30 oktober 2011

Min kraftreserv den tar snart slut

Jag står inte ut. Lungorna värker som om de var fyllda av krossat glas.
Jag försöker plocka bort dina saker. Medan jag ändå gråter. Fan också. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag skulle ge vad som helst för att du skulle vara tillbaka hos mig, frisk och glad som du alltid varit. Utan smärta. Lägenheten har aldrig känts så stor. Och tyst. Framförallt tyst. Inga små klor mot golvet, inga spontana jamanden, inget krafs i lådan. Inget spinnande. Bara tystnad. Du har bara varit borta i snart 1,5 dygn. Jag förstår inte hur det ska kunna bli enklare med tiden.


*

If I could change one thing in life
I'd make time for us

Inga kommentarer: