Två veckor.
Jag kan inte bestämma mig för hur långt det känns.
Det känns som två långa veckor lika mycket som att du försvann igår.
I natt, innan jag somnade, så tänkte jag på att det kändes naturligt att ligga där ensam i sängen utan dig. Jag kanske har vant mig. Du brukade vilja ligga på den högra sidan av sängen, men jag lyfte oftast över dig till den vänstra. Ändå du gick tillbaka och skulle ligga där, vare sig du fick plats eller inte. Envis var du. Sen låg du där tillslut som en grå och spinnande kudde. Ibland flyttade jag mig så att mitt huvud låg tätt tätt intill dig. Var lustigt att lägga örat mot din mage när du spann, det lät som en liten sågfabrik där inne.
Nu är det bara jag och två kuddar som inte låter något alls. De är inte lika mjuka som du.
Ibland skrattar jag till av ett minne. Som när du tog sats och hoppade från fåtöljen upp i klätterträdet och trädet välte! Vad paff du blev. Jag ställde upp trädet igen och lade tillbaka din lilla säng, lyfte upp dig dit och visade för dig att det var en trygg plats. Precis som förut.
Du är inte här. Men du är här. Alltid. Varje sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar