Saknaden.
Ungefär som att lungorna fylls med så mycket luft att man nästan inte kan andas, samtidigt som hjärtat slår hårt och fjärilarna fladdrar i magen.
Vetskapen om att man snart snart ska ses. Om några dagar.
Att snart få känna hans armar om sig och hans läppar som pussar en precis lagom hårt i pannan.
Rädslan.
Att han ska vakna upp en dag och ändra sig. Att komma på det jag funderar över. Hur han som är så snygg, snäll och fantastisk ens kastar en blick åt någon på min nivå. Inte för att jag själv anser mig vara på botten, men jag trodde alltid att han var utanför mina gränser.
Glädjen.
När han faktiskt säger att jag är det vackraste han någonsin sett. Att jag är härlig. Att han älskar mig.
När hans blick borrar sig fast i min och jag knappt vågar blinka. När hans kyssar är helt perfekta varje gång och vi är så synkroniserade i allt vi gör.
Sorgen.
När man säger hejdå. Sekunderna innan man skiljs och man kysser varandra och man lovar för sig själv att man ska bevara precis det ögonblicket och tänka på det tills det värsta lagt sig.
Men ändå tänker man bara på när man får ses igen. När man ser honom stå på perrongen och tåget åker iväg. Och ser att han är så vacker att det hugger till i hjärtat.
Ensamheten.
När Lisa inte längre är här. När jag hade velat berätta allt allt allt för henne och låta henne spinna tätt intill mig. Att saknaden efter henne ibland slår till med full kraft och jag inte ens kan hindra ögonen från att tåras. Jag vet inte om det är så. Men ibland så inbillar jag mig att allt det goda som hänt sen hon försvann har med henne att göra. Är det dumt? Kanske. Men det får mig inte att sakna henne mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar