Vals för satan (din vän pessimisten)

Första maj. Flera månader har passerat utan att jag riktigt har märkt det. Eller jo, det har ju blivit varmare. Ljusare.
Solen värmer mitt ansikte genom persiennerna på morgonen numera.
Jag går med nåt slags hopp i hjärtat.

De senaste veckorna har det rensats på allvar. Vinden har halverats, källaren tömts och lägenheten fyllts med mer utrymme. Idag gick flyttlasset till hans nya liv och samtidigt var det något nytt för mig.
Även om jag varit själv, ibland också ensam, i ett halvår nu så behövdes detta också.

De senaste dagarna har varit intressanta. Intressanta på ett sätt jag inte borde skriva ut här. Än i allla fall.
Men låt oss säga att jag hoppas att det är något jag kommer att få uppleva igen. På ett eller annat sätt.

Jag skriver, raderar, skriver, raderar igen. Jag kan inte riktigt få ord på de tankar som cirkulerar i mitt huvud. Varför ska det vara så svårt?
Just nu slåss jag med olika saker inom mig, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak heller. Utan mer frustrerande. Vissa stunder känner jag saker som jag inte får känna. Inte borde iallafall.
Jag inbillar mig.

Imorgon blir det en dag. Ja precis, inget adjektiv. Kan inte riktigt säga än. Eftermiddagen blir fin. Mycket fin. Jag älskar mina vänner. Eller, de vet nog inte om det. Men de är så himla fina.
Många försvinner snart. Till olika delar av världen, och det gör så satans ont i mitt hjärta. För min skull. För deras skull är jag såklart glad. Nya äventyr är alltid trevligt.

Förresten. Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg som har tagits bort igen. Jag blev dock glad, anonym, så jag hoppas du kommer tillbaka en dag.