Om och om igen sitter jag och lyssnar på 747. Antingen på youtube eller spotify och det gör mitt hjärta så ont och samtidigt så lyckligt. Hur man kan skriva en så fulländad och perfekt låt är bortom mitt förstånd. Vad hade jag varit om jag inte kunnat fly in till kentvärlden en stund? Jag förstår inte. Det är så lite jag förstår. De vet inte vem man är, men ändå har de nog räddat mitt liv.
Jag är så rädd att de ska försvinna. De finns kvar men är ändå borta.
Ingenstans någonsin mer skulle man få stå med andra kenthjärtan som slår för de män på scenen som vi alla är där för att se. Man gråter och tittar på personen bredvid sig som också gråter. Och ler samtidigt. Man vet precis hur det känns.
Men nu. De spelar in nytt och snart snart kommer det finnas nya toner i blodet igen och nytt hopp och nya biljetter. Jag längtar.
Jag vet hur detta låter för någon som inte är där. Jag vet att jag verkar knäpp eller kanske inte som den personen. Men det är liksom såhär. Kent är ett band som är så viktigt för mig. Då och just nu är det så.
Kanske är det så för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar