08 november 2011

Vågar du vara rädd?

Trots att det bara gått ett par dagar så kändes det som en vecka sen jag skrev senast.
Jag har hittat någon slags kraft. Jag vet inte var den kommer ifrån.
Kanske var det en fantastiska kvällen i lördags som gjorde det. Jag vet inte.

Jag saknar fortfarande henne något fruktansvärt. Varje minut.
Men någonstans så hittar jag ändå andetag igen. Hittar ett leende. Ett skratt.
Går till träningen. Fokuserar på det. Ger allt jag har.
Om jag inte tänker på att hon är borta, alltså just på själva faktan, så gör det inte lika ont.
Men så fort jag snuddar vid tanken så kommer det direkt. Alla minnen från djursjukhuset, alla bra minnen av hennes spinnande och tillgivenhet. Att skriva om det såhär är såklart jobbigt. Men jag tror det är bra. Som att rengöra ett sår med asolsprit ungefär. Svider, men det håller bakterierna borta.

I övrigt fortsätter jag att oroa mig för min framtid. Mitt jobb.
Jag vet inte hur det går och istället för att koppla av och ta en dag i taget, som jag borde göra, så känner jag stressen. Den påverkar mig så mycket och jag känner ingen trygghet just nu.
Ja, det ordnar sig säkert. Kanske.

Inga kommentarer: