Lisa.
Himlen är grå av hösten och jag hoppas att det är sol där du är.
November
har börjat, även om du inte är hos mig.
Jag vaknade imorse och du var inte där och sa god morgon. Det kom som en käftsmäll. Du kom alltid när klockan ringde. Men inte längre.
Det är så
orättvist, Lisa. Varför lever ni så kort? Du var så vacker med dina långa
morrhår och kritvita haka. Det är hemskt att något så perfekt ska brännas och
bli en hög med aska. Det gör mig arg och förtvivlad. Förlåt.
Jag försöker vara glad. För dig. För att din smärta släppt och du kan röra dig fritt bland gräset.
Jag ska försöka mer.
Fyra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar