På nära håll

Jag kan inte förstå hur jag kan vara såhär.. glad?
Eller, ja det är glädje. Det är jag som läker och jag som är glad. Det är jag som ler i spegeln, det är jag som vill gå upp på morgonen. Det är jag som faktiskt känner för att gå till jobbet.

Det kan bero på två saker.
1. Troligt. Det är hur läget är nu. Jag bor här själv och jag behöver inte oroa mig om nätterna för att vissa saker ska hända.
2. Att det finns några helt fantastiska människor. Av dessa är det en. En som faktiskt får mig att förstå hur det kanske faktiskt ska kännas. En som jag tänker lite extra på.

Jag tänkte innan att det kanske är för tidigt. Men för tidigt för vad? Om man har varit mentalt ledig så länge.. som att vara frisk från en sjukdom men fortfarande har kvar ärren. Ungefär. Det är ungefär så det är.
Och jag förväntar mig inget, jag förväntar inget gensvar eller en framtid. Det är bara så skönt att veta att jag fortfarande kan.