Hennes svans var mycket mörkare än henne och jag minns att det såg lite lustigt ut.
Hon var så liten och pep. Kärlek vid första ögonkastet. Jag minns när hon öppnade ögonen, det var lite i taget. De var små och blå.
Jag har några foton av henne någonstans när hon är så liten så liten. Det finns ett där hon står ute på gräsmattan, med ena tassen på en sten. Det finns ett blött litet tassavtryck på stenen efter hennes tass som hon sen flyttade en liten bit. Den bilden har jag tittat på mycket och den finns i mitt huvud även om jag inte vet var fotot är.
Lisa har alltid varit min katt. Sovit hos mig. Retat mig. Krafsat på mina tidningar. Stulit mitt hjärta.
För ungefär 6,5 år sen flyttade jag hemmifrån. Lisa bodde hos mamma i två år och sen flyttade hon in med mig (och Tobbe på den tiden). Hon accepterade att bli innekatt och hon har varit lugn och fin. Lisa har alltid funnits där när man kom hem, funnits där när jag har gråtit och trängt sig ner i soffan när jag sett på tv. Hon har vunnit många hjärtan som varit här på besök. Tittat med de stora gula ögonen och blinkat lite för att säga "titta vad söt jag är, tyck om mig!". Och ja, det har ju fungerat kan man säga.
Jag har på skoj skällt lite på henne för att hon skulle ha gourmetmat. Ingen friskas för 28.90 här inte. Men det var okej, det bästa förtjänar det bästa.
Men räkor. Det gick alltid hem. Ända sedan hon var liten har räkor haft en stor plats i hennes lilla hjärta och mage. Jag förstår henne.
I torsdagskväll, den 27:e oktober, ungefär 17.20. Så ser jag att Lisas öga ser konstigt ut. Grått. Hon verkar inte ha ont, men hon var lite dämpad. Jag tittade lite på det och klappade henne. Jag var precis på väg ut för att gå och träna och jag gick iväg. Jag har funderat på om jag borde känna skuld över det, men den timmen hade inte gjort till eller ifrån med någonting.
Så fort jag kom hem så försökte jag få tag i någon som kunde hjälpa mig. Jag fick tips på Facebook om var jag kunde ringa och tillslut så ringde jag en veterinär som hade öppet till 24. Han sa att jag borde åka in med henne innan helgen men att det inte behövde vara på sekunden. Så jag bestämde mig för att ringa så fort de öppnade på fredagsmorgonen.
Runt 9 på fredagen fick jag en tag i en tid klockan 14.30 på djursjukhuset i Malmö. Det var jobbigt att tänka på det, tårarna kom flera gånger och jag (normalt eller inte) funderade på hur jag skulle kunna sköta mitt arbete när jag inte kunde behärska mig. Jag försökte vara positiv, tänka att det skulle ordna sig.
Det blev dags. Åkte hem och packade in henne i buren och ringde en taxi. Hon hade inte varit på lådan det senaste dygnet och hon kissade ner dynan och sig själv i buren. Detta märkte jag först när jag skulle gå in i taxin och det fanns inget jag kunde göra då. I taxin jamade hon hela tiden. Jag klappade henne på nosen genom gallret och sa till henne att allt skulle bli bra. Att doktorn skulle titta på hennes öga och att hon kunde vara lugn.
Så fort jag kommit fram till sjukhuset och registrerat mig i receptionen så gick jag till shopen och köpte en ny dyna. Den skulle jag lägga in i buren medan veterinären tittade på henne, det var min tanke.
Vi satte oss och väntade. Efter en stund kom det ut en ung tjej och ropade på Lisa. Vår tur.
När vi installerat oss i rummet och fått ut Lisa ur buren så tittade veterinären på henne. Hon gick iväg för att leta efter ett instrument hon behövde och någonstans där så insåg jag någonting. Jag skulle kanske få åka hem med en tom bur. Hon kom tillbaka efter en lång stund utan att ha hittat vad hon letade efter och klämde och kände lite på Lisas ansikte.
Hon förklarade för mig att hon hade ett enormt tryck på ögat och att det som fanns att göra var att lägga in henne och operera henne. Detta var inte säkert att det skulle hjälpa då hon var så gammal och det med största sannolikhet var något annat som låg bakom, som tex en tumör eller en blödning.
Detta skulle ju betyda att hon ändå skulle lida i slutändan. Och detta skulle kosta runt 15.000.
Jag insåg. Även om hon inte sa det direkt så insåg jag. Jag frågade henne om hon hade ont.
"Ja. Väldigt ont. Tänk dig att du har en enorm huvudvärk som inte går över".
Då brast det. Jag kunde inte låta henne lida. Det fanns liksom inte i min värld att det vackraste jag vet skulle behöva ha så ont. "Det mest bamhärtiga är att avliva henne".
Veterinären gick ut ett tag och jag ringde några samtal. Jag behövde bara känna någons närvaro även om personen inte kunde vara där fysiskt. Bara att någon var med mig i tanken. Det kändes bättre.
Efter ett tag kom sköterskan in med en spruta. Hon gjorde vad hon skulle med den och gick sedan ut.
Lisa låg på bordet och skakade lite. Hon blundande. Jag klappade henne hela tiden och lutade mitt huvud lätt mot hennes rygg och andades in hennes doft. Så många gånger jag har legat likadat och gråtit, skrattat och myst med hennes päls. Jag viskade i hennes öra att allt ska bli bra. Att hon inte kommer ha ont mer och att jag älskar henne. Att hon har varit världens bästa vän.
Jag klappade alla ställen som var så typiska Lisa. Den extremt mjuka pälsen bakom öronen, det lilla väldigt randiga området på hennes framtass, hennes svans, området mellan ögat och örat som hon älskade när man kliade på och den mjuka pälsen längs hela hennes sida. Tog farväl av så många centimetrar av henne som möjligt. De sista 10 minutrarna så stod jag bara och klappade henne. Tittade på henne när hon föll ner i sömnen (som är som en vanlig nedsövning fast starkare och tillslut dödlig) och hon slappnade av. Det låter kanske knäppt men jag tror jag kände när hon slutade känna smärtan. När det liksom blev lättare igen.
Sköterskan kom igen igen och konstaterade att hennes hjärta fortfarande slog. Men hon sov. Var inte där längre. Jag kände då att det var dags för mig att lämna. Jag hade sagt farväl, varit med henne hela tiden och hoppades på att hon visste att jag älskade henne nästan mer än mitt eget liv.
Men mest av allt på att hon varit lycklig. För det har jag varit. Jag älskar dig Lisa. För alltid.
960319-111028.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar