Här kommer rädslan nu igen

Fullständigt kaos inom mig.
Ångesten smög sig på när jag satt på Espresso House och den ville inte ge med sig. Gick in på H&M, köpte en tröja jag inte hade råd med, för tillfredställelsen, gick ut. När jag gick på bussen så var den nästan tom. Ändå satte sig en äldre gubbe bredvid mig, nästan rakt på min väska som att han inte ens brydde sig om att den var där, och jag kände svag panik. Jag funderade på att flytta mig och sätta mig på något av alla de lediga platserna men jag vet inte varför. Kunde inte förmå mig till det. Vill han tvunget sitta där så är det okej men idag var det för mycket.

Gick av på Värnhem, in och handlade, kände mer panik och rädsla och ville bara handla något och åka hem. Köpte mat, som jag inte ens är sugen på, betalade och tvingade mig själv av göra en ansats och springa till bussen som stod inne.
När jag hoppade av bussen kände jag hur tårarna började bränna och jag fick svårt att andas.
Idag önskade jag mer än någonting att jag kunde ringa någon. Försökte, men antingen fick jag inget svar eller så blev jag avtryckt. Var längesen jag kände mig så ensam.
Misstolka mig inte, jag anklagar inte någon (mer än möjligtvis mig själv för att jag är så labil).

Jag letar efter den där tryggheten. Hittar den ingenstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte på träningen. Hemma känner jag mig ändå mer säker än någon annanstans men ibland blir det så ensam att jag känner hur allt snörs ihop och allt tomrum som finns här blir för mycket. Jag kan nästan bli illamående. Speciellt om här är lite stökigt. Känner mig så smutsig och orolig.

Ja förlåt, var kanske inte meningen att bli såhär öppen men jag måste måste måste få det ur mig.

Jag måste lära mig att klara sånt här själv, jag kan inte sitta och längta efter att någon ska hålla om mig en liten stund varje gång. Jag har också insett att man inte kan lita på människor. Jag hoppas att jag är en god vän, jag hoppas att människor uppskattar mig för den jag är och tänker på mig ibland som en snäll människa. Och jag menar inte att jag är helt ensam, det finns människor där ute som bryr sig. Jag menar bara att de vänner man ibland tror sig ha lite närmre kanske inte alltid är på den nivån man själv tror att de är. Eller var.

Det finns ingen här, det är bara jag. Just nu.