Jag är fortfarande vaken.
Mindre klok, mer förvirrad.
Det är inte som att stänga av bara, det är som en puls. Även om du sluter ögonen vet du ändå att du andas. Din puls slår fortfarande genom kroppen. Ka-dunk. Ka-dunk.
Så är tankarna. Känslorna. Själen.
Jag har inga problem med att vara jag. Att vara mig själv i rätt samanhang. Med rätt människor.
Det jag oroar mig för är att den jag är, inte är den som passar.
Det är inget större fel på mig så. Jag skrattar åt roliga saker. Jag lyssnar. Jag pratar. Men ändå känner jag en osäkerhet. Och den ligger nog rotad djupare än bara dit jag kan tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar