Nu är det slut.
De sista tonerna har försvunnit ut i rymden nånstans. En stund efter att bandet lämnat scenen och publiken hade försvunnit så singlade fortfarande konfettin ner på marken. Stilla som ett snöfall.
Det enda man hörde var gråten. Och det var det som kändes. Sorgen. Jag själv var i nåt slags tillstånd. Som en känslomässig förlamning.
Olas smink hade runnit längs hans kinder. Jag är inte förvånad. Men det var så vackert. Han stod där och gav allting. Efter Calleth you, så kom de ut ytterligare en gång. Olas ansikte glömmer jag nog aldrig. Det var så känslosamt. Det var nog jobbigt för dem också. Såklart.
Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om det.
Men det var så fint. Sorgligt. Kärleksfullt.
Idag är det lite tungt. Jag försöker att inte tänka så mycket på att det är slut. Mer att de kommer tillbaka någongång. Fast det är nog inte något som kommer att hända, men det känns ju iallafall bättre så.
Nu är jag på väg hem. Tåget har sedan en stund lämnat Stockholm för den här gången. Lämnat Stockholm och The Ark.
Som Ola säger. What we have will live forever. Forever.
2 kommentarer:
Alltså, det var så himlahimla fint, och så himla ledsamt.
Ja. Det var så vackert allting. Är så tacksam för att jag kunde gå.
Skicka en kommentar