Någonstans börjar det gå upp för mig att jag ska se The Ark idag för sista gången någonsin. Ever. Jag känner en slags kramp kring hjärtat som inte riktigt känns bra. Sorg.
Jag har klätt mig i svart. Som om det vore en begravning. Fast det är det ju. På sitt sätt.
Jag har nog inte skrivit så mycket om The Ark här i min blogg. Men jag tyckte om dem, som många andra, när It takes a fool kom.
2003 kickade kärleken igång på allvar. Dels för att jag träffade en pojkvän då som betydde mycket för mig och dels för att jag det året såg min första konsert med The Ark.
Iomed de här två kärlekarna så uppkom också kärleken till en viss låt. The most radical thing to do.
Jag har en speciell relation till den här låten och jag önskar att de skulle spela den ikväll.
Jag tror dock att chansen är liten. Men jag hoppas iallafall. Det skulle vara ett fantastiskt avslut.
Jag tror att jag sett The Ark 10-11 gånger sedan 2003. Det är inte så mycket, men de har också betytt något även om de varit få. Och idag är det en viktig kväll.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm. Jag tittar ut mot den blåa himlen, känner skakningarna från tåget och njuter av att bara kunna slappna av ett tag. Ja, nästan.
Det kommer att bli så vackert ikväll. Jag skulle dock använt vattenfast makeup.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar