28 oktober 2010

Tyst, var tyst, hör du, det är nästan som musik

Jag velar mellan stunder av knäpp glädje och stunder av djupa sorgsna funderingar.
Vet inte riktigt var jag ska stå i vissa frågor.

Jag är dock, mer eller mindre, övertygad om att jag har gjort rätt. Det måste vara rätt.
Mina framtidsplaner känns som...eller det känns som att det är möjligt.
Klart jag kan åka till London och plugga till bartender! Klart jag kommer få den familj jag drömmer om!
Det är ungefär så det känns.
Men så är det ensamheten. Den kommer krypandes. Jag har varit väldigt ensam på ett sätt under dessa åren jag har känt mig instängd, men nu är det på ett annat sätt. Det är skrämmande.
Jag har ju som sagt några vänner jag trivs med men vi är inte alltid lediga samtidigt och jag vill verkligen inte tjata på dem heller. Samtidigt kan jag känna att jag inte orkar någonting. Hur ska det gå ihop?

Jag minns hur det var efter att mitt förra förhållande tagit slut. Vi var inte tillsammans i närheten så länge, men jag var ju så vansinnigt kär i honom så det fanns bara inte. Det var så mycket värre. Jag levde men min mamma som jag inte klarade av en minut med innan vi böjade bråka, jag hade det jobbigt i skolan och jag hade inte direkt någon kvar.
Klart att detta är pyttepyttesmå problem i jämförelse med hela världen, men när man är 16 så är livet faktiskt inte så enkelt heller.

Iallafall. Det ordnar sig. En dag i taget. En sekund i taget. Tiden läker alla sår. Osv.

Jag har nog nämnt detta innan. Säkert. Men ibland så känns saker enklare att skriva det igen.
Och jag hoppas att de som vill välja sida, väljer rätt sida. För de som inte vet någonting om honom utan ser den spelade versionen han kör med, kanske väljer hans. Eller ingens.

Nej, nu borde jag sova. Innan detta blir för knäppt.

2 kommentarer:

Marcus sa...

Funderar du på att plugga till och arbeta som bartender i London, eller det var bara ett hypotetiskt exempel? :p

Hur som helst, jag beklagar det som har hänt. Förmodligen så kommer det något gott från allting. Keep it up! Kram! /M

Mica sa...

Jag ska (dvs om ekonomin funkar) åka dit och plugga till bartender. :) Och kanske arbeta också.

Tack, men det är väl egentligen inte så mycket att beklaga. Jag var rätt trött på hur han behandlade mig och på hur han sen fejkar hela sitt sätt inför andra.

Det enda som egentligen är jobbigt nu är omställningen, men det kan man nog bara bli starkare av. Hoppas jag.

Tack för de fina orden. Kram!