26 september 2011

Brinn hjärtat brinn

Upptäckte precis att vissa saker kanske gör mer ont än vad jag vill erkänna.

25 september 2011

Jag har pratat med Elvis och rört vid hans hår

Den 25:e dagen i september har snart passerat. Både igår och idag har det varit fint väder, blå himmel och lagom varmt. Imorgon börjar en lång vecka, ska jobba en hel del. Skönt på sätt och vis.
Har för mycket i huvudet just nu, att sitta hemma och grubbla över det känns inte så lockande.
Jag vet inte vad det är med mig ibland. Jag är inte den som lätt fattar intresse för någon, men å andra sidan har jag haft ett förhållande under de åren av mitt liv som man kanske lättast blir kär. Generellt sett. Jag har haft intresse för personer som jag idag inte längre har det alls. Kanske har man ett intresse och sen svalnar det naturligt när det inte blir besvarat. Kanske?

Jag måste dock sluta att bara blogga om känslor. Jag vill inte att det är den bilden som folk ska få av mig, hon som blir kär i alla. Haha. Fast så är det ju såklart inte, överdrev lite.
Men kär och intresserad är ju två skilda saker. Intresserad är man ju när man är nyfiken och vill veta mer. Man känner att det finns något där. Sen om det senare utvecklas till kärlek eller vänskap, det är ju en annan sak. Det är iallafall så att det nu är ett intresse för någon. Om det inte redan har framstått.

Den här helgen har varit lugn och skön. Har haft lagom med saker att göra och jag har dessutom hunnit städa. Det är skönt att komma hem till en ren lägenhet.

Jag har dock ätit som en häst. Fyfan vilken matångest jag har nu alltså. Sen vet jag ju att jag inte ska hoppa över måltider som "straff", men ikväll vet jag verkligen inte vad jag ska äta. Köpte ett paket nudlar, och det är ju inte så himla nyttigt. Dock inte jätteonyttigt heller. Har inte så mycket hemma.

Äh, detta var rätt meningslöst inlägg egentligen men alltså. What to do. Insåg precis att jag knappt har pratat med någon (med min röst) på hela dagen. Bra...

23 september 2011

Mitt hjärta i din hand

Har nu avverkat den sista av årets inplanerade konserter. Det har blivit en del, men det kunde inte varit finare än att Lars Winnerbäck avslutar det hela. Så fantastiskt fint.

Att sitta längst fram i en enorm lokal med flera hundra platser, nästan i mitten framför scenen, är en sån fantastisk känsla. Det var flera flera gånger som han såg mig rakt i ögonen. Jag tror inte att han gjorde det av någon speciell anledning, men det betydde så mycket. Där var jag och han såg det och någonstans var han tacksam över att få se mig (som en del av en stor publik) le från öra till öra. Så tänker jag.

Han spelade så många fina låtar och det var så lugnt men ändå energiskt. Både och.
Som alltid när jag känner något extra starkt, nervositet, glädje, rädsla, oro, pirr i magen... så flyttade sig mina händer upp till halsbandet som det står "Beskyddaren" på. Kent, The Ark och Lars Winnerbäck ger mig alla olika känslor av lycka. På olika sätt. Lasse är liksom som honung, Om man skulle beskriva det som mat.

Och idag så gav han allt kände jag. Och han var märkbart berörd av den stora publiken.
Låt efter låt spelades och de två timmarna försvann direkt.
När han drog igång "Om du lämnade mig nu" högg det till i mitt hjärta. Den låten är så vacker, speciellt med Miss Li.

När jag cyklade hem var jag så glad och lättad. Som att ha genomgått nån slags läkning. Tror jag behövde detta. Tack Lasse.

I min värld hinner ingen läsa längre

Den här dagen har pendlat i humörnivå.

Men nu när jag kom hem så upptäckte jag något som gjorde mig glad. Det var bara en liten sak men jag vill så gärna tro på det.

Fy fan vad fin.

22 september 2011

Det är vackert ibland

Mina älskade hjältar. Ni är så vackra. Tack för att ni räddar mitt liv om och om igen.

Om ryktet stämmer att det kommer en ny skiva snart så kanske jag överlever resten av året också.
Om det blir turné snart så kommer jag att följa er så långt jag kan och har råd med.
Om det inte stämmer, så sitter jag här och väntar.

Och när längtan blir svår
Så är jag din, din, din att ta med
Att ta ut, att ta in i någonting nytt

21 september 2011

Du och jag håller andan

Lyssnar massor på Broder Daniel och försöker att hitta nånting.
Jag tänker och tänker och jag vet inte var jag ska göra av alla tankarna någonstans.
Jag lever i en drömvärld, jag är medveten om det.
Det är så enkelt där inne. Man förstår allting. Inget är komplicerat. Pojken älskar flickan och de lever lyckliga. Ibland måste saker vara svåra men come on.
Får stressångest av allt det här. Sluta sluta sluta.

Jobb imorgon. Torsdag.

Jag är rädd för att ge upp allting. Släppa det jag har byggt upp och bara tappa orken helt. Jag vet inte var jag ska hitta styrkan. Var finns den?

Emoblogg.

19 september 2011

Josh Groban - Köpenhamn

Året var 2001. På tv n därhemma var det en reklam som fångade mitt intresse. Josh Groban. De gjorde reklam för hans självbetitlade album och eftersom att jag inte kunde köpa skivor då så blev jag glad varje gång reklamen kom. Jag tror att jag hade en liten crush. Minns speciellt att jag tyckte han var så fin i sitt krulliga hår. Gillar när det är lite lockigt.

När det blev klart tidigare i år att han skulle komma till Sverige och till Köpenhamn så visste jag direkt att jag ville gå. Men pengar. Jag gav upp tanken. Plötsligt nån vecka senare, så fick jag för mig att gå in och se om det fanns biljetter kvar och det gjorde det. Fick ett bidrag av min syster som gjorde att jag faktiskt kunde gå. Jag var överlycklig. Den åttonde maj hade jag biljetten i min hand.

Igår var det den 18.e september. Det hade gått fyra månader och 10 dagar och det var äntligen dags.
Jag tänkte att det har gått tio år. Och det är kanske min enda gång jag får uppleva det live. 

Så var jag på väg.

Upptäckte i alla fall att det inte var så lätt att hitta. Åkte till Nørreport, en ruskig station. Mörk och trång. Det satt dessutom en full dansk gubbe och vrålade saker. Visste nte om min biljett gällde eller inte och fick fråga om hjälp. Den verkade göra det. Letade mig fram till metron och hoppade på ett tåg i rätt riktning, efter en viss förvirring med linjer och håll. Det är bara två linjer, men det går tåg och fyra riktningar. Lagom rörigt.
Tycker det är helt fascinerande hur man kan se spåren framför sig, eftersom att de inte har nån förare. Har sett det förut men tycker ändå att det är häftigt. Som i en sån simulator, fast på riktigt. ¨
Väl framme på Fredriksbergs Station efter två hållplatser visste jag inte var jag skulle gå. Alls. Frågade en äldre dam som pratade jättebra engelska! Blev förvånad faktiskt. Är ju ofta så att de äldre har lite svårt för det.

Kom tillslut fram till hotellet (konserten hölls på Radison) och ställde mig för att vänta. Gick ner på toaletten och det var ett enormt utrymme med få dörrar. Två gick till toaletterna. Var ännu ett stort utrymme för endast tre toaletter inne på damtoan. Haha. Ja, tyckte det var kul iallafall.

Sen var det bara att vänta den sista kvarten innan insläpp.
När jag stod och skulle visa min väska så säger vakten att kameran inte är tillåten. Men tog inte den? Bra för mig! Tänkte ju inte precis låta bli att ta bilder...

Ställde mig vid merchandisen och skulle köpa en tygpåse. (Som luktar kokos!) Det fanns också en tävling där man kunde få sin fråga besvarad av honom och man skulle skriva den på en lapp. Töntig som jag är så frågade jag om han hört talas om Kent, haha. Men ville fråga nåt udda. Bryr mig inte om vad han äter till frukost eller om han älskar Sverige på samma sätt som jag hade velat veta om han hört talas om Kent. Faktiskt! Fast nu i efterhand fanns det säkert massor av andra frågor, men just då kändes det som det bästa.

När vi väl kom in i hallen så insåg jag hur bra plats jag hade och jag blev glad. Han kom på precis 20.00 och det var massa stråkar och blås och grejer. Sjukt fint.
Han var himla rolig också! Skämtade mellan låtarna och sa roliga saker. Det var en fantastisk konsert. Jag filmade lite såklart.

Av de som tävlat med frågorna så svarade han på tre. En av dem var en tjej som vile sjunga med honom och hon fick det! De sjöng The Prayer (som han sjunger med Charlotte Church egentligen) och hon var nog nervös men det var okej ändå. Lite svajigt. Men alltså jag hade inte brytt mig ett skit om det låtit illa, bara att få ha stått där med honom hade ju varit sjukt. Lätt avis!

Lite senare drog han upp ett par och två singlar som fick sitta i två soffor och dricka vin. Haha.
Han berättade att nästa sång han skulle sjunga handlade om otrohet men om man inte lyssnade på texten så var det en bra låt att hångla till.

Hela konserten var helt fantasten. Underbart. Älskar hans röst både som sång och prat. Han är rolig. Allt. Marry me?

Prater också med en kille som han träffat dagen innan. Killen hade bjudit honom på en Heineken och visat sin tatuering som var ett minne av hans döda pappa typ. Som jag förstod det så hade han tatuerat in en textrad från en låt. Så josh gick upp till hans plats och pratade med honom och sen sjöng han den sången som killen tatuerat in.

Förresten, varje gång josh lämnade se en och sprang i gångarna så följde hans livvakt med typ haha. En stor kille. Såg kul ut faktiskt.

Konserten närmade sig slutet och han sjöng You raise me up. Så himla fint. Alltså, kan inte fatta att jag hört den live och har den på video. Så fintfintfint.
Sen försvann han och konserten var slut.

Jag satt alltså på en läktare högt upp. Där någonstans beslutade jag mig för att jag ville ha en låtlista. Så jag gick ner, tryckte mig igenom folkmassan som ville upp och frågade ett par personer lite snällt om jag kunde få en. Lite motsträviga men jodå. Den ligger här hemma nu.

Efter konserten skulle jag alltså hem. Att åka Metro var ju kul. Köpte en biljett jag inte behövde och irrade omkring på Nørrreport. Fick åka med tåget till Köpenhamns C och sen hände det knäppaste på hela kvällen.
Hade två minuter på mig att hinna springa av tåget, upp för trapporna, springa bort till biljettatuomaten, köpa en biljett, springa tillbaka ner för trapporna och hinna med tåget. Jag satsade.  När jag var nere vid dörrarna så höll de på att stängas med jag typ trycker mig mellan dem och de öppnas! Trodde ett tag att jag skulle åka mellan dörrarna till nästa hållplats. Men grejen är att jag var inte ens rädd, vilket jag borde varit, men jag var så jävla övertygad om att jag inte ska sitta och vänta på nästa tåg. Jag kollade inte ens om det var rätt tåg jag hamnat på, hoppades och det var det haha.

Väl på en sittplats så stängde jag åter igen in mig i kentvärlden för att kunna andas igen. Ventilera.
En fantastisk kväll. Även om jag var själv.

Finaste Josh.


17 september 2011

Hårt mot Hårt.

Jag kan inte tänka riktigt.
Det kommer massa känslor i efterhand och jag vet inte hur jag ska hantera allting.
Rädslan för vad som kan komma.
Att kent skulle lägga ner. Jag vet, onödigt att tänka så redan nu, men det kommer ju att hända.
Hur ska man klara av det? Hur ska man ta sig igenom det?

Jag vill gå ut och ta en promenad, men orkar inte. Det är mörkt. Otryggt. Men det skulle vara skönt att fylla lungorna med frisk luft. Kanske inbillar jag mig att allt försvinner då.

Tågresan hem från Stockholm. Jag hade de tre-fyra sista timmarna av resan hem för mig själv på två säten. Jag kurade ihop mig, höll om mig själv och stängde in mig i en kentvärld. Slumrade kanske till, jag vet inte. Försökte tänka att det skulle bli trevligt att äta glass med några vänner.
Det var ändå svårt.

Ångesten inför måndag känns också. Jag ska vara på ett nytt ställe med mitt jobb. Och jag orkar liksom inte. Jag är trött. Vill nästan bara sluta där och göra nåt helt annat. Saker känns inte okej.
Och det är inte bara måndag. Det är liksom något som nöter och irriterar.

Och ensamheten. Den jävla ensamheten. Jag får inte klaga. Jag får inte känna. Men jag GÖR det. Trots att jag vill klara mig själv. Vill inte känna nån jävla ensamhet.

The Ark - Gröna Lund. Vi mot världen

Nu är det slut.
De sista tonerna har försvunnit ut i rymden nånstans. En stund efter att bandet lämnat scenen och publiken hade försvunnit så singlade fortfarande konfettin ner på marken. Stilla som ett snöfall.
Det enda man hörde var gråten. Och det var det som kändes. Sorgen. Jag själv var i nåt slags tillstånd. Som en känslomässig förlamning.

Olas smink hade runnit längs hans kinder. Jag är inte förvånad. Men det var så vackert. Han stod där och gav allting. Efter Calleth you, så kom de ut ytterligare en gång. Olas ansikte glömmer jag nog aldrig. Det var så känslosamt. Det var nog jobbigt för dem också. Såklart.

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om det.
Men det var så fint. Sorgligt. Kärleksfullt.
Idag är det lite tungt. Jag försöker att inte tänka så mycket på att det är slut. Mer att de kommer tillbaka någongång. Fast det är nog inte något som kommer att hända, men det känns ju iallafall bättre så.

Nu är jag på väg hem. Tåget har sedan en stund lämnat Stockholm för den här gången. Lämnat Stockholm och The Ark.

Som Ola säger. What we have will live forever. Forever.

16 september 2011

Vi ska alla en gång dö

Någonstans börjar det gå upp för mig att jag ska se The Ark idag för sista gången någonsin. Ever. Jag känner en slags kramp kring hjärtat som inte riktigt känns bra. Sorg.
Jag har klätt mig i svart. Som om det vore en begravning. Fast det är det ju. På sitt sätt.
Jag har nog inte skrivit så mycket om The Ark här i min blogg. Men jag tyckte om dem, som många andra, när It takes a fool kom.
2003 kickade kärleken igång på allvar. Dels för att jag träffade en pojkvän då som betydde mycket för mig och dels för att jag det året såg min första konsert med The Ark.

Iomed de här två kärlekarna så uppkom också kärleken till en viss låt. The most radical thing to do.
Jag har en speciell relation till den här låten och jag önskar att de skulle spela den ikväll.
Jag tror dock att chansen är liten. Men jag hoppas iallafall. Det skulle vara ett fantastiskt avslut.

Jag tror att jag sett The Ark 10-11 gånger sedan 2003. Det är inte så mycket, men de har också betytt något även om de varit få. Och idag är det en viktig kväll.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Jag tittar ut mot den blåa himlen, känner skakningarna från tåget och njuter av att bara kunna slappna av ett tag. Ja, nästan.

Det kommer att bli så vackert ikväll. Jag skulle dock använt vattenfast makeup.

10 september 2011

Kom gör ett hål i min kevlarsjäl

Jag är i en situation.
Det finns något i mitt liv jag måste glömma bort och lägga bakom mig, men jag börjar inse att det är lite svårare än vad jag trodde. Men varför haka fast vid något som aldrig kommer att fullföljas?
Det blir inte så och det vet jag. Men det ska likväl vara så svårt att släppa det. Skärp dig Mica, skärp dig.