Josh Groban - Köpenhamn

Året var 2001. På tv n därhemma var det en reklam som fångade mitt intresse. Josh Groban. De gjorde reklam för hans självbetitlade album och eftersom att jag inte kunde köpa skivor då så blev jag glad varje gång reklamen kom. Jag tror att jag hade en liten crush. Minns speciellt att jag tyckte han var så fin i sitt krulliga hår. Gillar när det är lite lockigt.

När det blev klart tidigare i år att han skulle komma till Sverige och till Köpenhamn så visste jag direkt att jag ville gå. Men pengar. Jag gav upp tanken. Plötsligt nån vecka senare, så fick jag för mig att gå in och se om det fanns biljetter kvar och det gjorde det. Fick ett bidrag av min syster som gjorde att jag faktiskt kunde gå. Jag var överlycklig. Den åttonde maj hade jag biljetten i min hand.

Igår var det den 18.e september. Det hade gått fyra månader och 10 dagar och det var äntligen dags.
Jag tänkte att det har gått tio år. Och det är kanske min enda gång jag får uppleva det live. 

Så var jag på väg.

Upptäckte i alla fall att det inte var så lätt att hitta. Åkte till Nørreport, en ruskig station. Mörk och trång. Det satt dessutom en full dansk gubbe och vrålade saker. Visste nte om min biljett gällde eller inte och fick fråga om hjälp. Den verkade göra det. Letade mig fram till metron och hoppade på ett tåg i rätt riktning, efter en viss förvirring med linjer och håll. Det är bara två linjer, men det går tåg och fyra riktningar. Lagom rörigt.
Tycker det är helt fascinerande hur man kan se spåren framför sig, eftersom att de inte har nån förare. Har sett det förut men tycker ändå att det är häftigt. Som i en sån simulator, fast på riktigt. ¨
Väl framme på Fredriksbergs Station efter två hållplatser visste jag inte var jag skulle gå. Alls. Frågade en äldre dam som pratade jättebra engelska! Blev förvånad faktiskt. Är ju ofta så att de äldre har lite svårt för det.

Kom tillslut fram till hotellet (konserten hölls på Radison) och ställde mig för att vänta. Gick ner på toaletten och det var ett enormt utrymme med få dörrar. Två gick till toaletterna. Var ännu ett stort utrymme för endast tre toaletter inne på damtoan. Haha. Ja, tyckte det var kul iallafall.

Sen var det bara att vänta den sista kvarten innan insläpp.
När jag stod och skulle visa min väska så säger vakten att kameran inte är tillåten. Men tog inte den? Bra för mig! Tänkte ju inte precis låta bli att ta bilder...

Ställde mig vid merchandisen och skulle köpa en tygpåse. (Som luktar kokos!) Det fanns också en tävling där man kunde få sin fråga besvarad av honom och man skulle skriva den på en lapp. Töntig som jag är så frågade jag om han hört talas om Kent, haha. Men ville fråga nåt udda. Bryr mig inte om vad han äter till frukost eller om han älskar Sverige på samma sätt som jag hade velat veta om han hört talas om Kent. Faktiskt! Fast nu i efterhand fanns det säkert massor av andra frågor, men just då kändes det som det bästa.

När vi väl kom in i hallen så insåg jag hur bra plats jag hade och jag blev glad. Han kom på precis 20.00 och det var massa stråkar och blås och grejer. Sjukt fint.
Han var himla rolig också! Skämtade mellan låtarna och sa roliga saker. Det var en fantastisk konsert. Jag filmade lite såklart.

Av de som tävlat med frågorna så svarade han på tre. En av dem var en tjej som vile sjunga med honom och hon fick det! De sjöng The Prayer (som han sjunger med Charlotte Church egentligen) och hon var nog nervös men det var okej ändå. Lite svajigt. Men alltså jag hade inte brytt mig ett skit om det låtit illa, bara att få ha stått där med honom hade ju varit sjukt. Lätt avis!

Lite senare drog han upp ett par och två singlar som fick sitta i två soffor och dricka vin. Haha.
Han berättade att nästa sång han skulle sjunga handlade om otrohet men om man inte lyssnade på texten så var det en bra låt att hångla till.

Hela konserten var helt fantasten. Underbart. Älskar hans röst både som sång och prat. Han är rolig. Allt. Marry me?

Prater också med en kille som han träffat dagen innan. Killen hade bjudit honom på en Heineken och visat sin tatuering som var ett minne av hans döda pappa typ. Som jag förstod det så hade han tatuerat in en textrad från en låt. Så josh gick upp till hans plats och pratade med honom och sen sjöng han den sången som killen tatuerat in.

Förresten, varje gång josh lämnade se en och sprang i gångarna så följde hans livvakt med typ haha. En stor kille. Såg kul ut faktiskt.

Konserten närmade sig slutet och han sjöng You raise me up. Så himla fint. Alltså, kan inte fatta att jag hört den live och har den på video. Så fintfintfint.
Sen försvann han och konserten var slut.

Jag satt alltså på en läktare högt upp. Där någonstans beslutade jag mig för att jag ville ha en låtlista. Så jag gick ner, tryckte mig igenom folkmassan som ville upp och frågade ett par personer lite snällt om jag kunde få en. Lite motsträviga men jodå. Den ligger här hemma nu.

Efter konserten skulle jag alltså hem. Att åka Metro var ju kul. Köpte en biljett jag inte behövde och irrade omkring på Nørrreport. Fick åka med tåget till Köpenhamns C och sen hände det knäppaste på hela kvällen.
Hade två minuter på mig att hinna springa av tåget, upp för trapporna, springa bort till biljettatuomaten, köpa en biljett, springa tillbaka ner för trapporna och hinna med tåget. Jag satsade.  När jag var nere vid dörrarna så höll de på att stängas med jag typ trycker mig mellan dem och de öppnas! Trodde ett tag att jag skulle åka mellan dörrarna till nästa hållplats. Men grejen är att jag var inte ens rädd, vilket jag borde varit, men jag var så jävla övertygad om att jag inte ska sitta och vänta på nästa tåg. Jag kollade inte ens om det var rätt tåg jag hamnat på, hoppades och det var det haha.

Väl på en sittplats så stängde jag åter igen in mig i kentvärlden för att kunna andas igen. Ventilera.
En fantastisk kväll. Även om jag var själv.

Finaste Josh.