Jag kan inte tänka riktigt.
Det kommer massa känslor i efterhand och jag vet inte hur jag ska hantera allting.
Rädslan för vad som kan komma.
Att kent skulle lägga ner. Jag vet, onödigt att tänka så redan nu, men det kommer ju att hända.
Hur ska man klara av det? Hur ska man ta sig igenom det?
Jag vill gå ut och ta en promenad, men orkar inte. Det är mörkt. Otryggt. Men det skulle vara skönt att fylla lungorna med frisk luft. Kanske inbillar jag mig att allt försvinner då.
Tågresan hem från Stockholm. Jag hade de tre-fyra sista timmarna av resan hem för mig själv på två säten. Jag kurade ihop mig, höll om mig själv och stängde in mig i en kentvärld. Slumrade kanske till, jag vet inte. Försökte tänka att det skulle bli trevligt att äta glass med några vänner.
Det var ändå svårt.
Ångesten inför måndag känns också. Jag ska vara på ett nytt ställe med mitt jobb. Och jag orkar liksom inte. Jag är trött. Vill nästan bara sluta där och göra nåt helt annat. Saker känns inte okej.
Och det är inte bara måndag. Det är liksom något som nöter och irriterar.
Och ensamheten. Den jävla ensamheten. Jag får inte klaga. Jag får inte känna. Men jag GÖR det. Trots att jag vill klara mig själv. Vill inte känna nån jävla ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar