Snälla, kan du hjälpa mig att fly?

Jag kan inte andas. Det är för mycket. Jag känner mig som en hemsk människa och jag är rädd för varje sak jag skriver och säger. Rädd för att det ska bli fel. När jag vill att det ska bli rätt.
Jag är orolig. För mig. För vissa människor. Jag bryr mig kanske för mycket.

Lisa har varit borta en månad. En månad! Jag är ensam. Här i alla fall.
Jag vet inte längre hur jag fungerar. Och det är inte bara pga Lisa, det är så mycket som händer och jag kan inte hantera det. Men jag vill att hon ska vara här. Det skulle vara så mycket lättare att dela alla tankar med någon. Att prata med någon öht.

Jag har så många utkast i bloggen att det nästan är skrattretande. Jag får inte orden att gå som jag vill och jag vågar inte. Jag tänker hela hela hela tiden på saker jag vill ska hända, på saker jag önskar inte hade hänt och på det som är just nu.

Kanske har jag förstört allting. Kanske fanns det inte ens något att förstöra från början. Jag vet inte.

Jag är bara rädd just nu. Jag vet vad jag kan göra och chanserna att jag gör det ökar hela tiden.

Spökstad

Jag vet att jag är feg. Förlåt.

Ni håller oss vid liv

Om och om igen sitter jag och lyssnar på 747. Antingen på youtube eller spotify och det gör mitt hjärta så ont och samtidigt så lyckligt. Hur man kan skriva en så fulländad och perfekt låt är bortom mitt förstånd. Vad hade jag varit om jag inte kunnat fly in till kentvärlden en stund? Jag förstår inte. Det är så lite jag förstår. De vet inte vem man är, men ändå har de nog räddat mitt liv.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.

Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.

Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.

Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.

Sju fyra sju

Alla dessa hjärtslag.

Genom hålet i mitt hjärta, kommer räddningen tillslut

Åh finastefinaste.
Någongång under nästa år (gissar jag) kommer kent släppa ny skiva. Älskade älskade kent.
Jag har längtat så mycket. Mitt hjärta slår jättefort och jag kan knappt andas.
Ni är så himla fina. Tacktacktack.

Järnspöken

Jag vet inte. Alls. Jag är verkligen förvirrad just nu. Du gör det inte lätt.

Det enda som rört sig här är tiden

Det är snart ett nytt år.
Som vanligt så går månaderna från juni till december så snabbt att man knappt vet ordet av.

Jag har börjat skriva på någon slags... livshistoria. Det är inte så intressant för andra skulle jag tro.
Men för mig kanske. Som någon slags terapi. Vad vet jag?

Helgen. Som inte riktigt blev av.
Jag har mått så konstigt de senaste dagarna. Känslomässigt och fysiskt.
Känns hela tiden som att jag ska svimma, jag är yr och kraftlös. Spänningar i huvudet. En slags konstig smärta i magen. Men inte illamående.
Jag vet inte. Det går säkert över.

Det är så mycket jag saknar nu. Vissa saker går att ordna andra inte.
Saknade min pappa så mycket en dag, så jag ringde honom. Vi pratade en stund och det kändes bättre.
Lilla pappa. Den enda pappa jag har, som jag inte hade förut. Är rädd att förlora honom igen.
Är rädd att förlora mamma också och resten av min familj såklart.

Att förlora Lisa var oerhört svårt. Jag vill inte ens tänka mig den dagen då min blodsfamilj är borta också. Jag vet att det är dumt att tänka på det, men det är ju oundvikligt. Jag borde hälsa på mamma oftare. Jag ska göra det.

Har börjat lyssna på Beatles också.

Kanske har jag ett skal

Åh Lisa om du ändå var här.
Jag skulle berätta alla hemligheter mot din päls och fråga dig om svar.
Du skulle spinna lite och kanske ge mig ett litet slick på handen. Inte mycket.
Men det skulle ändå vara någonting. Jag förstår inte. Förstår jag inte?

Livrädd för att leva

Det är något som finns inuti mig. Det leker med mig.
Forsränner i mitt blod och trummar på mitt hjärta. Får allting att gå i otakt.
Pulsen är inte alls där den ska.
Vad gör du? Vet du ens vad du gör?
Det kittlar. Fast på insidan. Jag kan inte låta bli att skratta. Känner för att dansa. Som att jag har fullt med energi och liv i mig. Var kommer allt ifrån?
Känner du det?
Jag håller fast din blick. Jag förstår inte att jag kan det.
Annars är jag så blyg vid dig. Vill säga hur fint ditt leende är. Men jag vågar inte.

Jag kommer aldrig närmre än så

Måndag avklarad.
De går ganska snabbt nuförtiden. Jag vet inte varför.
Mitt humör idag har varit blandat med tankfullhet (okej, mer trans), pirr, nervositet, glädje, mycket glädje, och lite lite sorg. Eller det är nog mer rädsla. Lite koncentration (måste ju arbeta) och en gnutta galenhet. That's it I think.

Ensamheten

Dansa fastän hjärtat brister
Dansa fastän du inte är här

We ran out of time, leave it all behind

Två veckor.
Jag kan inte bestämma mig för hur långt det känns.
Det känns som två långa veckor lika mycket som att du försvann igår.
I natt, innan jag somnade, så tänkte jag på att det kändes naturligt att ligga där ensam i sängen utan dig. Jag kanske har vant mig. Du brukade vilja ligga på den högra sidan av sängen, men jag lyfte oftast över dig till den vänstra. Ändå du gick tillbaka och skulle ligga där, vare sig du fick plats eller inte. Envis var du. Sen låg du där tillslut som en grå och spinnande kudde. Ibland flyttade jag mig så att mitt huvud låg tätt tätt intill dig. Var lustigt att lägga örat mot din mage när du spann, det lät som en liten sågfabrik där inne.
Nu är det bara jag och två kuddar som inte låter något alls. De är inte lika mjuka som du.
Ibland skrattar jag till av ett minne. Som när du tog sats och hoppade från fåtöljen upp i klätterträdet och trädet välte! Vad paff du blev. Jag ställde upp trädet igen och lade tillbaka din lilla säng, lyfte upp dig dit och visade för dig att det var en trygg plats. Precis som förut.
Du är inte här. Men du är här. Alltid. Varje sekund.

Vågar du vara rädd?

Trots att det bara gått ett par dagar så kändes det som en vecka sen jag skrev senast.
Jag har hittat någon slags kraft. Jag vet inte var den kommer ifrån.
Kanske var det en fantastiska kvällen i lördags som gjorde det. Jag vet inte.

Jag saknar fortfarande henne något fruktansvärt. Varje minut.
Men någonstans så hittar jag ändå andetag igen. Hittar ett leende. Ett skratt.
Går till träningen. Fokuserar på det. Ger allt jag har.
Om jag inte tänker på att hon är borta, alltså just på själva faktan, så gör det inte lika ont.
Men så fort jag snuddar vid tanken så kommer det direkt. Alla minnen från djursjukhuset, alla bra minnen av hennes spinnande och tillgivenhet. Att skriva om det såhär är såklart jobbigt. Men jag tror det är bra. Som att rengöra ett sår med asolsprit ungefär. Svider, men det håller bakterierna borta.

I övrigt fortsätter jag att oroa mig för min framtid. Mitt jobb.
Jag vet inte hur det går och istället för att koppla av och ta en dag i taget, som jag borde göra, så känner jag stressen. Den påverkar mig så mycket och jag känner ingen trygghet just nu.
Ja, det ordnar sig säkert. Kanske.

Genom hålet i mitt hjärta

Idag är jag trött och har ont i hjärtat.
Jag saknar Lisa.
Jag känner mig ensam. Frusen. Tom. Orolig.
Mitt problem är att jag har så lätt att inbilla mig att saker finns som inte finns.
Sen när det går upp för mig så blir det fel.

Det är så himla tyst.

Du, du, du gör mig hel

Mitt finaste.
Nu har det gått en vecka. Sju dagar.
Någonstans har jag sakta börjat vänja mig vid tystnaden och de nya rutinerna.
Det har varit svårt idag. Mycket som har gått fel.
Det har värkt i hjärtat av saknad. Jag vet att det går över med tiden. Men ibland kommer det över mig och jag kan inte andas. Jag struntar i människor som inte förstår.
Du var inte bara en katt, du var 15,7 år av mitt liv.
Hjärtat. Linet. Lisa. Du har så många namn. Var rädd om dig, där du är.

Sjung sånger för mig

Lisalin. Nu är det dag sex.
Trots att det är november är det varmt. Vinden tar i lite extra ibland, men det är väl så det är.
Idag var det inte tomt när jag kom hem. Det var en bror och en brorsdotter på besök och lägenheten var full av liv igen. Och så kommer det vara några dagar.
Jag har haft en stressig dag. En sån dag som hade avslutats perfekt med ditt spinnande i mitt öra.
Jag får tänka på det och minnas det.
Sov så gott min ängel.

Jag älskar allt du gör

Dag fem.
Det är så himla svårt.

Jag vill inte vara rädd

Lisa.
Himlen är grå av hösten och jag hoppas att det är sol där du är.
November har börjat, även om du inte är hos mig.
Jag vaknade imorse och du var inte där och sa god morgon. Det kom som en käftsmäll. Du kom alltid när klockan ringde. Men inte längre.
Det är så orättvist, Lisa. Varför lever ni så kort? Du var så vacker med dina långa morrhår och kritvita haka. Det är hemskt att något så perfekt ska brännas och bli en hög med aska. Det gör mig arg och förtvivlad. Förlåt.
Jag försöker vara glad. För dig. För att din smärta släppt och du kan röra dig fritt bland gräset.
Jag ska försöka mer.
Fyra dagar.