vet inte om det men jag är glad att ni finns.
Ångest inför morgondagen. Alltså jag vet inte. Jag vill inte. ÅÅÅÅÅHHHHH!
29 maj 2011
Du är ånga, spår av ett moln
Igår bjöds det på en trevlig kväll med några vänner. Det var inte alla som kom som skulle komma men det blev trevligt ändå. Innan det så satt jag och fikade med en annan vän (som också var med sen) och det var väldigt trevligt. Han är en väldigt fin människa.
Först satt vi och alkoholade lite och sen kollade vi på fotboll. Haha. Kul. Barcelona vann och det var ju trevligt. Hoppas jag... är inte så insatt.
Efter att vi suttit där till 23 nånting så gick vi till Ariman. Dansade lite och det var roligt.
Tog en halvtimme där, sen hade jag ett telefonnummer i handen. Sen när vi dansat och skulle gå ville en annan ha mitt nummer. Jag bara, vad hände? Haha! Fast ingen av dem var speciellt intressant. Inte min typ. Sen har jag nån grej att jag drar till mig utländska killar? Inget fel med det men är det inte konstigt? Haha.
Hur som helst så var det en trevlig kväll.
Har inte så mycket att göra just nu känner jag. Hade gärna sovit lite men måste kunna sova ikväll osv..
Får sitta och fundera över saker en stund tror jag.
Först satt vi och alkoholade lite och sen kollade vi på fotboll. Haha. Kul. Barcelona vann och det var ju trevligt. Hoppas jag... är inte så insatt.
Efter att vi suttit där till 23 nånting så gick vi till Ariman. Dansade lite och det var roligt.
Tog en halvtimme där, sen hade jag ett telefonnummer i handen. Sen när vi dansat och skulle gå ville en annan ha mitt nummer. Jag bara, vad hände? Haha! Fast ingen av dem var speciellt intressant. Inte min typ. Sen har jag nån grej att jag drar till mig utländska killar? Inget fel med det men är det inte konstigt? Haha.
Hur som helst så var det en trevlig kväll.
Har inte så mycket att göra just nu känner jag. Hade gärna sovit lite men måste kunna sova ikväll osv..
Får sitta och fundera över saker en stund tror jag.
28 maj 2011
En stilla bön om lugn igen
Jag är fortfarande vaken.
Mindre klok, mer förvirrad.
Det är inte som att stänga av bara, det är som en puls. Även om du sluter ögonen vet du ändå att du andas. Din puls slår fortfarande genom kroppen. Ka-dunk. Ka-dunk.
Så är tankarna. Känslorna. Själen.
Jag har inga problem med att vara jag. Att vara mig själv i rätt samanhang. Med rätt människor.
Det jag oroar mig för är att den jag är, inte är den som passar.
Det är inget större fel på mig så. Jag skrattar åt roliga saker. Jag lyssnar. Jag pratar. Men ändå känner jag en osäkerhet. Och den ligger nog rotad djupare än bara dit jag kan tänka.
Mindre klok, mer förvirrad.
Det är inte som att stänga av bara, det är som en puls. Även om du sluter ögonen vet du ändå att du andas. Din puls slår fortfarande genom kroppen. Ka-dunk. Ka-dunk.
Så är tankarna. Känslorna. Själen.
Jag har inga problem med att vara jag. Att vara mig själv i rätt samanhang. Med rätt människor.
Det jag oroar mig för är att den jag är, inte är den som passar.
Det är inget större fel på mig så. Jag skrattar åt roliga saker. Jag lyssnar. Jag pratar. Men ändå känner jag en osäkerhet. Och den ligger nog rotad djupare än bara dit jag kan tänka.
Bygg nåt vackert
Nattliga inlägg känns ibland som de bästa.
Inte för att hjärnan är mer vaken. Utan jag tror mer att man använder andra delar av hjärnan. De kreativa. När de logiska sover. Vettigt?
Jag ska på fest imorgon kan man säga. Det ska bli väldigt trevligt. Har såklart ett litet orosmoment, och detta tänkte jag inte ens på förrän tidigare ikväll när jag blev påmind om det. Kändes som ett självklart val till en början men sen blev jag osäker. Jo, men klart det är okej. Klart det funkar. För så illa var det ju inte. Är så fundersam.
Känner mig rent allmänt lite skör just nu. Det kommer vara en tid framför mig då jag vet att saker kommer vara svåra. Jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt. Eller vad jag ska fokusera på.
Jobb. Kärlek. Liv. Vad ska jag göra?
Måste byta ämne.
Jag älskar min balkong. Okej jag är seriös.
Har donat och fixat ett par dagar och det är så mysigt. Vill ha hem någon att dela min balkongkärlek med. Dricka te. Eller kaffe. Eller alkohol.
Och så vill jag så hemskt gärna att någon ska säga: Du är söt. Vill du ses någon gång?
Inte för att hjärnan är mer vaken. Utan jag tror mer att man använder andra delar av hjärnan. De kreativa. När de logiska sover. Vettigt?
Jag ska på fest imorgon kan man säga. Det ska bli väldigt trevligt. Har såklart ett litet orosmoment, och detta tänkte jag inte ens på förrän tidigare ikväll när jag blev påmind om det. Kändes som ett självklart val till en början men sen blev jag osäker. Jo, men klart det är okej. Klart det funkar. För så illa var det ju inte. Är så fundersam.
Känner mig rent allmänt lite skör just nu. Det kommer vara en tid framför mig då jag vet att saker kommer vara svåra. Jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt. Eller vad jag ska fokusera på.
Jobb. Kärlek. Liv. Vad ska jag göra?
Måste byta ämne.
Jag älskar min balkong. Okej jag är seriös.
Har donat och fixat ett par dagar och det är så mysigt. Vill ha hem någon att dela min balkongkärlek med. Dricka te. Eller kaffe. Eller alkohol.
Och så vill jag så hemskt gärna att någon ska säga: Du är söt. Vill du ses någon gång?
24 maj 2011
Allting trasigt ska bli helt
Jag överlevde kaoskvällen.
Jag överlevde måndagen. Trots att det inte var en, i slutändan, så trevlig måndag.
Minns inte när det var roligt att bli dissad senast.
Men jag hoppas att detta gör mig starkare.
Hittade ett fantastiskt citat idag:
Never give up on a dream just because of the
length of time it will take to achieve it.
The time will pass anyway.
Ska försöka leva efter detta. I mitt mål jag måste uppnå. Klarar jag inte detta kommer jag för alltid hata mig själv.
Jag överlevde måndagen. Trots att det inte var en, i slutändan, så trevlig måndag.
Minns inte när det var roligt att bli dissad senast.
Men jag hoppas att detta gör mig starkare.
Hittade ett fantastiskt citat idag:
Never give up on a dream just because of the
length of time it will take to achieve it.
The time will pass anyway.
Ska försöka leva efter detta. I mitt mål jag måste uppnå. Klarar jag inte detta kommer jag för alltid hata mig själv.
22 maj 2011
Våga vara rädd
Just nu.
Är orolig, nervös, rädd och väldigt obehaglig till mods.
Jag vet inte om det är inbillning. Men det är något konstigt som händer.
Eller? Jag vet ärligt talat inte.
Alltså jag vet verkligen inte hur jag ska handskas med allting just nu, det känns som att jag ska bryta ihop när som helst och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Kan inte något normalt bara hända så att jag kan hamna i balans? Var är alla?
Ja det verkar som att jag är helt överparanoid men alltså gillar inte känslan jag har i magen.
Och tanken på en sånhär dag till hemma funkar inte.
Jag är inte sånhär i normala fall. Får inte såna här bryt. Det är därför jag känner mig så skrämd.
Hoppas allt är normalt när jag vaknar imorgon.
(Och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vet inte var du står. Jag vet inte vad som händer hos dig. Jag vill bara ha ett litet tecken)
Är orolig, nervös, rädd och väldigt obehaglig till mods.
Jag vet inte om det är inbillning. Men det är något konstigt som händer.
Eller? Jag vet ärligt talat inte.
Alltså jag vet verkligen inte hur jag ska handskas med allting just nu, det känns som att jag ska bryta ihop när som helst och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Kan inte något normalt bara hända så att jag kan hamna i balans? Var är alla?
Ja det verkar som att jag är helt överparanoid men alltså gillar inte känslan jag har i magen.
Och tanken på en sånhär dag till hemma funkar inte.
Jag är inte sånhär i normala fall. Får inte såna här bryt. Det är därför jag känner mig så skrämd.
Hoppas allt är normalt när jag vaknar imorgon.
(Och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vet inte var du står. Jag vet inte vad som händer hos dig. Jag vill bara ha ett litet tecken)
17 maj 2011
Nihilist
Jag måste glömma vissa saker och gå vidare. Sluta trampa i det gamla. Har saker inte gått mitt håll nu, så kommer de inte göra det alls. Hur svårt ska det vara för mig att förstå det?
Sluta tänk, dumma flicka. Sluta känn. Sluta tro. Sluta intala dig saker.
Det finns viktigare saker att koncentrera sig på och jag får skita i det övriga just nu.
Ja, jag känner mig ungefär som jag skriver. Bitter. Men det går över. Det går alltid över.
Sluta tänk, dumma flicka. Sluta känn. Sluta tro. Sluta intala dig saker.
Det finns viktigare saker att koncentrera sig på och jag får skita i det övriga just nu.
Ja, jag känner mig ungefär som jag skriver. Bitter. Men det går över. Det går alltid över.
08 maj 2011
Att aldrig någonsin ge upp
Jag försöker verkligen känna efter var jag står. Hur det är.
Jag intalar mig själv att det är borta, men är det verkligen så?
Jag är osäker. Samtidigt så vet jag ju. Jag vet hur det är. Det är så svårt.
Men jag tror att det är så iallafall. Jag tror att det mest är en svag känsla av ensamhet som ligger runt mitt hjärta just nu.
Jag tänker också på saker som att jag snart kommer att vara väldigt ensam. Ett litet tag.
Jag har inte så många vänner faktiskt. Eller jag har nog svårt att våga ta lite mer plats.
Jag vill också ta vägen nånstans. Men var? Och varför?
Jag har det okej är. Jag har ett jobb, hem, katt osv. Kan ju inte bara lämna allt heller. Eller jo, att kunna kan man alltid men det blir för många konsekvenser.
Tanken på att flytta till London, eller nåt, känns så lockande. Flytta dit, skaffa sig ett jobb och boende och sen stanna där ett tag. Hitta någon skola att gå på. Finns ju mycket. Varför inte?
Känns. Bra.
Jag intalar mig själv att det är borta, men är det verkligen så?
Jag är osäker. Samtidigt så vet jag ju. Jag vet hur det är. Det är så svårt.
Men jag tror att det är så iallafall. Jag tror att det mest är en svag känsla av ensamhet som ligger runt mitt hjärta just nu.
Jag tänker också på saker som att jag snart kommer att vara väldigt ensam. Ett litet tag.
Jag har inte så många vänner faktiskt. Eller jag har nog svårt att våga ta lite mer plats.
Jag vill också ta vägen nånstans. Men var? Och varför?
Jag har det okej är. Jag har ett jobb, hem, katt osv. Kan ju inte bara lämna allt heller. Eller jo, att kunna kan man alltid men det blir för många konsekvenser.
Tanken på att flytta till London, eller nåt, känns så lockande. Flytta dit, skaffa sig ett jobb och boende och sen stanna där ett tag. Hitta någon skola att gå på. Finns ju mycket. Varför inte?
Känns. Bra.
07 maj 2011
Förlåt mig, men ni är allt jag har
Jag ska berätta om något jag älskar.
Kent.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte hur de kan sätta ord på alla känslor. Hur det alltid finns en eller flera låtar som kan lugna en. Joakims röst går rakt in i hjärtat, ut med blodet och i hela kroppen.
De skapar sån magi. Jag förstår inte hur man kan säga att kent är dåliga, att man hatar kent. De förstår inte. Det är som att säga att man hatar livet. Hatar solen. Hatar glädje. Hatar lycka.
Att se kent live är som att få en dos morfin när man har ont. Alla problem rinner av en. Allting känns bra igen. Som att dö nästan. Dö av lycka. Ibland känns det så, som att hjärtat ska gå sönder för att man är så lycklig och glad över att stå där tillsammans med alla andra som känner precis samma sak.
Det är texterna. Det är tonerna som exakt prickar rätt ställen i ens hjärta. Jag är så tacksam att jag upptäckte kent. Att de fick komma in i mitt liv. De har lappat ihop mig inuti.
När man lyssnat på texterna 1 miljon gånger, när man lyssnat på musiken lika många, så börjar man lyssna på orden. Hur Joakim uttalar vissa ord. Har man flera bootlegs och lyssnar på så blir det en skillnad. Visa liveversioner blir bättre än andra. Även de vanliga utgåvorna. Man börjar reta sig på vissa uttal, men älska andra. Det är precis det jag gör. Detta tänker jag på jämt.
När Jocke i Socker sjunger "Varför är det ingen som hör?!" så känner jag ibland hans frustration. Jag älskar hur han uttrycker sig. Älskar hans desperata ton i rösten. Älskar den sorgsna känslan över tex Lilla ego. Gråter nästan ibland. För att det är så jävla vackert. För att de är så jävla vackra allihop.
Ni håller oss vid liv, vi håller er vid liv.
Kent.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte hur de kan sätta ord på alla känslor. Hur det alltid finns en eller flera låtar som kan lugna en. Joakims röst går rakt in i hjärtat, ut med blodet och i hela kroppen.
De skapar sån magi. Jag förstår inte hur man kan säga att kent är dåliga, att man hatar kent. De förstår inte. Det är som att säga att man hatar livet. Hatar solen. Hatar glädje. Hatar lycka.
Att se kent live är som att få en dos morfin när man har ont. Alla problem rinner av en. Allting känns bra igen. Som att dö nästan. Dö av lycka. Ibland känns det så, som att hjärtat ska gå sönder för att man är så lycklig och glad över att stå där tillsammans med alla andra som känner precis samma sak.
Det är texterna. Det är tonerna som exakt prickar rätt ställen i ens hjärta. Jag är så tacksam att jag upptäckte kent. Att de fick komma in i mitt liv. De har lappat ihop mig inuti.
När man lyssnat på texterna 1 miljon gånger, när man lyssnat på musiken lika många, så börjar man lyssna på orden. Hur Joakim uttalar vissa ord. Har man flera bootlegs och lyssnar på så blir det en skillnad. Visa liveversioner blir bättre än andra. Även de vanliga utgåvorna. Man börjar reta sig på vissa uttal, men älska andra. Det är precis det jag gör. Detta tänker jag på jämt.
När Jocke i Socker sjunger "Varför är det ingen som hör?!" så känner jag ibland hans frustration. Jag älskar hur han uttrycker sig. Älskar hans desperata ton i rösten. Älskar den sorgsna känslan över tex Lilla ego. Gråter nästan ibland. För att det är så jävla vackert. För att de är så jävla vackra allihop.
Ni håller oss vid liv, vi håller er vid liv.
06 maj 2011
En sekunds betänketid
Fredag igen då. Vad står på schemat idag?
Skulle egentligen jobbat, men hade telefonen på ljudlös och märkte inte att de ringde. När jag ringde tillbaka hade de redan hittat någon så...
Jag vet inte vad som händer idag. Allt eller inget händer kanske.
Funderar på att cykla ner i stan. Hade först tänkt cykla till Pildammsparken, men det är lite väl långt och jag är osäker på vägen. Kollade på eniros kartor och sådär, men den visar ju bara hur man kör. Vill inte cykla på gatan...
Jag gillar dock Pildammsparken. Eller parker öht. Ligger en annan park i stan som också är fin.
Jag har fattat ett beslut, och jag måste genomföra detta.
Känner mig sorgsen.
Skulle egentligen jobbat, men hade telefonen på ljudlös och märkte inte att de ringde. När jag ringde tillbaka hade de redan hittat någon så...
Jag vet inte vad som händer idag. Allt eller inget händer kanske.
Funderar på att cykla ner i stan. Hade först tänkt cykla till Pildammsparken, men det är lite väl långt och jag är osäker på vägen. Kollade på eniros kartor och sådär, men den visar ju bara hur man kör. Vill inte cykla på gatan...
Jag gillar dock Pildammsparken. Eller parker öht. Ligger en annan park i stan som också är fin.
Jag har fattat ett beslut, och jag måste genomföra detta.
Känner mig sorgsen.
05 maj 2011
Gravitation
Min dag.
Jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt...ätit lunch... jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt....
Jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt...ätit lunch... jobbat, lyssnat på kent, tänkt, jobbat lyssnat på kent, tänkt....
04 maj 2011
Allt som är och allt som varit
Ja! Jag kom på en fantastisk idé! Eller ja finns ju bättre lösningar... men detta råder helt klart bot på mitt problem. Fantastiskt.
De ögonblick när man förlorar sitt grepp om tiden
Jag iakttar människor. Tittar hur de rör sig. Vissa har roliga uttryck i ansiktet. Man ser tjejer 10-16 år som tror att de är mer vuxna än vad de är. (Precis som man själv var, kanske) Killar 14-19 som är likadana, fast mer högljudda. Speciellt de från andra kulturer. Överallt man går hör man "mannen". Missförstå mig inte, jag är inte rasist. Det är bara en iakttagelse.
Äldre nänniskor. Vissa rara tanter och sura gubbar. Man undrar vad de tänker.
Det ger mig ibland en rädsla för att bli gammal. Att sitta där som 80 och ha ont, vara ensam eller inte ha någon glädje. Det är klart att det inte måste bli så, men det finns ju en risk.
Samtidigt så funderar jag ibland på hur deras liv har varit. Hur var det då?
Att vara en person som tänker mycket mer än att prata om saker är inte alltid lätt. Ibland finns det så mycket jag vill prata om men hur ska man kunna göra det?
Äldre nänniskor. Vissa rara tanter och sura gubbar. Man undrar vad de tänker.
Det ger mig ibland en rädsla för att bli gammal. Att sitta där som 80 och ha ont, vara ensam eller inte ha någon glädje. Det är klart att det inte måste bli så, men det finns ju en risk.
Samtidigt så funderar jag ibland på hur deras liv har varit. Hur var det då?
Att vara en person som tänker mycket mer än att prata om saker är inte alltid lätt. Ibland finns det så mycket jag vill prata om men hur ska man kunna göra det?
02 maj 2011
Det går en osynlig gräns
Jag är en enda stor röra av känslor, tankar, funderingar och problem.
Jag måste inbilla mig, det finns ingen annan förklaring.
Eller hur?
Ja. Såklart det är det. En inbillning.
Jag måste inbilla mig, det finns ingen annan förklaring.
Eller hur?
Ja. Såklart det är det. En inbillning.
01 maj 2011
Vals för satan (din vän pessimisten)
Första maj. Flera månader har passerat utan att jag riktigt har märkt det. Eller jo, det har ju blivit varmare. Ljusare.
Solen värmer mitt ansikte genom persiennerna på morgonen numera.
Jag går med nåt slags hopp i hjärtat.
De senaste veckorna har det rensats på allvar. Vinden har halverats, källaren tömts och lägenheten fyllts med mer utrymme. Idag gick flyttlasset till hans nya liv och samtidigt var det något nytt för mig.
Även om jag varit själv, ibland också ensam, i ett halvår nu så behövdes detta också.
De senaste dagarna har varit intressanta. Intressanta på ett sätt jag inte borde skriva ut här. Än i allla fall.
Men låt oss säga att jag hoppas att det är något jag kommer att få uppleva igen. På ett eller annat sätt.
Jag skriver, raderar, skriver, raderar igen. Jag kan inte riktigt få ord på de tankar som cirkulerar i mitt huvud. Varför ska det vara så svårt?
Just nu slåss jag med olika saker inom mig, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak heller. Utan mer frustrerande. Vissa stunder känner jag saker som jag inte får känna. Inte borde iallafall.
Jag inbillar mig.
Imorgon blir det en dag. Ja precis, inget adjektiv. Kan inte riktigt säga än. Eftermiddagen blir fin. Mycket fin. Jag älskar mina vänner. Eller, de vet nog inte om det. Men de är så himla fina.
Många försvinner snart. Till olika delar av världen, och det gör så satans ont i mitt hjärta. För min skull. För deras skull är jag såklart glad. Nya äventyr är alltid trevligt.
Förresten. Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg som har tagits bort igen. Jag blev dock glad, anonym, så jag hoppas du kommer tillbaka en dag.
Solen värmer mitt ansikte genom persiennerna på morgonen numera.
Jag går med nåt slags hopp i hjärtat.
De senaste veckorna har det rensats på allvar. Vinden har halverats, källaren tömts och lägenheten fyllts med mer utrymme. Idag gick flyttlasset till hans nya liv och samtidigt var det något nytt för mig.
Även om jag varit själv, ibland också ensam, i ett halvår nu så behövdes detta också.
De senaste dagarna har varit intressanta. Intressanta på ett sätt jag inte borde skriva ut här. Än i allla fall.
Men låt oss säga att jag hoppas att det är något jag kommer att få uppleva igen. På ett eller annat sätt.
Jag skriver, raderar, skriver, raderar igen. Jag kan inte riktigt få ord på de tankar som cirkulerar i mitt huvud. Varför ska det vara så svårt?
Just nu slåss jag med olika saker inom mig, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak heller. Utan mer frustrerande. Vissa stunder känner jag saker som jag inte får känna. Inte borde iallafall.
Jag inbillar mig.
Imorgon blir det en dag. Ja precis, inget adjektiv. Kan inte riktigt säga än. Eftermiddagen blir fin. Mycket fin. Jag älskar mina vänner. Eller, de vet nog inte om det. Men de är så himla fina.
Många försvinner snart. Till olika delar av världen, och det gör så satans ont i mitt hjärta. För min skull. För deras skull är jag såklart glad. Nya äventyr är alltid trevligt.
Förresten. Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg som har tagits bort igen. Jag blev dock glad, anonym, så jag hoppas du kommer tillbaka en dag.
24 januari 2011
Snurra min jord igen, radion spelar vår sång
Jag tar ett steg utanför porten och andas in den kalla januariluften.
Det finns en olustkänsla i min kropp och den känns i varje cell. Jag kan inte förstå varför den är där eller vad den vill mig. Ljuset är obefintligt. Klockan är bara strax efter sju på morgonen och målet är att komma till jobbet utan att somna på vägen. Jag vet, jag får skylla mig själv. Jag skulle lagt mig tidigare igårkväll.
Kanske är olustkänslan trötthet. Eller rent utav osäkerhet inför dagens uppgift på ett nytt ställe, med nya människor och nya saker att klara. Eller inte klara. Hur som helst, det är bara en dag. Ungefär som alla andra.
Det finns en olustkänsla i min kropp och den känns i varje cell. Jag kan inte förstå varför den är där eller vad den vill mig. Ljuset är obefintligt. Klockan är bara strax efter sju på morgonen och målet är att komma till jobbet utan att somna på vägen. Jag vet, jag får skylla mig själv. Jag skulle lagt mig tidigare igårkväll.
Kanske är olustkänslan trötthet. Eller rent utav osäkerhet inför dagens uppgift på ett nytt ställe, med nya människor och nya saker att klara. Eller inte klara. Hur som helst, det är bara en dag. Ungefär som alla andra.
23 januari 2011
Alla dagar blir igår
Det har snart gått en hel månad på ett nytt år.
Snart bara 11 månader kvar.
Jag bestämde mig för att detta året skulle bli famtastiskt. Menar, vad kan gå fel?
Jag har inte längre något som håller mig tillbaka.
Det har börjat med en heltidstjänst. Ett kontrakt på året ut och sen får man se vad som händer.
Garantilön. Lön även de dagar jag inte arbetar. Fantastiskt bra. Tack för detta.
Jag vet inte vem jag tackar. Gud? Mig själv? Personen som hjälpte mig få detta jobb?
Jag skriver i alla fall tack, och så får den som känner mig träffad ta emot det.
Kärlek då. Ja. Vad hände där?
Det verkar som att mitt intresse för en viss person krockade lite med att personen eventuellt har känslor för en annan person i kretsen. Vilket rör till det hela lite såklart.
Men jag har valt att lägga det åt sidan och ta allt som det kommer.
Problemet är ju såhär att jag på ett sätt trivs med att vara singel. Själv. Men jag vill inte vara ensam. Skrev detta ungefär nyss. Är väl på det stora hela vad jag känner just nu.
De flesta dagar: Jobba, andas, äta, sova, skratta.
Men så kommer det en annan dag. En mörkare dag.
Denna dagen tänker man. Fryser. Känner tomheten från den andra sidan av sängen.
Man tittar på telefonen, för kanske kommer det plötsligt ett tecken från att man finns även i någon annans värld?
Så jag letar inte. Men det hade varit trevligt.
Klockan är efter två på natten. Till och med katten sover. Jag vet att jag borde göra detsamma.
Men det är så lätt att sitta här just inatt och skriva. Det är som att det inte ens är mina fingrar, utan jag tittar ner på ett par händer som inte är mina egna, men som ändå verkar veta precis vad jag tänker.
Ikväll har varit en bra kväll. På ett tag faktiskt. Eller om man tänker på att det har varit ett mindre existerande sällskap. Jag har spenderat de flesta timmarna i soffan under min Ofelia med en DVD-box och glass. Jag är inte särskilt trött heller.
Snart bara 11 månader kvar.
Jag bestämde mig för att detta året skulle bli famtastiskt. Menar, vad kan gå fel?
Jag har inte längre något som håller mig tillbaka.
Det har börjat med en heltidstjänst. Ett kontrakt på året ut och sen får man se vad som händer.
Garantilön. Lön även de dagar jag inte arbetar. Fantastiskt bra. Tack för detta.
Jag vet inte vem jag tackar. Gud? Mig själv? Personen som hjälpte mig få detta jobb?
Jag skriver i alla fall tack, och så får den som känner mig träffad ta emot det.
Kärlek då. Ja. Vad hände där?
Det verkar som att mitt intresse för en viss person krockade lite med att personen eventuellt har känslor för en annan person i kretsen. Vilket rör till det hela lite såklart.
Men jag har valt att lägga det åt sidan och ta allt som det kommer.
Problemet är ju såhär att jag på ett sätt trivs med att vara singel. Själv. Men jag vill inte vara ensam. Skrev detta ungefär nyss. Är väl på det stora hela vad jag känner just nu.
De flesta dagar: Jobba, andas, äta, sova, skratta.
Men så kommer det en annan dag. En mörkare dag.
Denna dagen tänker man. Fryser. Känner tomheten från den andra sidan av sängen.
Man tittar på telefonen, för kanske kommer det plötsligt ett tecken från att man finns även i någon annans värld?
Så jag letar inte. Men det hade varit trevligt.
Klockan är efter två på natten. Till och med katten sover. Jag vet att jag borde göra detsamma.
Men det är så lätt att sitta här just inatt och skriva. Det är som att det inte ens är mina fingrar, utan jag tittar ner på ett par händer som inte är mina egna, men som ändå verkar veta precis vad jag tänker.
Ikväll har varit en bra kväll. På ett tag faktiskt. Eller om man tänker på att det har varit ett mindre existerande sällskap. Jag har spenderat de flesta timmarna i soffan under min Ofelia med en DVD-box och glass. Jag är inte särskilt trött heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)