Jag ska berätta om något jag älskar.
Kent.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte hur de kan sätta ord på alla känslor. Hur det alltid finns en eller flera låtar som kan lugna en. Joakims röst går rakt in i hjärtat, ut med blodet och i hela kroppen.
De skapar sån magi. Jag förstår inte hur man kan säga att kent är dåliga, att man hatar kent. De förstår inte. Det är som att säga att man hatar livet. Hatar solen. Hatar glädje. Hatar lycka.
Att se kent live är som att få en dos morfin när man har ont. Alla problem rinner av en. Allting känns bra igen. Som att dö nästan. Dö av lycka. Ibland känns det så, som att hjärtat ska gå sönder för att man är så lycklig och glad över att stå där tillsammans med alla andra som känner precis samma sak.
Det är texterna. Det är tonerna som exakt prickar rätt ställen i ens hjärta. Jag är så tacksam att jag upptäckte kent. Att de fick komma in i mitt liv. De har lappat ihop mig inuti.
När man lyssnat på texterna 1 miljon gånger, när man lyssnat på musiken lika många, så börjar man lyssna på orden. Hur Joakim uttalar vissa ord. Har man flera bootlegs och lyssnar på så blir det en skillnad. Visa liveversioner blir bättre än andra. Även de vanliga utgåvorna. Man börjar reta sig på vissa uttal, men älska andra. Det är precis det jag gör. Detta tänker jag på jämt.
När Jocke i Socker sjunger "Varför är det ingen som hör?!" så känner jag ibland hans frustration. Jag älskar hur han uttrycker sig. Älskar hans desperata ton i rösten. Älskar den sorgsna känslan över tex Lilla ego. Gråter nästan ibland. För att det är så jävla vackert. För att de är så jävla vackra allihop.
Ni håller oss vid liv, vi håller er vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar