Lisa.
Två månader har passerat utan ljudet av dina små klor mot golvet.
Jag tänker på dig varje dag. Speciellt när jag ska sova och du inte ligger där.
Ibland skymtar jag resterna av ditt torrfoder i skafferiet, och på något sätt gör det inte lika ont längre.
Även om jag är ledsen, ibland gråter, så känns det som att jag mer och mer har förstått det.
Eller, det är ju svårt att inte förstå. Ropar jag så kommer du ju inte längre.
Men själva känslan av att du inte är där helt och hållet.
För något är kvar, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag känner av det.
Kanske är det bara mina minnen.
Ibland mår jag bättre av att klappa dig i huvudet. Känna på dina mjukheter med tankarna.
Då är du nästan här på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar