Decennier av slit

Måndagar brukar oftast vara ångestdag. Men inte denna måndagen. Vi jobbade till 11.30 ungefär och sen fick vi gå hem. Hur bra som helst känner jag.

Resten av helgen har varit bra. Vi har kollat på film. Bland annat Avatar. Lite sent kanske.
Tyckte den var bra men inte så bra som den har blivit hypad för..men kan nog tänka mig att se den igen om ett tag.

Så idag har jag alltså: Jobbat, kommit hem, sett på Beverly Hills (säsong 9), ätit fetaostsallad och sovit. Hur bra som helst. Det är något speciellt med de där eftermiddagslurarna.

Kent körde turnéavslutning igår också. Hade varit kul att åka dit men känner inte för att lägga närmare 1000 spänn på det. Blir ju så när man jobbar ihop sina egna pengar och måste använda dem vist. Det är inte som att man bara frågar sin mamma eller pappa så trillar de in på kontot. Men jag antar att man inte kan förstå detta förrän man själv känner hur det känns att jobba.

Lagom vettigt inlägg detta, men det får väl duga för idag. Imorgon är det planerat en cykeltur ner i stan för att komma ut lite. Ska bli skönt.


Edit: Oj vad bitter jag lät om det där med kent haha. Det jag syftade på var att det finns så många människor som har det så bra (eller dåligt) utan att veta om det. Om man alltid får allting serverat då är det ju såklart kul, men om man får jobba hårt så lär man sig att uppskatta saker på ett annat sätt även om man kan vara tacksam ändå. Det är ju ett liv man inte kan råda över direkt. Jag känner mig väl inte så lycklig nu utan hade varit lyckligare med mer pengar, men samtidigt är jag glad på ett sätt att jag haft det så mycket sämre tidigare i mitt liv.  Jag är inte avundsjuk på människor som har råd med allt jag vill ha eller, om vi ska relatera till kent, kan köpa all merchandise (för samlandet) eller gå på många spelningar. Utan det är mer en slags känsla om att pengars värde är så olika för olika människor. Det är inte så lätt.