Mitt hjärta.
Du har nu varit borta i tre dygn.
Idag var jag rädd när jag öppnade dörren. Mest för tomheten tror jag.
Att komma hem från jobbet var samma sak alltid, förstår du.
Du stod precis innanför dörren. Jamade. Jag var så rädd att du skulle springa ut, låta din nyfikenhet på världen ta över. Mest rädd för att förlora dig under en bil.
Sedan, när jag lagt av mig mina saker, klappade jag dig. Pratade med dig.
Jag var så glad åt att komma hem till dig. Du fick mig alltid att känna mig välkommen hem.
Har du träffat din mamma än, Lisa? Hon åkte före dig upp. Redan för sex år sedan.
Jag kom att tänka på det idag. Hoppas hon stod och väntade på dig.
Jag lyssnade på Lars Winnerbäck idag. Han sjöng om snö och vinter och vet du vad jag kom att tänka på?
När det var vitt på marken och i luften och snöflingorna fastnat i din päls. De små tassavtrycken du lämnat bakom dig. Minns du när det var regn och rusk och du kom in genomblöt?
Jag ropade in dig på toaletten och torkade av dig med en handduk. Åh, vad du tyckte om det.
Mitt hjärta, jag saknar dig idag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar